”Du ringer aldrig.”

Sagt med det där gnälliga, passivaggressiva tonfallet som nästan bara en martyr en mamma kan uppbåda. Gissa om jag har hört det många gånger.

Men jag ringer visst. Om jag har något att säga. Vilket jag i allmänhet inte har. Och telefonen går åt båda hållen, så vill hon mig något är det bara att lyfta luren och slå mitt nummer. Svårare än så är det inte. Och ärligt talat: ringer hon verkligen för att påtala att jag aldrig ringer?

”Har du Skype?”

Sagt i sms i helgen från en väninna. Jo, visst har jag det. Flera konton, till och med. Använder jag det? Ytterst sällan.

Jag tycker helt enkelt inte om att prata i telefon. Jo, vissa människor har jag haft en bra telefonrelation med och till och med kunnat tillbringa timmar i telefon. De är lätt räknade.  Någon måste vara mig väldigt nära för att jag ska tycka om att prata i telefon med vederbörande. Jag tycker i de flesta fall att telefonpratande är ett otroligt slöseri med tid. Det ger mig inte tillräckligt – och då inte för att jag inte är en pratglad människa. För det är jag. Utan för att jag helt ärligt tycker att det är få människor som är värda att prata med längre stunder utan anledning.

Jag skickar hellre sms för korta, koncisa saker, e-post för längre, har allt fler konversationer genom direktmeddelanden och liknande i olika sociala medier. I ett mycket litet antal fall chattar jag. Även där är det få människor jag känner för att ha längre konversationer med utan att vara ansikte mot ansikte.

Jag förnekar inte att jag tycker att det är urjobbigt att ringa människor, utan att riktigt veta varför, och att jag tusen gånger hellre skickar SMS eller e-post. Min frisörs internetbokningssystem ger honom pluspoäng, att kunna boka läkartid via Internet hade varit en oerhörd fördel, för då kunde man direkt i systemet se när det finns tider och om de passar med mina tider. Jag ringer om jag måste, under visst obehag. Men jag gör det. Korta samtal. Sakliga.

Det här har jag ibland svårt att förklara för människor som vill att man ska kunna vara tillgänglig på alla kanaler hela tiden. De som strösslar sina profiler på diverse sociala webbplatser med allehanda kontaktuppgifter, de som fortare än kvickt lägger till dig som vän och som till synes urskillningslöst lämnar ut sitt mobilnummer till nästan vem som helst. Det står dem fritt att göra det, att välja att alltid vara tillgängliga för alla. Jag vill det däremot inte. Jag vill välja när jag är nåbar och för vilka. Mitt hemnummer är numera olistat och jag använder hemtelefonen ytterst sporadiskt och till 99 % för inkommande samtal, när jag bytte mobil och mobilnummer förra året valde jag att inte skicka ut en allmän PM till alla kontakter, utan har lagt till dem efter hand. Det blev en naturlig sållning som kändes oerhört skön.

Jag är aktiv i diverse olika sociala medier, det är inte som om jag gör mig okontaktbar. De allra flesta (förutom kanske 2-3 personer) får däremot finna sig i att jag inte är alltid är tillgänglig för dem. Att jag svarar när jag kan och vill, att jag hör av mig när jag har något att säga, att jag inte är öppen för kallprat. Det finns så många kontaktvägar – man behöver inte ringa.

Men ändock, faktum kvarstår: en telefon går åt två håll. In och ut.