Nej, jag tror inte att jag skulle bli en dålig mamma

Etiketter

Jag har inga barn. Jag har valt bort egna barn. Orsakerna till det är flera och inte helt okomplicerade, men bland dem finns inte den orsak som jag upplever att flest (kvinnor) har trott att det handlar om. Jag vet inte hur många som förutsatt att det handlat om rädsla och förvissat mig om att jag skulle bli en bra mamma, men de är åtskilliga. Det har varit den vanligaste reaktionen.

Jag vet att jag skulle ha blivit en bra mamma. Det har inte varit ett tvivel om det. En gång i tiden var jag osäker på det, men det var många år sedan. Jag är inte en barnälskande person i allmänhet, men alla som träffat mig tillsammans med barn vet att jag går bra ihop med dem och de gillar mig. Jag hade inte varit perfekt, men jag hade blivit en bra mamma, och träffar jag en partner som har barn kanske jag också blir det. Men det var aldrig en del av mina orsaker.

Det är intressant att rädsla förutsätts vara en faktor, och en så stor faktor. Det känns som ett rejält mått av projicering. Är människor så styrda av rädslor?

Nytt men oförändrat

Det blir så krystat, det där med nyår. Sammanfattningar och framåtblickande, som om det där tolvslaget och den nya siffran i sig ändrade något. Jag dras med, tänker summera, sammanfatta, räkna välsignelser och lärdomar, se vad jag kan lämna bakom mig och vad jag tar med mig in i det nya året, se vad jag ser fram emot. Jag tänker göra det, men hejdar mig. Jag vill inte. Det är inte mycket att sammanfatta. Det är inte mycket jag kan lägga bakom mig, för ett årsskifte ger inte automatiskt visshet, svar, lösningar och lättning. Det jag bär lättas inte, förutsättningarna ändras inte. Det oskrivna, vända bladet med oändliga möjligheter finns inte längre. Faktum är att inget ändras mer än att en dag går och det är ett nytt år.

Jag gör mina tillbakablickar löpande, när de faller sig naturliga. De är för mig avstämningar i de olika processer som är livet.
Likaså gör jag förändringar när de faller sig, löpande. Jag väntar inte på ett datum. Vill jag förändra gör jag det, vill jag inte gör jag det inte. Möjligheter visar sig löpande, eller så skapar jag dem löpande. Ett helt nytt liv, över en natt, är jag för gammal för att tro på. För gammal och för luttrad.

De senaste åren har livet gång på gång påmint mig om hur mycket som står bortom min kontroll och vilja, och antalet stängda dörrar, krossade drömmar och släckta hopp har gjort framåtblickandet mindre roligt. Jag vet vad jag bär med mig och som inte kan göras något åt med vare sig inställning eller vilja. Jag planterar livsfrön, förändrar, skapar, ser och tar fasta på möjligheter, tänker om, omorienterar mig, gör det bästa av situationen… livet gör som det vill. För det är så det fungerar: livet är en livskraft och handlar inte om rättvisa eller karma.

Jag skulle vilja att det gick en natt och nästa dag var allt nytt. Alla bördor borta, allt löst och läkt och besvarat. Allt nytt. Men det blir inte så. Det sker inte över en natt, det sker inte automagiskt.

Det är ett nytt år. Men vad är egentligen nytt?

Mitt i saknad, ovisshet och tvivel, små glimtar av mer. Av det vackra, det spännande, det magiska. Det lyckliga och levande. Det hoppfulla.

En naturstig, med längtan att gå den barfota. Hoppa på stenar, gå på bark, jord, grus, mjuka sjöstenar, skiffer, lecakulor – känna underlagen under mina fötter. Viljan att ta ett barn i handen och gå där, visa dem och dela upplevelsen.
En ekorre som sitter precis vid vägen. En hackspett i trädet intill. En nötväcka som pickar så intensivt i en gren att stickor och mossa singlar ner.
Koltrastens sång i eftermiddagens tidiga skymning. Som en gåva i december, en påminnelse om livet som kommer åter på andra sidan vintern.

Och i allt det, jag. Glimtar av mig. Med skutt, magi och värme. Ett hjärta som fylls av kärlek och hänförelse över det enorma i det lilla.

”Hat är en stark känsla”

Ni har väl hört dem, kommentarerna om känslor?
”Hat är en stark känsla.”
”Jag tycker inte om [ilska/förakt/hat/vrede/annan känsla], så jag väljer att inte känna det.”
Gärna – alltid – sagt som kritik av någon som anser sig besitta större vishet och upplysning genom att kunna välja bort misshagliga känslor. Alltid värderande. Som om det finns goda och onda, fina och fula känslor. Som om det var bättre att förneka det du känner än att bejaka (och bemöta) det. Och de är många som tycks tänka så. De är dessutom många som ber om ursäkt för sina känslor, om de känner fel.

