Den julklapp jag minns bäst genom alla år, och med störst värme (och saknad) är inte någon leksak eller dyrbarhet. Böcker, kläder, pussel och skidor i all ära, de finns där. Men inte som året då morfar bestämde att vi barn skulle få chips och godis. Hans eget initiativ. Inga praktiska saker, bara en tanke på vad vi barn skulle tycka om. Han tänkte på oss och ville göra något för oss. Och det gjorde han. Efter 27 senare är det fortfarande den tanken som är mitt främsta julminne.

Tyvärr var morfar inte med oss den julen, så han fick inte se glädjen han bringade. Han dog två dagar senare.
Och jag kommer alltid att sakna honom. Men han finns också alltid med.

God Jul.