30 dagar

Härom veckan såg jag en lista, en bloggutmaning om man så vill, där man under 30 dagar skulle skriva på en rad teman om sig själv. Kort därefter läste jag samma lista i en nära väns blogg. Eftersom jag redan vid det första tillfället hade undrat lite varför jag inte hade antagit denna utmaning, antar jag att det är dags nu.

Till saken hör nämligen att jag är hemskt förtjust i listor, tester, frågeformulär och annat där jag får chansen att lära mig mer om mig själv eller titta djupare in i mig själv för svar på frågor som andra ställer. Det har alltid varit ett stort intresse för mig, något jag sett som ett viktigt utvecklingsverktyg och alltid glatt kastat mig över. Jag, som alltid har svårt för att skriva en presentation (OK, som ironin kräver är Dag 1 just en presentation, men ändå) om mig själv, eftersom jag inte vet vad som är helt relevant att ta med, men som lätt svarar på de allra flesta frågor som människor kan komma på att ställa. Denna listjunkie som är jag har nu möjligheten till 30 dagars lystmäte enligt följande:

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Vissa teman ser lätta ut, kanske inte de mest spännande, andra lär kunna bjuda på utmaningar. Jag vet så här i startblocken ännu inte vart något av mina svar kommer att leda. Vi får se. Men nu kör vi!

Offermentalitet

(Inlägget publicerades ursprungligen på Du kan!-bloggen.)

Offermentalitet.
Att göra sig till offer, inte att vara ett offer.
Att klamra sig fast vid det förflutna i stället för att växa och gå vidare.

En kvalitet jag har oerhört svårt för att acceptera, eller rent av tolerera, är offermentalitet. Människor som gör sig till offer – offer för sitt förflutna, för andra människor, för saker som de anser ligga utanför deras kontroll. Det handlar inte om att de faktiskt är offer, utan att de gör sig till offer.

Detta är särskilt tydligt när det handlar om det förflutna, för många med offermentalitet klamrar sig fast vid gamla oförrätter och händelser, använder dem både som slagträn mot alla som kan tänkas kritisera dem och som ursäkter att inte gå vidare. Varför skulle de gå vidare och lämna det förflutnas ursäktande snuttefilt – de är ju offer? De bär sin offerstatus som en medalj, som en prydnadssköld. De är orörbara, ingen får kritisera dem, för de är ju offer. De har lidit. Att det de en gång kanske mycket riktigt var offer för – saker som låg utanför deras kontroll – sedan länge har upphört, glömmer de gärna. De håller fast det, de griper så hårt om det som vore det ett sista halmstrå mot en framvällande störtflod. De ältar; återupplever gång på gång gamla oförrätter, upprepar gamla mönster. De går inte vidare. De låter sig inte gå vidare.

Offermentaliteten yttrar sig inte sällan genom att de ständigt skapar offersituationer i nuet, genom att se sig bli förfördelade, ignorerade och förbigången där så inte är fallet. Det kan vara människor som om jag glömmer att säga Hej specifikt till just dem, även om jag riktar ett hej till gruppen de befinner sig i, tror att jag är arg på dem. Människor som om jag inte svarar, eller inte svarar tillräckligt snabbt, på deras SMS/mail/telefonsamtal, bara för att det inte var något viktigt, kommer med passivaggressiva antydningar och förutsättningar om att jag inte har svarar för att de har gjort något fel osv. Som gör sig till offer för något som bara finns i deras huvuden. För deras egna hjärnspöken. Som gör sig till offer; inte är offer.

Ett offer råkar alltid illa ut. Ett offer hamnar alltid på botten, blir alltid trampad på, förtryckt. Även om så inte de facto är fallet. Och det finns ett enormt mått av passivaggressivitet i offermentaliteten. Det är aldrig det självutnämnda offrets eget ansvar att förändra något, ansvaret vilar alltid på någon eller något annat. Den som lever i offermentalitetens förnekelse håller så hårt fast vid gamla, överståndna eller påhittade oförrätter att hon/han inte låter sig gå vidare. Det är enklare att gömma sig än att räta på ryggen, lyfta blicken, lämna det gamla bakom sig och gå vidare. Att växa är skrämmande. Att lämna de trygga ursäkterna bakom sig än mer så.