För mig blir det helt befängt. Jag känner det jag känner, en del känslor starkare och intensivare än andra, en del mindre sköna och bekväma än andra, men inga känslor fel. Och även om jag kan be om ursäkt för hur mitt humör och mina känslor går ut över andra, för hur jag reagerar, så kan jag aldrig be om ursäkt för vad jag känner.

Jag tror på att bejaka, inte förneka, mina känslor. Det är en del av den känsloresa jag gjort, från att ha tryckt undan i stort sett alla känslor, genom att lära mig identifiera, känna och känna igen känslorna, och där tampas med just det värderande som jag ser andra göra, till att vara en känslomänniska. Dock inte i bemärkelsen att jag är så känslostyrd att jag är affektiv och i känslornas våld. Jag känner allt utan att (särskilt ofta) drunkna i känslorna. Ju mer jag har bejakat utan att försöka styra vad jag känner, desto lättare har jag kunnat acceptera det jag känner, och då drunknar jag inte lika lätt. Det har också gjort att jag känner mer än en känsla på samma gång. Känslor är föränderliga och rörliga, dynamiska, inte statiska.

Jag tycker bättre om att vara glad än ledsen, jag älskar hellre än hata, jag är hellre stolt än föraktfull – men jag kan inte välja bort den ena känslan till förmån för den andra. Och ingen av dem är bättre eller finare eller mer rätt. De bara är.
Du kanske inte kan förstå min känsla, eller sätta dig in i den; känslorna jag uttrycker kanske väcker något obehagligt inom dig, eller skrämmer dig, men vad du än tänker så kan jag faktiskt känna så. För jag gör det. Så enkelt.

Och när du värderar en känsla som dålig och förnekar den, när du förklarar en känsla som oönskad och fel och väljer bort den (är det ens möjligt?), när du ber om ursäkt för vad du känner eller hävdar att ”så kan man inte känna”, så förtrycker du ditt känsloliv.

Allt jag känner är kanske inte fint i dina ögon, men jag är inte känslomässigt stympad.

Det är inte de dyraste klapparna man minns

Den julklapp jag minns bäst genom alla år, och med störst värme (och saknad) är inte någon leksak eller dyrbarhet. Böcker, kläder, pussel och skidor i all ära, de finns där. Men inte som året då morfar bestämde att vi barn skulle få chips och godis. Hans eget initiativ. Inga praktiska saker, bara en tanke på vad vi barn skulle tycka om. Han tänkte på oss och ville göra något för oss. Och det gjorde han. Efter 27 senare är det fortfarande den tanken som är mitt främsta julminne.

Tyvärr var morfar inte med oss den julen, så han fick inte se glädjen han bringade. Han dog två dagar senare.
Och jag kommer alltid att sakna honom. Men han finns också alltid med.

God Jul.

Vem valde striden? Inte jag.

Man ska välja sina strider. Inte lägga kraft och tid på det som inte är viktigt, inte slösa med energi på struntsaker. Ge upp några för att vinna de som betyder något.

Det förutsätter att man kan välja sina strider. Välja eller välja bort. Folk verkar rent allmänt tro att det alltid är så enkelt: att alla har ett val.
Men mina svåraste strider är de jag inte har valt själv. Där jag inte har något val. Att inte utkämpa dem är att ge upp allt. Och jag kan inte veta om det räcker, om jag kan vinna. Om en vinst ger ett liv. Men jag måste ändå. Det tar allt jag har, och slukar just nu hoppet. Och ingen kan utkämpa striden åt mig. Inte ens om jag hade haft en förkämpe. Men de finns inte. Bara i sagor. Bara i andras sagor.
Striden är min, men jag valde den inte.

Jag har inte valt det här.
Och jag vet inte om jag kämpar förgäves.

Falnar

Jo, jag är trött. Allt tröttare. Sover sämre, vaknar sämre, tänker sämre, glömmer, orkar inte äta, inget är gott, tålamodet är slut, gnäller…
Jag gnäller. Och gnäller. Och gnäller. Tycker jag själv. Till sist vill jag inte säga något alls, för det blir inget bra, inget upplyftande, inget som ger något.

Varje dag reser jag mig igen, drar upp mig, tar de duster som krävs – med kortare stubin och mer ilska och frustration – faller, reser mig igen, hittar tillbaka till mig och det ljus som finns inom mig, påminns om framsteg, når insikter och glädje, översköljs av kärlek och ömhet till människorna som rör och berör mig, och lyfter mig på sätt de nog inte själva ser. Jag finns där. Jag lyser. Jag vill lysa.

