Det blir så krystat, det där med nyår. Sammanfattningar och framåtblickande, som om det där tolvslaget och den nya siffran i sig ändrade något. Jag dras med, tänker summera, sammanfatta, räkna välsignelser och lärdomar, se vad jag kan lämna bakom mig och vad jag tar med mig in i det nya året, se vad jag ser fram emot. Jag tänker göra det, men hejdar mig. Jag vill inte. Det är inte mycket att sammanfatta. Det är inte mycket jag kan lägga bakom mig, för ett årsskifte ger inte automatiskt visshet, svar, lösningar och lättning. Det jag bär lättas inte, förutsättningarna ändras inte. Det oskrivna, vända bladet med oändliga möjligheter finns inte längre. Faktum är att inget ändras mer än att en dag går och det är ett nytt år.

Jag gör mina tillbakablickar löpande, när de faller sig naturliga. De är för mig avstämningar i de olika processer som är livet.
Likaså gör jag förändringar när de faller sig, löpande. Jag väntar inte på ett datum. Vill jag förändra gör jag det, vill jag inte gör jag det inte. Möjligheter visar sig löpande, eller så skapar jag dem löpande. Ett helt nytt liv, över en natt, är jag för gammal för att tro på. För gammal och för luttrad.

De senaste åren har livet gång på gång påmint mig om hur mycket som står bortom min kontroll och vilja, och antalet stängda dörrar, krossade drömmar och släckta hopp har gjort framåtblickandet mindre roligt. Jag vet vad jag bär med mig och som inte kan göras något åt med vare sig inställning eller vilja. Jag planterar livsfrön, förändrar, skapar, ser och tar fasta på möjligheter, tänker om, omorienterar mig, gör det bästa av situationen… livet gör som det vill. För det är så det fungerar: livet är en livskraft och handlar inte om rättvisa eller karma.

Jag skulle vilja att det gick en natt och nästa dag var allt nytt. Alla bördor borta, allt löst och läkt och besvarat. Allt nytt. Men det blir inte så. Det sker inte över en natt, det sker inte automagiskt.

Det är ett nytt år. Men vad är egentligen nytt?

Mitt i saknad, ovisshet och tvivel, små glimtar av mer. Av det vackra, det spännande, det magiska. Det lyckliga och levande. Det hoppfulla.

En naturstig, med längtan att gå den barfota. Hoppa på stenar, gå på bark, jord, grus, mjuka sjöstenar, skiffer, lecakulor – känna underlagen under mina fötter. Viljan att ta ett barn i handen och gå där, visa dem och dela upplevelsen.
En ekorre som sitter precis vid vägen. En hackspett i trädet intill. En nötväcka som pickar så intensivt i en gren att stickor och mossa singlar ner.
Koltrastens sång i eftermiddagens tidiga skymning. Som en gåva i december, en påminnelse om livet som kommer åter på andra sidan vintern.

Och i allt det, jag. Glimtar av mig. Med skutt, magi och värme. Ett hjärta som fylls av kärlek och hänförelse över det enorma i det lilla.

Den julklapp jag minns bäst genom alla år, och med störst värme (och saknad) är inte någon leksak eller dyrbarhet. Böcker, kläder, pussel och skidor i all ära, de finns där. Men inte som året då morfar bestämde att vi barn skulle få chips och godis. Hans eget initiativ. Inga praktiska saker, bara en tanke på vad vi barn skulle tycka om. Han tänkte på oss och ville göra något för oss. Och det gjorde han. Efter 27 senare är det fortfarande den tanken som är mitt främsta julminne.

Tyvärr var morfar inte med oss den julen, så han fick inte se glädjen han bringade. Han dog två dagar senare.
Och jag kommer alltid att sakna honom. Men han finns också alltid med.

God Jul.

Man ska välja sina strider. Inte lägga kraft och tid på det som inte är viktigt, inte slösa med energi på struntsaker. Ge upp några för att vinna de som betyder något.

Det förutsätter att man kan välja sina strider. Välja eller välja bort. Folk verkar rent allmänt tro att det alltid är så enkelt: att alla har ett val.
Men mina svåraste strider är de jag inte har valt själv. Där jag inte har något val. Att inte utkämpa dem är att ge upp allt. Och jag kan inte veta om det räcker, om jag kan vinna. Om en vinst ger ett liv. Men jag måste ändå. Det tar allt jag har, och slukar just nu hoppet. Och ingen kan utkämpa striden åt mig. Inte ens om jag hade haft en förkämpe. Men de finns inte. Bara i sagor. Bara i andras sagor.
Striden är min, men jag valde den inte.

Jag har inte valt det här.
Och jag vet inte om jag kämpar förgäves.

Jag glömmer saker. Mer än vanligt, tycker jag. Och jag känner mig inte stressad. Varken mentalt eller så fysiskt stressad som jag var en period i höst. Jag tycker inte att jag borde glömma.

Men visst, det är lite mycket nu. På flera plan. Saker som jag vet räknas till betydande stressfaktorer. Förutsättningar för framtiden som förändras, förhoppningar som jag måste tro på trots att jag ser andra förhoppningar grusas, ekonomisk stress, ovisshet, en kropp som plötsligt fungerar rejält mycket sämre, familj, jul, kontakter med vård och myndigheter som inte gör vad de ska, pressen att jag måste må bättre snart. Tunga bitar.
Men jag oroar mig inte så mycket, och går inte och funderar så mycket på det – jag har för fullt upp med vardag, att hålla ihop, lyfta mig och försöka komma framåt för att orka oroa mig – då borde jag väl inte vara stressad? Kanske är jag ändå mer stressad än jag tror, trots att jag inte tycker att jag är det.
Jag är definitivt tröttare än vad jag vill medge.
Så trött.
Så gräsligt trött.

Men jag ska inte glömma. Tankar ska inte bara slinka ur tankarna.
Det är fel. Och skapar sin helt egna stress.

Jag kan förtvivla över det som är och vilja skrika ut att det är orättvist. För det är orättvist. Det finns ingen rättvisa i förtvivlan och motgångar. Livet bryr sig inte om rättvisa eller orättvisa. Det bara är.

Men jag vet samtidigt att jag inte har ett val. Det här är det livet jag har.
Och hur jag än protesterar är det här vägen jag måste gå.
Neråt, allt längre ner i mörkret, det mörker som är djup, inte utsläckt ljus.
Här nere är färgerna mättade, känslorna likaså.
Alla känslor finns här.

Neråt, in mot livets hjärta. In mot mitt hjärta.
Där alla masker fallit och alla murar rämnat och jag står naken, ensam, med mig själv.

Kan jag finns lugn när livet rasar runt mig?
Kan jag behålla det som är jag utan att gå vilse i mörkret?
Lyser jag tillräckligt starkt för att se mig genom och ut igen?

Luftdrag som av tusentals mörka vingar och glimmande juveler i grottans väggar.

Innan du blir sjuk, för det är ju något du själv bestämmer över, så finns det några grundläggande saker som kan vara bra att tänka på.