Det finns situationer där man onekligen är ett offer: mobbning, övergrepp, misshandel… Men det är avslutade händelser, medan många som kryper ihop under offerfilten fortsätter situationerna långt efter att de är avslutade. Vi kan inte ändra på det vi har varit med om, men vi kan både påverka och ändra på hur vi låter det påverka oss. Vi kan bestämma oss för att inte ge det förflutna makt över vårt nu. Vi kan faktiskt välja hur vi vill låta det påverka oss: om vi ska fortsätta trycka ner oss själva med det vi har varit med om, eller om vi ska acceptera och växa av det. Lägga det bakom oss och ge oss ett nu och en framtid där vi själva bestämmer.

Detsamma gäller faktiskt även vid allvarliga olyckor och kroniska sjukdomar och funktionshinder: man är inte till ett större offer än vad man gör sig. Hur illa det än är, så finns det alltid utrymme att välja hur vi vill leva. Eller rättare sagt: om vi vill leva. Vill jag gräva ner mig i det som inte fungerar, i det som är sjukt, eller vill jag göra det mesta av det som fungerar?

Nu är det säkert någon som tycker att jag förenklar, som tror att jag inte vet vad jag pratar om. Det finns säkert den som, även efter att ha läst min presentation, tror att jag vuxit upp i en priviligierad, skyddad tillvaro. Jag räknar inte offerpoäng, eftersom jag inte är ett offer, så dem kommer jag aldrig att tävla om, men den som tror att jag har varit skyddad har fel. Jag har lärt mig att acceptera, lära, gå vidare. Jag har gjort ett aktivt val att inte vara ett offer, utan att ta ansvar för mig själv och mitt liv och välja att leva. Det är inte det jag växte upp med, det är inte vad jag lärde mig från min hemmiljö, utan jag har lärt mig själv.

Att inte göra sig till ett offer är att ta makten över sitt liv.

Relationsversioner eller Till monogamins lov

Jag fick för ett tag sedan ett länktips från en väninna om artikeln In Praise of Monogamy. Till skillnad vad man kanske kan luras att tro av titeln, så handlar det inte om någon fundamentalistisk syn på monogami som det enda rätta, utan är tvärtom en diskussion om fördelarna med monogami kontra icke-monogama förhållanden, skrivet av en författare som definierar sig själv som polyamorös.

För den som är ny vad gäller definitioner, kan man enkelt uttryckt säga att det finns några olika versioner av icke-monogama förhållanden:

  • Polyamori:  kärleksrelationer med fler än en partner
  • Swinging: oftast fasta par eller singlar som har tillfälligt sex med andra partner – både i par- och gruppsammanhang
  • Öppna förhållanden: där båda parterna i ett förhållande har rätt att vara intima med eller ha sex med personer utanför förhållandet. Om man tillåter kärleksförhållanden utanför parsfären är det däremot mer att betrakta som polyamori
  • Otrohet

Personligen tycker jag att otrohet är förkastligt. Otrohet i betydelsen att bryta mot ett givet löfte om trohet eller mot gemensamma regler. Att gå bakom ryggen på någon är inte OK, utan jag anser att om man har lovat trohet och känner lust att bedra sin partner är det kanske dags att låta förhållandet ta slut. Jag har själv aldrig varit otrogen, och skulle ha svårt för att vara det eftersom jag inte tycker om att leva i en lögn, men däremot har jag varit den som någon annan har varit otrogen med. Och mot. Däremot är otrohetsbegreppet inte så enkelt som man kan tro – som jag ser det är gränsen mellan trohet och otrohet något som man definierar i varje enskilt förhållande. Men det är ett ämne som förtjänar ett helt eget inlägg.

Mina förhållanden har varit monogama, eller snarare exklusiva. För det är nu ett antal år sedan jag insåg att jag kan bli förälskad i flera människor, alltså lika förälskad i mer än en person, och att för mig så måste kärleken vara fri. Om jag under en längre eller kortare period är i ett exklusivt förhållande så är det genom en överenskommelse, som man kan komma att behöva omförhandla, men jag måste vara fri att älska. Och för mig växer kärleken när den får vara fri. Det innebär att jag definierar mig som polyamorös. Det är det som känns mest naturligt för mig. Även om jag väljer att leva med en person, så är det ett val. Inte min norm.

