Familjen… jag förstår dem inte. Varje gång jag tror att jag har förstått hur de tänker, hur de fungerar, varje jag tror att de har förstått vad jag tycker om deras sätt att bete sig mot mig, så händer det något nytt. Så får jag veta att de har bestämt sig för att träffas utan att höra med mig. Igen. Låt gå för att jag ofta är upptagen, men är det verkligen för mycket begärt att min egen familj ska bjuda in/med mig när de ses? För mig är det en självklarhet. Alla ska vara med. Åtminstone i det fallet.

Nej, jag är inte nära dem. Jag försöker ibland, men jag står så tydligt utanför familjen, och känner väldigt lite gemenskap med dem, att det bara förstärker avståndet, skillnaden. Visst, syskon för syskon går det bra – vi är bara olika. Vi lever påfallande ofta inte i samma verklighet, vi har väldigt olika värderingar, det är bara ett syskon som är på ungefär samma plan som jag. Men ändå… det här att de gång på gång glömmer bort mig, eller lämnar mig utanför (det är så satt i system att jag till sist undrar om alla verkligen glömmer mig, eller om de struntar i mig), finns kvar sedan decennier. Första gången det hände var jag 4. Nu är verkar det snarare vara regel än undantag. Trots att jag har påtalat det, trots att flera av mina syskon vid olika tillfällen har reagerat.

Kanske är jag bara fånig. För jag vill inte umgås med dem. De har gjort det fullständigt tydligt att min känsla stämmer: Jag är inte en del av familjen.  Och varje gång något sådant här händer så förverkar de ytterligare lite till av förtroendekapital, rätt att finnas i mitt liv och rätten att någon gång klaga på att jag är dålig på att höra av mig.

Jag vill bara få vara delaktig. Inte osynliggjord, inte glömd, inte utanför.