Det var det här som skulle vara mitt i livet. De där ofta slitsamma men underbara åren då jag bygger upp det liv som jag sedan ska kunna leva vidare på och vila i, där jag grundlägger resten av mitt liv och en bra del av min framtid. Åren för att bilda familj, bygga upp ett hem, en social plattform, en karriär, trygghet… ett liv.

Det blir inte så.

Det blev inte som jag önskade, eller drömde om, eller ens jobbade för. Inget blev så. Det var inte så här det skulle bli. Jag skulle ju få en chans att komma ikapp livet, ta igen en del av åren jag kom efter för att jag tog mig ur annat (för att jag gav mig ett liv), men så blir det inte så. Jag får inte en chans.

Jag får inte en chans.

Man är tydligen bitter om man sörjer det som inte blev. Då är jag väl bitter. Fast nej, bitter kan man vara över försuttna chanser och bortkastade år. Jag har inga sådana.
Jag är förkrossad, vanmäktig och ledsen. Förtvivlad, arg. För det är inte rättvist.
Och det är en kris att leva mitt i det utan chans att landa och nå acceptans. För inget slutar, inget pausar.

Folk har sagt, förnumstigt: ”Det blev inte som jag trodde. Det blev bättre.” Det är som att bli spottad på. Jag tror inte att de har förmågan att förstå hur det känns att förlora allt man jobbat för, livet man byggt upp, alla drömmar, vända det för att få fler dörrar slängda i ansiktet.
För det har inte blivit bättre. Inte på något sätt. Långt ifrån. Det är så oerhört mycket sämre än vad jag hoppades, drömde och trodde på. Så mycket mindre, så mycket mer begränsat, så många färre möjligheter. Hur jag än tar tillvara möjligheterna att växa som människa, lära mig och utvecklas, så är det här inget ”bättre”, utan jag som gör det bästa möjliga av det.
Det är så jag försöker hitta ett liv i överlevnad.

Jag pratar inte om det. Det går inte. Jag går sönder av det. Det är lättare, och mer skyddande, att vara tapper.
Ibland gör det så vansinnigt ont att veta att den där grunden till ett fortsatt bra liv som jag ser andra ha, de som lever omgivna av en framtid, den har inte jag. Den får inte jag. Jag får inte livet jag ville ha.
Tiden rinner från mig. Och jag lyckas inte stanna den.

Det hemska är att det inte hjälper om jag skulle bli depressionsfri imorgon. Det skulle bara minska en liten del. Skadan är redan skedd och jag måste leva med konsekvenserna. De sitter inte i huvudet, tyvärr.