Och här har vi en vanlig missuppfattning. Att man är polyamorös innebär inte att man är promiskuös! Detta är en vanföreställning som jag har stött på flera gånger; samma typ av vanföreställning som gör gällande att alla med en sexuell läggning som bryter mot heteronormen är promiskuösa och vill ligga med alla. Som bisexuell har jag aldrig känt minsta behov av att ha både en kvinna och en man (eller kvinnor och män) parallellt, eller rent av samtidigt. Jag föredrar en i taget när det gäller annat än lek. Av ett enkelt skäl: Jag vill ge och få full uppmärksamhet. Hångel är en sak, sex något annat för mig. Jag säger inte att det är en 100 %-ig regel, utan huvudsakligen så jag resonerar. Ingen regel utan undantag.

Jag är en stark anhängare av att göra medvetna val i livet i stället för att utan ifrågasättande följa normen. Jag tror på tolerans, öppenhet och acceptans, inte fördömanden. Således har jag inga problem med människors relationsval, så länge det är genomtänkta, aktiva val som inte skadar någon. Därför tyckte jag att den här artikelns genomgång av de faktiska fördelarna med monogami var intressant.

Clarisse Thorn, som skrivit artikeln, definierar sig själv som polyamorös, så hennes lista över fördelar med monogami handlar inte om att det är vad hon föredrar eller att hon anser att monogami är den enda rätta vägen. Vilket, i mina ögon, gör hennes genomgång så mycket intressantare. Fördelarna som Thorn tar upp rör sig kring svartsjuka, fokus,  social acceptans och att vissa föredrar det så.

Det är ett sätt att stävja svartsjuka. Människor är olika mycket svartsjuka, och svartsjuka på olika sätt. Många som lever i icke-monogama förhållanden känner av svartsjuka; vissa hanterar det utmärkt genom öppen kommunikation, andra genom olika relationskontrakt.  Åter andra känner ingen svartsjuka alls. Men för vissa blir svartsjukan ett så stort problem att monogami i stort sett är den enda lösningen. Å andra sidan är många av de monogama människor jag känner otroligt svartsjuka, så det är ingen patentlösning.

Personligen anser jag att man löser problemet med svartsjuka genom öppenhet, ärlighet och uppmärksamhet. Och att välja en partner som har en så låg dramanivå som möjligt, för vissa människor verkar njuta av att framkalla svartsjuka. De verkar få en kick av den osäkerhet som den svartsjuka partnern har, den lätthet som partnern kan kontrolleras med. Och detta oavsett om det är en exklusiv eller polyrelation. Man löser inte ett problem med svartsjuka genom att säga att den svartsjuka partnern är dum eller irrationell eller ska lägga av. I ett monogamt förhållande är det däremot mycket lättare att bemöta svartsjukan med att ärligt säga att man respekterar den och att det inte finns fog för den.

Själv är jag osvartsjuk av mig och spelar inte svartsjukespelet med någon. Jag vägrar att låta någon annans svartsjuka styra mig, jag vägrar befatta mig med den. Hos partner såväl som hos vänner. De gånger jag känt ett styng av svartsjuka har det handlat om mina osäkerheter, och dem har jag ingen rätt att projicera på någon annan. Att jag är medveten om dem, och precis lika medveten om det enkla faktum att jag inte är svartsjuk och inte vill äga någon lika lika som jag vill att någon annan ska äga mig, är min hjälp i att ta reda på vad jag känner. Det innebär också att jag inte låter mig spelas ut som en spelpjäs i ett svartsjukespel för att ge näring åt någon annans vilja att kontrollera sin omgivning.

Fokus. Även om kärleken kan räcka till i ett icke-monogamt förhållande, så är det inte alltid som tiden räcker lika bra. För hur gärna vi än vill, så har vi ett begränsat antal timmar per dygn och dagar per vecka. Där kan det bli svårt att vara rättvis och ge varje partner den fokus och uppmärksamhet som man vill, och så som önskas. Framför allt om man med någon partner är inne i den där intensiva ”nytt förhållande”-perioden, där spänningen är extra hög och man vill lära känna varandra så intensivt att det är svårt att lämna den andras sida.

