Jag glömmer saker. Mer än vanligt, tycker jag. Och jag känner mig inte stressad. Varken mentalt eller så fysiskt stressad som jag var en period i höst. Jag tycker inte att jag borde glömma.

Men visst, det är lite mycket nu. På flera plan. Saker som jag vet räknas till betydande stressfaktorer. Förutsättningar för framtiden som förändras, förhoppningar som jag måste tro på trots att jag ser andra förhoppningar grusas, ekonomisk stress, ovisshet, en kropp som plötsligt fungerar rejält mycket sämre, familj, jul, kontakter med vård och myndigheter som inte gör vad de ska, pressen att jag måste må bättre snart. Tunga bitar.
Men jag oroar mig inte så mycket, och går inte och funderar så mycket på det – jag har för fullt upp med vardag, att hålla ihop, lyfta mig och försöka komma framåt för att orka oroa mig – då borde jag väl inte vara stressad? Kanske är jag ändå mer stressad än jag tror, trots att jag inte tycker att jag är det.
Jag är definitivt tröttare än vad jag vill medge.
Så trött.
Så gräsligt trött.

Men jag ska inte glömma. Tankar ska inte bara slinka ur tankarna.
Det är fel. Och skapar sin helt egna stress.