Marans märken

13 måndag Jul 2015

Posted by in Hälsa och ohälsa, Ord, Tillvarons små mysterier

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Hon rider mig. Griper efter mig med kalla fingrar. Lämnar ingen ro.

Längs min ena vad har det dykt upp en rad med 6 runda blåmärken, som om någon med 6 fingrar hållit hårt om den och kört in fingertopparna i köttet. Längre ner, ytterligare fyra runda märken, en natt yngre. På den andra vaden är märkena större, som efter långa fingrar och en hand.
På båda handlederna finns också märken. Och lite här och där på underarmar, knän, lår, händer, fötter. Som om jag har slagits.
Som om de inre striderna har lämnat spår.

Märkena uppstår spontant. Ibland blir huden först vit på en fläck och sedan breder ett blåmärke ut sig där. Ibland vaknar jag och så är de där. Där huden är tunn, som på händerna, pirrsticker det till, som ett bett, och sedan blommar blodet ut under huden. 

Är det marans märken? Inte nog med att hon rider mig genom många kvällar, nätter och dagar, hon lämnar spår också. Vill att jag ska veta att mardrömmen är verklighet, att dag eller natt inte gör någon skillnad. Att hon kan nå mig var och när som helst, att ingen plats är trygg. Hon förebådas av en isande kyla som kommer inifrån. Fasans kalla händer.
Som att dräneras på liv, på värme. Som om livsenergin falnar.

Jag föredrar nog att se det så här, som onda väsen. Det gör det mer levande, på något sätt mer begripligt, när jag kan göra metaforer av det. Och märkena finns där. 

Livstrots

12 söndag Jul 2015

Posted by in Empowerment, Hälsa och ohälsa, Livet, Ljusglimtar i tillvaron

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag rycker upp mig. Det tar några timmar, det tar nästan hela dagen i tårfylld kamp mot skuggan. Men jag kommer upp och ut. För jag kommer på vad jag behöver: havet. Jag behöver havet. Det är mulet och småkyligt, men jag behöver det. Vågorna, färgerna, djupet, doften. Saltstänk. 

Och jag badar. Låter mig falla ner i havet för ett snabbt dopp, tumla ut och tillbaka igen. Omslutas i det element som kallade på mig, känna friheten, känna hur det vilda i mig skrattar sitt frustande, bubblande skratt. Sedan torka mig och hastigt dra på mig kläder igen. Gå mig varm den dryga timmen hem. 

Det gör mig glad. Och jag försöker att varje dag göra något som gör mig glad, uppmärksamma det som gör mig glad. För glädjen är min, inte depressionens. Det är en nästan trotsig handling i livets tjänst, det är att fylla på livslust, ge mig en stund som är min. Själsliga andetag. För om jag gör det, så har jag inte bara överlevt dagen, utan levt. Hur resten av dagen än varit.

Jag vaknar i saknad

12 söndag Jul 2015

Posted by in Morgonord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Saknad.
Jag vaknar med en känsla av saknad. Var det en dröm, var det tankar i sömnen? Tankarna tycks ha sitt eget liv, drar upp de mest onda ting, sveper runt mig med hullingförsedda band och piskar, håller sig kvar. Det jag lyckas väja undan och stilla som vaken tränger in i drömmarna.
Det är lömskt att ge sig på mig i drömmarna, där jag inte kan göra något, inte bemöta tvivlen.

Vad saknar jag? Mycket.
Vad saknar jag här, just nu, vilken saknad följde mig ur sömnen? Meningsfulla samtal. Närhet. En delad värld. Delade samtal.

Kudden är våt efter nattens mardrömmar. Och jag lyssnar på regnet porla i stuprören och drömmer mig bort.

”I’ll do my crying in the rain”

11 lördag Jul 2015

Posted by in Hälsa och ohälsa, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

”I’ll do my crying in the rain”
Och i sängen, i frukostkaffet, i duschen, i maten, på yogamattan, i soffhörnet, medan jag städar, över mobilen, på Willys, bakom solglasögon på spårvagnen, när jag ska sova, när jag sover.
Det känns som om jag gråter konstant.

Men jag gråter jag inte när jag träffar och pratar med någon. Då är det tvärstopp. Jag håller inte tillbaka; det är bara stopp. Om de inte frågar och kan stanna kvar och lyssna tills jag får fram det. Det är synd. Det finns tröst jag hade behövt kunna få.

Jag gråter sällan i naturen. Eller med dem jag är trygg med. Då får jag bara vara. Det hjälper. Då får livet mer plats och glädjen mer utrymme. Då blir mardrömmen liten och nästan maktlös. Nu håller den mig hårt, tränger in mellan sprickorna och kramar sönder. Rädsla och sorg, vrede och reaktioner som jag tror ska göra mig galen. 

