Det blir så krystat, det där med nyår. Sammanfattningar och framåtblickande, som om det där tolvslaget och den nya siffran i sig ändrade något. Jag dras med, tänker summera, sammanfatta, räkna välsignelser och lärdomar, se vad jag kan lämna bakom mig och vad jag tar med mig in i det nya året, se vad jag ser fram emot. Jag tänker göra det, men hejdar mig. Jag vill inte. Det är inte mycket att sammanfatta. Det är inte mycket jag kan lägga bakom mig, för ett årsskifte ger inte automatiskt visshet, svar, lösningar och lättning. Det jag bär lättas inte, förutsättningarna ändras inte. Det oskrivna, vända bladet med oändliga möjligheter finns inte längre. Faktum är att inget ändras mer än att en dag går och det är ett nytt år.

Jag gör mina tillbakablickar löpande, när de faller sig naturliga. De är för mig avstämningar i de olika processer som är livet.
Likaså gör jag förändringar när de faller sig, löpande. Jag väntar inte på ett datum. Vill jag förändra gör jag det, vill jag inte gör jag det inte. Möjligheter visar sig löpande, eller så skapar jag dem löpande. Ett helt nytt liv, över en natt, är jag för gammal för att tro på. För gammal och för luttrad.

De senaste åren har livet gång på gång påmint mig om hur mycket som står bortom min kontroll och vilja, och antalet stängda dörrar, krossade drömmar och släckta hopp har gjort framåtblickandet mindre roligt. Jag vet vad jag bär med mig och som inte kan göras något åt med vare sig inställning eller vilja. Jag planterar livsfrön, förändrar, skapar, ser och tar fasta på möjligheter, tänker om, omorienterar mig, gör det bästa av situationen… livet gör som det vill. För det är så det fungerar: livet är en livskraft och handlar inte om rättvisa eller karma.

Jag skulle vilja att det gick en natt och nästa dag var allt nytt. Alla bördor borta, allt löst och läkt och besvarat. Allt nytt. Men det blir inte så. Det sker inte över en natt, det sker inte automagiskt.

Det är ett nytt år. Men vad är egentligen nytt?