Ibland undrar jag om mitt sätt med katterna hade varit likadant med barn. I så fall hade jag nog blivit lite av en kängurumamma, som gärna haft barnen nära mig för att ge dem värme och trygghet som små, men som hade satt tydliga gränser och låtit dem upptäcka världen och sig själva på egen hand, med minimal inblandning. Och mycket lek. Mitt tålamod med vissa saker är kort, men kärleken stor. Ser jag hur de små älskade har blivit – självständiga, fria individer som inte kryper för mig utan på katters vis kommer till mig när de vill, som verkar veta att jag finns här, och som vet väldigt väl att när de pushar mig för långt så fräser jag – så är jag faktiskt stolt. Även om jag inte tror att jag hade så värst mycket med det att göra. Jag undrar hur det hade varit med barn. För jag funkar väldigt bra med just barn.

Den där ”åååååh” snuttegulliga känslan som påfallande många kvinnor visar prov på när de ser barn, den har jag inte. Den är förbehållen kattungar. Jag har aldrig känt att det sugit till i livmodern av längtan efter barn, jag pratar inte bebisspråk, jag föraktar verkligen människor som reduceras till 100% förälder och bara pratar om sina barn, jag är inte intresserad av familjefoton med ungar och jag tycker inte om barn i allmänhet. Däremot specifika individer. Det har lätt hänt att jag tar över en kompis knappt månadsgamla barn och har det i några timmar, jag leker mer än gärna med syskonbarn och vänners barn. Men jag möter barnen, jag sänker mig inte till en nivå som jag tror jag borde ha. För mig är barn människor. Inget jävla jollrande för mig! Men de verkar tycka om det. De känner väl att jag faktiskt tycker om dem och ser dem. Inte det barnlika, inte ”ett barn”, utan en individ.

Och jag kan inte låta bli att tänka… Jag hade blivit en bra mamma. Jag hade gjort bättre än vad min mamma gjorde. Men jag har valt bort den biten av livet för egen del.