Men dagarna är så korta, ljuset falnar så fort. Och livet envisas med att jävlas. Små försiktiga förhoppningar grusas, jag får inte glömma de där sakerna jag ändå inte kan göra något åt, och jag är så trött på motgångar.
Det är inte rättvist. Jag förstår inte hur många gånger någon förväntas resa sig. För ju längre tid som går, och ju tröttare jag blir på att bära allt, desto mindre krävs det för att sänka mig. Så känns det i alla fall. Fast egentligen är det inga småsaker. Det är ju inte som om jag rasar ihop av att missa spårvagnen eller bränna mjölk på spisen, utan det är motgångar som verkligen betyder något.

Allt detta hopp som släcks.
Kommer det att släcka mig?
Jag blåser liv i glöden, men behöver mer bränsle för elden.

Jag glömmer

Jag glömmer saker. Mer än vanligt, tycker jag. Och jag känner mig inte stressad. Varken mentalt eller så fysiskt stressad som jag var en period i höst. Jag tycker inte att jag borde glömma.

Men visst, det är lite mycket nu. På flera plan. Saker som jag vet räknas till betydande stressfaktorer. Förutsättningar för framtiden som förändras, förhoppningar som jag måste tro på trots att jag ser andra förhoppningar grusas, ekonomisk stress, ovisshet, en kropp som plötsligt fungerar rejält mycket sämre, familj, jul, kontakter med vård och myndigheter som inte gör vad de ska, pressen att jag måste må bättre snart. Tunga bitar.
Men jag oroar mig inte så mycket, och går inte och funderar så mycket på det – jag har för fullt upp med vardag, att hålla ihop, lyfta mig och försöka komma framåt för att orka oroa mig – då borde jag väl inte vara stressad? Kanske är jag ändå mer stressad än jag tror, trots att jag inte tycker att jag är det.
Jag är definitivt tröttare än vad jag vill medge.
Så trött.
Så gräsligt trött.

Men jag ska inte glömma. Tankar ska inte bara slinka ur tankarna.
Det är fel. Och skapar sin helt egna stress.

Jag kan förtvivla över det som är och vilja skrika ut att det är orättvist. För det är orättvist. Det finns ingen rättvisa i förtvivlan och motgångar. Livet bryr sig inte om rättvisa eller orättvisa. Det bara är.

Men jag vet samtidigt att jag inte har ett val. Det här är det livet jag har.
Och hur jag än protesterar är det här vägen jag måste gå.
Neråt, allt längre ner i mörkret, det mörker som är djup, inte utsläckt ljus.
Här nere är färgerna mättade, känslorna likaså.
Alla känslor finns här.

Neråt, in mot livets hjärta. In mot mitt hjärta.
Där alla masker fallit och alla murar rämnat och jag står naken, ensam, med mig själv.

Kan jag finns lugn när livet rasar runt mig?
Kan jag behålla det som är jag utan att gå vilse i mörkret?
Lyser jag tillräckligt starkt för att se mig genom och ut igen?

Luftdrag som av tusentals mörka vingar och glimmande juveler i grottans väggar.

Om du har tänkt att bli sjuk…

Innan du blir sjuk, för det är ju något du själv bestämmer över, så finns det några grundläggande saker som kan vara bra att tänka på.

  • Få en riktig sjukdom. En som syns med blotta ögat, på prover eller röntgen. En som är mätbar och fysisk.
  • Ha tillgång till företagshälsovård eller en bra försäkring. För att få bra hjälp i den vanliga vården krävs tyvärr tur, ork och tålamod. Framför allt om du inte lyckats tillräckligt bra på punkten ovan.
  • Ha anhöriga som kan bråka åt dig. Att bli sjuk kräver administration och projektledning. Du behöver vara frisk för det, eller ha någon som är det, och som kan hålla allt praktiskt och vardagligt i huvudet. Med allierade behöver du inte kämpa alla strider ensam, utan kan lägga ork på att bli frisk(are).
  • Se till att du inte lever ensam. Ha någon/några som går bredvid, lyssnar och kan hjälpa dig bära. Någon du delar livet med och som stannar kvar, bredvid, genom både bra och dåligt, glädje och nöd osv. Som ser och känner dig så väl att du inte behöver be om hjälp eller känna att du stör eller besvärar, som vet hur du fungerar, som kan trösta varsamt och som vill dela det du går igenom. Även om det är mitt i natten.
    Ett tillsammans. Ett tillsammans med en massa friskhet.