”När du kommit ur det här kommer du att se tillbaka på det som bara en parentes.”

Kommer jag verkligen det?
Vill jag ens det?

Nej.

Jag vill inte se det som är nu som en periods ofrivillig paus som varit helt utan innehåll.
Jag vill inte att det ska vara som en parentes då inget viktigt hände, som jag inte lärde mig något av, fick ut något av, fick med mig något från. Jag vill inte att det ska vara en tid utan utveckling, och utan framsteg.

Det är en ofrivillig, om än nödvändig, paus. Men den har innehåll, bara inte ett innehåll som jag hade valt själv, eller innehåll i den omfattning som jag önskar. Jag har inte haft förmåga att hantera mer innehåll ett tag, och är fortfarande nedsatt. Men innehåll finns, och jag är bra på att göra det mesta möjliga av det. Som alltid. En av mina talanger.
Det händer saker nu också. Jag lär mig, hela tiden – också det som alltid – jag utvecklas och förändrar. Faktum är att jag har lärt mig enormt mycket och förändrar mig på djupet. Framstegen finns, även om jag inte ser så mycket resultat av dem än, även om de kanske inte syns så mycket för andra. Än.

Jag kan inte se år som förspillda, som meningslösa, bortkastade och tomma. Det är inte så jag är.

Dessutom kommer jag att få dras med följderna av den här perioden under många år framöver. Är det en parentes så ligger den bortre parentesen så långt bort att jag inte klarar av att tänka på det. Ett evighetslångt limbo. Nej.

Så nej, det är inte bara en parentes. Jag hoppas inte att jag ser det så sedan heller. Det vore att förkasta det jag gör nu.