Det är mest ett logistiskt problem, som faktiskt kan vara lika stort i ett monogamt förhållande när båda uppnått vuxen ålder med jobb, egna liv, intressen, barn osv. Men ju fler parter som är iblandade, desto mer planering krävs det visserligen. Tiden måste sträckas över ett större område.

Social acceptans. Det är väl inget att hymla med att normen är monogama förhållanden, till den grad att det i allmänhet är en standard som är underförstådd av många, och som man förutsätts ha om inget annat sägs. Vilket  ställer till med en hel del problem om man inte pratar om det. Men även där är kommunikation det bästa receptet för att undvika problem. Tysta förutsättningar är annars en grogrund till en hel del missförstånd och bekymmer. Jag har förstått, och erfarit, att man i normativa förhållanden förutsätter en hel del saker som det för mig, som trots allt ändå har haft företrädesvis exklusiva förhållanden, är självklart att prata om. Å andra sidan tycker jag att det är bra att prata om allt, även om det bara är för att stämma av att man är på samma sida. Och då gäller det inte bara exklusivitet utan, kanske än mer, vissa andra gränser…

Tycke och smak. En del föredrar monogama förhållanden. Det finns inget att säga om. Jag respekterar det, och deras val. Jag vet inte själv hur mina framtida relationer kommer att se ut, även om jag har tydliga tankar om vad jag föredrar och önskar.

Jag kan se ytterligare en fördel med monogami, som även den dock kan lösas med kommunikation och öppenhet, och det är smittrisker. Att hålla sig till en partner är ett relativt enkelt sätt att ha koll, förutsatt att den partnern också är monogam tillbaka. För mig, som växte upp när AIDS blev något av en epidemi som tog många på sängen, har det alltid varit självklart att skydda mig, även i längre relationer. Skulle jag ha flera partner, eller vara tillsammans med någon som hade det, så vore det givetvis helt självklart. Man får inte vara dum. Men jag vet att många idag, framför allt många som är födda på 80- och 90-talen inte är lika noga med att skydda sig. Urbota korkat!

Hur man än ser på monogami eller icke-monogama förhållanden, är min syn att det är upp till var och en att välja och bestämma vad som passar henne/honom bäst. Kommunikation och ett fritt val är a och o i förhållanden, liksom respekt för varandra. Tycker man olika på avgörande punkter, till exempel på exklusivitet kontra icke-exklusivitet har ett förhållande kanske ett bäst före-datum, eller så håller det för att man väljer varandra. Å andra sidan – gör man inte alltid det? För kortare eller längre tid…

Inte medlem av ”Team Ringa”

”Du ringer aldrig.”

Sagt med det där gnälliga, passivaggressiva tonfallet som nästan bara en martyr en mamma kan uppbåda. Gissa om jag har hört det många gånger.

Men jag ringer visst. Om jag har något att säga. Vilket jag i allmänhet inte har. Och telefonen går åt båda hållen, så vill hon mig något är det bara att lyfta luren och slå mitt nummer. Svårare än så är det inte. Och ärligt talat: ringer hon verkligen för att påtala att jag aldrig ringer?

”Har du Skype?”

Sagt i sms i helgen från en väninna. Jo, visst har jag det. Flera konton, till och med. Använder jag det? Ytterst sällan.

Jag tycker helt enkelt inte om att prata i telefon. Jo, vissa människor har jag haft en bra telefonrelation med och till och med kunnat tillbringa timmar i telefon. De är lätt räknade.  Någon måste vara mig väldigt nära för att jag ska tycka om att prata i telefon med vederbörande. Jag tycker i de flesta fall att telefonpratande är ett otroligt slöseri med tid. Det ger mig inte tillräckligt – och då inte för att jag inte är en pratglad människa. För det är jag. Utan för att jag helt ärligt tycker att det är få människor som är värda att prata med längre stunder utan anledning.

Jag skickar hellre sms för korta, koncisa saker, e-post för längre, har allt fler konversationer genom direktmeddelanden och liknande i olika sociala medier. I ett mycket litet antal fall chattar jag. Även där är det få människor jag känner för att ha längre konversationer med utan att vara ansikte mot ansikte.

Jag förnekar inte att jag tycker att det är urjobbigt att ringa människor, utan att riktigt veta varför, och att jag tusen gånger hellre skickar SMS eller e-post. Min frisörs internetbokningssystem ger honom pluspoäng, att kunna boka läkartid via Internet hade varit en oerhörd fördel, för då kunde man direkt i systemet se när det finns tider och om de passar med mina tider. Jag ringer om jag måste, under visst obehag. Men jag gör det. Korta samtal. Sakliga.

