(Inlägget publicerades ursprungligen på Du kan!-bloggen.)

Offermentalitet.
Att göra sig till offer, inte att vara ett offer.
Att klamra sig fast vid det förflutna i stället för att växa och gå vidare.

En kvalitet jag har oerhört svårt för att acceptera, eller rent av tolerera, är offermentalitet. Människor som gör sig till offer – offer för sitt förflutna, för andra människor, för saker som de anser ligga utanför deras kontroll. Det handlar inte om att de faktiskt är offer, utan att de gör sig till offer.

Detta är särskilt tydligt när det handlar om det förflutna, för många med offermentalitet klamrar sig fast vid gamla oförrätter och händelser, använder dem både som slagträn mot alla som kan tänkas kritisera dem och som ursäkter att inte gå vidare. Varför skulle de gå vidare och lämna det förflutnas ursäktande snuttefilt – de är ju offer? De bär sin offerstatus som en medalj, som en prydnadssköld. De är orörbara, ingen får kritisera dem, för de är ju offer. De har lidit. Att det de en gång kanske mycket riktigt var offer för – saker som låg utanför deras kontroll – sedan länge har upphört, glömmer de gärna. De håller fast det, de griper så hårt om det som vore det ett sista halmstrå mot en framvällande störtflod. De ältar; återupplever gång på gång gamla oförrätter, upprepar gamla mönster. De går inte vidare. De låter sig inte gå vidare.

Offermentaliteten yttrar sig inte sällan genom att de ständigt skapar offersituationer i nuet, genom att se sig bli förfördelade, ignorerade och förbigången där så inte är fallet. Det kan vara människor som om jag glömmer att säga Hej specifikt till just dem, även om jag riktar ett hej till gruppen de befinner sig i, tror att jag är arg på dem. Människor som om jag inte svarar, eller inte svarar tillräckligt snabbt, på deras SMS/mail/telefonsamtal, bara för att det inte var något viktigt, kommer med passivaggressiva antydningar och förutsättningar om att jag inte har svarar för att de har gjort något fel osv. Som gör sig till offer för något som bara finns i deras huvuden. För deras egna hjärnspöken. Som gör sig till offer; inte är offer.

Ett offer råkar alltid illa ut. Ett offer hamnar alltid på botten, blir alltid trampad på, förtryckt. Även om så inte de facto är fallet. Och det finns ett enormt mått av passivaggressivitet i offermentaliteten. Det är aldrig det självutnämnda offrets eget ansvar att förändra något, ansvaret vilar alltid på någon eller något annat. Den som lever i offermentalitetens förnekelse håller så hårt fast vid gamla, överståndna eller påhittade oförrätter att hon/han inte låter sig gå vidare. Det är enklare att gömma sig än att räta på ryggen, lyfta blicken, lämna det gamla bakom sig och gå vidare. Att växa är skrämmande. Att lämna de trygga ursäkterna bakom sig än mer så.

Det finns situationer där man onekligen är ett offer: mobbning, övergrepp, misshandel… Men det är avslutade händelser, medan många som kryper ihop under offerfilten fortsätter situationerna långt efter att de är avslutade. Vi kan inte ändra på det vi har varit med om, men vi kan både påverka och ändra på hur vi låter det påverka oss. Vi kan bestämma oss för att inte ge det förflutna makt över vårt nu. Vi kan faktiskt välja hur vi vill låta det påverka oss: om vi ska fortsätta trycka ner oss själva med det vi har varit med om, eller om vi ska acceptera och växa av det. Lägga det bakom oss och ge oss ett nu och en framtid där vi själva bestämmer.

Detsamma gäller faktiskt även vid allvarliga olyckor och kroniska sjukdomar och funktionshinder: man är inte till ett större offer än vad man gör sig. Hur illa det än är, så finns det alltid utrymme att välja hur vi vill leva. Eller rättare sagt: om vi vill leva. Vill jag gräva ner mig i det som inte fungerar, i det som är sjukt, eller vill jag göra det mesta av det som fungerar?

Nu är det säkert någon som tycker att jag förenklar, som tror att jag inte vet vad jag pratar om. Det finns säkert den som, även efter att ha läst min presentation, tror att jag vuxit upp i en priviligierad, skyddad tillvaro. Jag räknar inte offerpoäng, eftersom jag inte är ett offer, så dem kommer jag aldrig att tävla om, men den som tror att jag har varit skyddad har fel. Jag har lärt mig att acceptera, lära, gå vidare. Jag har gjort ett aktivt val att inte vara ett offer, utan att ta ansvar för mig själv och mitt liv och välja att leva. Det är inte det jag växte upp med, det är inte vad jag lärde mig från min hemmiljö, utan jag har lärt mig själv.

Att inte göra sig till ett offer är att ta makten över sitt liv.