Det känns som om jag sviker eller har ljugit när jag säger att jag mår bättre eller att något blivit bättre och sedan måste ta tillbaka det. Även om det var sant och jag var försiktigt hoppfull när jag sade det, så känns det som om jag gav falska förhoppningar om det sedan ändras. Och jag vill inte någonsin göra människor besvikna.

Därför drar jag mig ibland för att berätta om något är bra, eller har blivit bättre, samtidigt som jag inte vill något hellre än att få ge goda nyheter. Denna eviga balansgång… Försiktigt positiv och inte visa för mycket glädje, för tänk om hoppet dalar? Jag avskyr verkligen att ta tillbaka goda nyheter. Så där mycket så att jag in i det längsta hellre håller kvar och lyfter fram det bra. Och det finns nästan alltid något bra att lyfta fram. (Ja, jag är precis så positiv och samlar på solstrålar och ljuspunkter.)

Jag vill inte behöva ta tillbaka något bra, jag vill att det som verkar bra också ska vara det, att förbättringar ska fortsätta. Jag vill kunna få komma med goda nyheter som inte tappar färgen.
Jag vill vara något glatt.

”När du kommit ur det här kommer du att se tillbaka på det som bara en parentes.”

Kommer jag verkligen det?
Vill jag ens det?

Nej.

Jag vill inte se det som är nu som en periods ofrivillig paus som varit helt utan innehåll.
Jag vill inte att det ska vara som en parentes då inget viktigt hände, som jag inte lärde mig något av, fick ut något av, fick med mig något från. Jag vill inte att det ska vara en tid utan utveckling, och utan framsteg.

Det är en ofrivillig, om än nödvändig, paus. Men den har innehåll, bara inte ett innehåll som jag hade valt själv, eller innehåll i den omfattning som jag önskar. Jag har inte haft förmåga att hantera mer innehåll ett tag, och är fortfarande nedsatt. Men innehåll finns, och jag är bra på att göra det mesta möjliga av det. Som alltid. En av mina talanger.
Det händer saker nu också. Jag lär mig, hela tiden – också det som alltid – jag utvecklas och förändrar. Faktum är att jag har lärt mig enormt mycket och förändrar mig på djupet. Framstegen finns, även om jag inte ser så mycket resultat av dem än, även om de kanske inte syns så mycket för andra. Än.

Jag kan inte se år som förspillda, som meningslösa, bortkastade och tomma. Det är inte så jag är.

Dessutom kommer jag att få dras med följderna av den här perioden under många år framöver. Är det en parentes så ligger den bortre parentesen så långt bort att jag inte klarar av att tänka på det. Ett evighetslångt limbo. Nej.

Så nej, det är inte bara en parentes. Jag hoppas inte att jag ser det så sedan heller. Det vore att förkasta det jag gör nu.

Det var det här som skulle vara mitt i livet. De där ofta slitsamma men underbara åren då jag bygger upp det liv som jag sedan ska kunna leva vidare på och vila i, där jag grundlägger resten av mitt liv och en bra del av min framtid. Åren för att bilda familj, bygga upp ett hem, en social plattform, en karriär, trygghet… ett liv.

Det blir inte så.

Det blev inte som jag önskade, eller drömde om, eller ens jobbade för. Inget blev så. Det var inte så här det skulle bli. Jag skulle ju få en chans att komma ikapp livet, ta igen en del av åren jag kom efter för att jag tog mig ur annat (för att jag gav mig ett liv), men så blir det inte så. Jag får inte en chans.

Jag får inte en chans.

Man är tydligen bitter om man sörjer det som inte blev. Då är jag väl bitter. Fast nej, bitter kan man vara över försuttna chanser och bortkastade år. Jag har inga sådana.
Jag är förkrossad, vanmäktig och ledsen. Förtvivlad, arg. För det är inte rättvist.
Och det är en kris att leva mitt i det utan chans att landa och nå acceptans. För inget slutar, inget pausar.

Folk har sagt, förnumstigt: ”Det blev inte som jag trodde. Det blev bättre.” Det är som att bli spottad på. Jag tror inte att de har förmågan att förstå hur det känns att förlora allt man jobbat för, livet man byggt upp, alla drömmar, vända det för att få fler dörrar slängda i ansiktet.
För det har inte blivit bättre. Inte på något sätt. Långt ifrån. Det är så oerhört mycket sämre än vad jag hoppades, drömde och trodde på. Så mycket mindre, så mycket mer begränsat, så många färre möjligheter. Hur jag än tar tillvara möjligheterna att växa som människa, lära mig och utvecklas, så är det här inget ”bättre”, utan jag som gör det bästa möjliga av det.
Det är så jag försöker hitta ett liv i överlevnad.

Jag pratar inte om det. Det går inte. Jag går sönder av det. Det är lättare, och mer skyddande, att vara tapper.
Ibland gör det så vansinnigt ont att veta att den där grunden till ett fortsatt bra liv som jag ser andra ha, de som lever omgivna av en framtid, den har inte jag. Den får inte jag. Jag får inte livet jag ville ha.
Tiden rinner från mig. Och jag lyckas inte stanna den.

Det hemska är att det inte hjälper om jag skulle bli depressionsfri imorgon. Det skulle bara minska en liten del. Skadan är redan skedd och jag måste leva med konsekvenserna. De sitter inte i huvudet, tyvärr.

Det går dåligt med ambitionerna just nu. De är goda, och väldigt närvarande, men motivationen saknas. Inte bara den, i och för sig. Motivation, ork och driv. Viljan finns, liksom lusten, men de räcker inte.
Jag blir besviken på mig själv för att de inte räcker.

Flera viljor, flera ambitioner, inget överambitiöst. Men ändå…

Orden vill sig inte. Tankarna vill inte låta sig samlas, funderingarna far iväg till annat. Jag vet inte om det är ett undvikande beteende, eller bara så att det är mycket som rör sig i tankarna och jag orkar inte behålla en röd tråd.
Vad det än är så irriterar det mig. Frustrerar mig. Jag vill mer än så här. Jag är mer än så här.