Jag kan förtvivla över det som är och vilja skrika ut att det är orättvist. För det är orättvist. Det finns ingen rättvisa i förtvivlan och motgångar. Livet bryr sig inte om rättvisa eller orättvisa. Det bara är.

Men jag vet samtidigt att jag inte har ett val. Det här är det livet jag har.
Och hur jag än protesterar är det här vägen jag måste gå.
Neråt, allt längre ner i mörkret, det mörker som är djup, inte utsläckt ljus.
Här nere är färgerna mättade, känslorna likaså.
Alla känslor finns här.

Neråt, in mot livets hjärta. In mot mitt hjärta.
Där alla masker fallit och alla murar rämnat och jag står naken, ensam, med mig själv.

Kan jag finns lugn när livet rasar runt mig?
Kan jag behålla det som är jag utan att gå vilse i mörkret?
Lyser jag tillräckligt starkt för att se mig genom och ut igen?

Luftdrag som av tusentals mörka vingar och glimmande juveler i grottans väggar.