Mitt i saknad, ovisshet och tvivel, små glimtar av mer. Av det vackra, det spännande, det magiska. Det lyckliga och levande. Det hoppfulla.

En naturstig, med längtan att gå den barfota. Hoppa på stenar, gå på bark, jord, grus, mjuka sjöstenar, skiffer, lecakulor – känna underlagen under mina fötter. Viljan att ta ett barn i handen och gå där, visa dem och dela upplevelsen.
En ekorre som sitter precis vid vägen. En hackspett i trädet intill. En nötväcka som pickar så intensivt i en gren att stickor och mossa singlar ner.
Koltrastens sång i eftermiddagens tidiga skymning. Som en gåva i december, en påminnelse om livet som kommer åter på andra sidan vintern.

Och i allt det, jag. Glimtar av mig. Med skutt, magi och värme. Ett hjärta som fylls av kärlek och hänförelse över det enorma i det lilla.