Det här har jag ibland svårt att förklara för människor som vill att man ska kunna vara tillgänglig på alla kanaler hela tiden. De som strösslar sina profiler på diverse sociala webbplatser med allehanda kontaktuppgifter, de som fortare än kvickt lägger till dig som vän och som till synes urskillningslöst lämnar ut sitt mobilnummer till nästan vem som helst. Det står dem fritt att göra det, att välja att alltid vara tillgängliga för alla. Jag vill det däremot inte. Jag vill välja när jag är nåbar och för vilka. Mitt hemnummer är numera olistat och jag använder hemtelefonen ytterst sporadiskt och till 99 % för inkommande samtal, när jag bytte mobil och mobilnummer förra året valde jag att inte skicka ut en allmän PM till alla kontakter, utan har lagt till dem efter hand. Det blev en naturlig sållning som kändes oerhört skön.

Jag är aktiv i diverse olika sociala medier, det är inte som om jag gör mig okontaktbar. De allra flesta (förutom kanske 2-3 personer) får däremot finna sig i att jag inte är alltid är tillgänglig för dem. Att jag svarar när jag kan och vill, att jag hör av mig när jag har något att säga, att jag inte är öppen för kallprat. Det finns så många kontaktvägar – man behöver inte ringa.

Men ändock, faktum kvarstår: en telefon går åt två håll. In och ut.

Trivselvikt

Trivselvikt. Enligt Svensk ordbok 3:

trivselvikt subst. trivselvikten
• (hög) kroppsvikt som man trivs med äv. om den enl. viss norm anses olämplig

Varför? Varför förutsätts en vikt man trivs med vara 1) hög och 2) normbrytande? Vad är det för idioti?! Är det något lutheranskt påbud om att trivsel[infoga valfritt ord] är ett normbrott? att jag inte förväntas vara nöjd och trivas med min kropp, framför allt inte om jag bär runt på några kilo för mycket?

Jag har en trivselvikt nu.

Det är stora ord för mig. Fortfarande snudd på obegripliga, sedda i ljuset av mitt förflutna. För även om jag har betraktat mig som fri(sk) i snart 7 år, så sätter ändå 25 år i en tillvaro där vikt var så ytterligt centralt sina spår. Att använda ord som ”trivsel” och ”nöjd” på samma sida som ”kropp” och ”vikt”, rent av i samma mening, känns fortfarande märkligt. Jag blir stolt över att ärligt kunna använda dessa ord tillsammans, och oerhört glad över att kunna göra det med sanning, men jag har inte vant mig. Jag förundras fortfarande.

Jag har en trivselvikt utan att veta vad jag väger.

Vågen och jag är inte vänner. Det beror kanske mer på att min mer än 10 år gamla 49-kronorsvåg från IKEA är allt annat än pålitlig och kalibrerad och att jag därför inte riktigt vet om den visar rätt, eller när den visar rätt, än på någon kvarvarande viktnoja, men ändå. Vikt, de där siffrorna som visst ska säga något om min kropp, var i många år ett mått på mitt värde och mående (ju lägre värde på vågen, desto högre värde på mig), men jag har ändå aldrig kunnat förhålla mig till dem. Jag har aldrig förstått vad det är de säger, varför alla andra – med eller utan ätstörningar i sin historia – hänger upp sig så otroligt på de där siffrorna. De har aldrig talat till mig. De har skrikit och förbannat, förlöjligat och tryckt ner, men aldrig talat.

Jag har aldrig varit särskilt stor. Jag har känt mig stor, för stor, men det är en annan fråga. Jag har däremot, i vuxen ålder, varit mycket mindre än nu, och även något större. Det förra var jag nöjd med då, det senare trivdes jag inte med. Helt onojigt inte trivdes. Om man går efter tabeller och annat som förstårsigpåarna gärna gör, de som tror att jag inte kan känna vad min kropp behöver och hur min kropp mår bara för att jag under några decennier tämligen aktivt förnekade alla behov och gjorde mitt bästa för att i stort sett sudda ut min uppenbarelse från jordens yta, så har jag väl aldrig varit särskilt mycket över det där ”normal”. Deras normal.

I höstas och vintras både dansade och tränade jag mycket, kunde lägga allt tyngre vikt på stången på Pump-passen, var i bra form. Bättre än någonsin, misstänker jag. Vikten hade jag ingen koll på. Jag var nöjd med min kropp, kände mig stark, jag trivdes. Sedan slog depressionen till med lite för mycket kraft och otaliga ångestattacker tog väl ut sin rätt på min kropp, som blev allt spändare och mer smärtande. Träningskicken, ett av mina livselixir, uteblev, skulderproblem gjorde att jag inte kunde träna Pump längre (mindre lyckat att tappa stången pga att en nerv kommer i kläm), energin var som bortblåst. Jag tappade väl några kilo där när även matlusten försvann. Men jag tänkte inte så mycket på det. Det var mer att jag registrerade att andra påpekade det och lite likgiltigt konstaterade att de kanske hade rätt. En del av mig, den där som tycker att anorexia mycket väl kan vara en bra distraktion mot depression, tyckte till och med att det var rätt så trevligt. En liten vinst i det stora mörkret. Trivdes jag? Vet inte. Jag otrivdes inte.

Nu… jag mår mycket bättre och antar att jag har lagt på mig merparten av det jag tappade under våren. Kanske inte på det mest hälsosamma sättet, och med alltför lite träning. Men ändå: jag trivs. Jag är nöjd, mesta delen av tiden. Och tro mig: i min verklighet är 90-10 i nöjdhetsratio ett under. 95-5 ännu mer så. Och det är nog där jag är: 95-5.

Jag har nog aldrig varit så här avslappnad i min kropp och trivts så bra i den. Vid närmare eftertanke har jag nog aldrig heller varit så i min kropp. Det är som om jag till sist återtagit det sista av , och återtagit det som jag stängde av för fyra år sedan, som om jag till sist mindes att jag inte har en kropp, jag är en kropp. Den är en del av mig, så varför förneka den? Varför inte ta hand om den? Varför inte njuta av den?

Men. Givetvis finns det ett men. Ett aldrig så litet förbehåll. Den dag jag ställer mig på en våg och ser det där värdet närma sig eller rent av inledas med den där 6:an, då är det dags att ta tag i träningen igen. Om jag inte gör det innan. För jag erkänner att jag har en gräns som jag faktiskt inte vill gå över. Om jag skulle ha passerat den redan nu eller se 6:an och inte bry mig – så är ingen gladare än jag. Då är den mentala spärren borta. Men det är inget jag har en aktiv koll på.

Men här, idag, har jag en trivselvikt. För mig är det en vikt jag trivs med. Oavsett vikt. Oavsett om jag vet vad den är. Om det är normbrytande så är det verkligen sorgligt.

22.7.2011 – en månad senare

Livet går vidare.

Under den senaste månaden har jag hela tiden levt med försöken att förstå det som hände i Norge den 22 juli. Det ofattbara. En människas hat som bragte 77 människor om livet. Men det som består är inte hat. Utan kärlek. Ljus. Solidaritet. Sorgen som en stärkande kraft, något som skapar en vilja till något bättre. Inte hämnd.

Skillnaden mellan den amerikanska hämndretoriken efter den 11 september 2001 och Jens Stoltenbergs ord om mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet efter den 22 juli 2011 är milsvid. Den talar sitt tydliga språk. Hat kan lätt föda mer hat. Låt oss inte gå den vägen.

Två texter har särskilt berört mig den här månaden. Den ena – ”Til Ungdommen” av Nordahl Grieg (tonsatt av  Otto Mortensen) – har sjungits vid flera av de minnesceremonier som har hållits. Det är lätt att förstå varför. Den har mer än något annat kommit att symbolisera minnet av och sammanhållningen efter det som hände.

Til Ungdommen
av Nordahl Grieg

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm –
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må – men:
øk det og styrk det!

Stilt går granatenes
glidende bånd
Stans deres drift mot død
stans dem med ånd!

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

Ubygde kraftverker,
ukjente stjerner.
Skap dem, med skånet livs
dristige hjerner!

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

 

Den andra texten, ”22 7 2011”, skrevs av Lars Saabye Christensen och framfördes av Aksel Hennie vid den minnesceremoni som hölls i Oslo Spektrum igår, den 21 augusti. Texten publicerades idag, den 22 augusti, i Aftenposten. Samt här.

22 7 2011
av Lars Saabye Christensen

rammet av flamme og skygge
slipper jeg alt jeg har i hendene
og ser: tingene mister sin vekt
himmelen mister sin farge
vinden mister sine seil
tankene mister sin tyngde og ordene sin mening
natten mister sin morgen
dagen mister sin sol

jeg ser: sorgen etter et hardt materiale
vi er sorgens arbeidere
vi hamrer den, bender den og bøyer
og former den
til vi ser: sorgen har ikke
tilbakevirkende kraft

å minnes de døde er å huske dem
slik de levde
i øyeblikk og år, i time og sekund
å ære de døde er å oppfylle deres liv
selv om ingenting blir det samme

rammet av flamme og skygge
slipper vi alt vi har i hendene
og løfter en rose
rosen har rett

så samle dine blomster i en vid bukett
samle ditt lys for å se gjennom mørket
samle din glede for å bære all gråt
samle ditt håp for å holde på drømmen
samle dine tanker for å tåle all tvil

så samle ditt menneske
samle våre medmennesker
samle oss sammen

Children in Exile

Children in exile

Once we lived in a land of happiness and unending joy.

Life was easy and love was all we knew. Love was all around, in abundance.

There was sunlight, green meadows and eternal sunsets by the sea.

The days were long and full of games, music and laughter.

At night the sky was filled with stars, watching over us. Keeping us safe.

We knew of no fear. No anger. No pain.

We were safe, protected from darkness.

We thought this would last forever.

 

Then came the men with dark hands

Eyes that spewed pain, voices like thunder

They stole us away from our beloved Summerland

Burned the orchards, shattered the dreams

Tore apart the music.

From that day, darkness had descended

Safety was no more

They put out the stars

And we were on our own.

 

Children lost in the night

Orphans, torn from our Mother

Learning to live without love

To care for ourselves

Many of us couldn’t

They died; walked into the sea never to return

The men would come and read us their names

Foretell our futures

We were all destined to die

It was a plan; no one would live to tell the story of Before

Happiness and love were threats to them

Holocaust of love

 

We vowed to remember

The memories would live on without us

We told stories, sang songs

Sent them out into the world on our breaths

Knowledge cannot be burned

Love will live on

And one day… it will conquer the pain and hatred

Light the stars once more

One day…

Our children or our children’s children

Will live in a world of freedom

One day…

Some day

 

© Lisa Isaksson, 1999–2006

En ögonblicklig, isande kyla

Läser ett brev på en mailinglista från en kvinna som jag tycker mycket om. Jag känner henne inte väl, men tycker bra om henne. Hon har nyligen flyttat till en ny stad i ett nytt land, till den lilla stad som jag kallar för mitt hem och där en del av mitt hjärta alltid kommer att bo. En stad där hon har en självklar plats i en varm gemenskap.

Hon nämner mannen hon har flyttat ihop med, för vars skull hon har flyttat dit, och jag blir kall. Jag vill be henne vara försiktig, säga till henne att ”watch your back” – den varning jag fick om honom, en i högsta grad berättigad varning. Mannen vars hem såg ut som i filmen ”Sova med fienden”, som var kontrollerad på ett närmast patologiskt sätt, och oerhört kontrollerande. Som ville vara mer, men inte kunde hantera andras frihet på annat sätt än genom att kontrollera den. Ta makten över den. Inget var någonsin hans fel, hans ansvar, det vilade alltid på någon annan. Det var alltid någon annan som hade gjort honom orätt, som hade fått honom att reagera som han gjorde. Han var djupt inne i offerrollen, efter (då) 6 år i terapi, när jag senast träffade honom. Men i sina ögon var han en så snäll man, vilket han ofta betonade. ”A gentle warrior” brukade han kalla sig. Framhålla att han inte kunde göra en fluga förnär. Han bevisade med all icke önskvärd tydlighet att män som framhåller sin snällhet sällan är snälla. Utan farliga. De saknar insikt i sitt eget humör. Den här mannen var varken en krigare eller snäll – men han ville gärna vara. Han kunde vara charmig som få, men det var en tunn ytan som snabbt krackelerade när han inte kunde leva upp till bilden han försökte visa upp. Och en stark, fri kvinna ser snabbt igenom masken.

Han var mannen som i över ett decennium hade kuvat och misshandlat sin fru psykiskt och fysiskt, tills hon tog steget och bröt sig fri, pappan som höll sina barn i så hårt grepp att de till sist vägrade vistas hos honom. Som misshandlade flickvänner. Jag visste inte när jag träffade honom vem hans exfru var, men jag kände henne redan väl. Oerhört väl. Vi bär samma namn, vandrar samma andliga väg, är båda prästinnor med dansen som en naturlig del av livet.  Hon och jag pratade aldrig om hennes tidigare liv, utan möttes i nuet. Och hans ord om henne stämde inte för fem öre med min känsla av henne, med de egenskaper som är så klart lysande hos henne. När jag talade om för henne att jag hade träffat honom ett par gånger, sa hon bara ”watch your back”. Hennes oro för mig och resten av historien fick jag senare.

Jag minns fortfarande hur han blev svart i blicken när jag talade om att det aldrig skulle bli vi, och hur jag i den stunden sände en tacksam bön över det kloka i att jag hade sagt det när vi var bland andra människor, eftersom det tvingade honom att vara besinnad. En man som har så nära till slag som han hade är inte en snäll man, utan en farlig man. Han skrämde mig. Men jag klarade mig bättre än andra. Jag är glad att jag följde min magkänsla och satte stopp innan vi hade gått mer än några steg tillsammans.

Jag kan bara hoppas att han har förändrats, att han bröt sig ur offerrollen och hittade den där värmen och snällheten i sig – att han har lärt sig ta ansvar, bli vuxen, bli man och ta vara på människor. Jag vet att hon är omgiven av bra människor. Människor som känner till honom och hans historia och kan hålla ögonen öppna. Men iskylan i magen, beskyddarinstinkten – dem bär jag nog med mig en stund till. Det tar en stund innan sådant släpper.

Vänlycka

Kvällsfikar med älskade väninnan som äntligen är tillbaka efter 3 veckors semestersegling med karl och karlns barn, och vi är som småtjejer trots att vi är yrkeskvinnor i 35-årsåldern. Vi äter efterrättspaj till middag, sitter med benen uppdragna på varsin kaféstol under en markis i regnet, fnissar och pratar i munnen på varandra. På vägen därifrån skuttar vi och gör hoppsasteg. Vanlig, enkel, befriande glädje. Vi studsar glatt upp och ner i små glädjeskutt, klappar i händer och pipskrattar.

Lycka.

Look for me (I’ll be around)

Återupptäcker en gammal favorit: Neko Case ”Look for me (I’ll be around)”. Det måste vara 4–5 år sedan jag senast hörde den. Eller ännu längre. Jag har inte lyssnat på Neko Case på länge. Men den här låten väcker känslor. Både minnen, känslor från den tiden, och nya känslor som den jag är idag.

Dels är det de där bitterljuva, smärtsamma minnena av att ha blivit dumpad och någonstans i smärtan veta att jag hade varit så bra för honom men att han inte var redo för det. Inte det minsta förmätet, inte en känsla av att vara förmer, bara förlust, saknad… och styrka. Att inte vara knäckt och nedtryckt, bara ledsen över att ha blivit ratad.

Det är minnet av mannen jag hade något stormigt med, och som fortfarande kan få mig att dra efter andan när jag ser honom eller hans bild. Jag känner inte längre att han skulle kunna röra till mitt liv – hans svek var för stort för att jag någonsin ska vilja ge honom något – men minnet av de intensiva känslorna försvinner inte så lätt. Den här sången stämmer så bra på vad jag kände för honom. Och han vet hur bra jag hade varit för honom: för hans karriär, hans sociala liv, hans utveckling. Men, det var inte meningen.

Idag får jag andra vibbar av låten. Den går djupt in i mig, mörkt, sensuellt, behagfullt, en mjuk, följsam styrka som jag håller på att vänja mig vid. Som en loj svart panter, med jaktinstinkten ständigt beredd, men också med en jordad trygghet att luta sig mot.

Och jag tror bestämt att jag måste göra en koreografi till låten. (You know you’re a tribal dancer when…)