Idag är en sådan dag. En kamp. Ytterligare ett slag att utkämpa. Det här är inte mitt val, men jag måste. Idag sker striden stilla, inombords. Dagen går. Ett andetag i taget. En tår efter den andra. 

Andas

11 lördag Jul 2015

Posted by in Livet, Nattord

≈ Lämna en kommentar

Ett efter ett brinner ljusen ut. Mörkret sluter sig allt närmre. Tystnad. Stillhet. Lätta andetag från sovande katter.

Musklerna spänner sig som i kamp, spelar under huden. Var det ljust hade jag kunnat se små rörelser, som vågor.
Mardrömskänslan, fasan, griper efter mig. Fight or flight. Det pågår ett krig inom mig och jag orkar inte ta en strid nu.

Jag försöker slappna av, inte dras djupare in i skräck och panik; jag försöker vilja andetagen från snyftningarna i bröstkorgen ner i magen.

Andas. Andas. Följ andetaget. Andas.

उज्जायी. Ujjayi breath, ocean breath. Kan jag väcka havet inom mig i andetagen, höra dess brus, förankra mig i andetaget och ljudet och låta allt annat slå som vågor mot en ö?
Andas. Lyssna till havets brus. Du somnar snart.
Andas.

Blå

11 lördag Jul 2015

Posted by in Nattord, Ord

≈ Lämna en kommentar

Blå. Färgen var blå.

Blå himmel som mötte dagen, blå naglar, blått linne, blåmönstrade byxor, blå klänning, djupblått hav och lika blå, glittrande ögon som blickade ut över vattnet.
Solkatter som lekte över vågor och mötte blicken.

Blå kväll, utom och inom. ”Blue and Alone” med en nytillkommen sopranstämma.

Blå natt. Blå.

Men doften av viol är lila. Även i natt. 

Självvald exil

10 fredag Jul 2015

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Exil. Självvald exil. Ett steg bort från något för att komma till något annat. Ett steg bort från något för att skingra bruset som fördunklar sinnena när dimman redan sänkt sig, för att i större tystnad återfinna något saknat.
Ett steg bort från röster jag saknar. De som hörs klart ur bruset. De som berör och väcker en kedja av berättelser.

Självvald exil. Styrd av självbevarelsedrift eller självdestruktivitet?
Flykt eller frihet?

Jag vill inte vara i exil längre. Men jag tror att jag behöver. Nu. För att inte förlora mig. För att hitta något jag glömmer bort att hålla fast vid. För att höra min röst, mina ord, vara min.

Frågan ”Ska jag stanna eller gå?” har allt oftare blinkat framför mig när reaktioner jag försöker kontrollera sliter mig i bitar bakom huden, och jag vill stanna, jag vill gå, jag vill inte stanna, jag vill inte gå. (Jag vill fly.) Tänk om jag kan lägga frågan åt sidan och ge mig ett tredje alternativ? Betänketid. Bekänningstid. Frihet. Inte från, till.

Jag vill inte. Och jag är abstinent. Men jag gör det. För oftast är det jag absolut-inte-på-några-villkor-aldrig-i-livet vill göra precis det jag behöver göra. Det som möter mest motstånd kan vara viktigast att ändra på. Jag tror att jag behöver bevisa något för mig själv här, en utmaning, för att sedan nå en belöning. Avstå för att vinna mer. Avstå för att inte förlora något.

Men jag vill inte avstå från något. Jag vill ha allt. Allt, allt, allt. NU! 

Gott och ont. Allt är på gott och ont. Ljus och skugga.

Ord från en bergstopp.

10 fredag Jul 2015

Posted by in Nattord, Ord

≈ Lämna en kommentar

Lager på lager av moln mot en himmel som ännu bär spår av dagen.
Vinden fyller rummet med nattluft, får lyktornas lågor att dansa. Deras skuggor ritar mönster i taket.

Sus växer till brus och vindstötar får gardinerna att fladdra. Nästa regnskur närmar sig.

Regnet

09 torsdag Jul 2015

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Regnet. En viskning i vinden, en fläkt av regn och kaprifol genom fönstret, ett stilla prasslande mot löven. Lätt, knappt där. Sedan lätta knackningar mot fönsterblecket och fönstret, små slag som om dropparna spelar upp till dans. I varje droppe en ton, i varje droppe en upp- och nervänd värld som rinner längs rutan. En sång som trotsar tiden, når sinnenas tidlösa rum och för mig mellan verklighet och dröm.

Det lockar mig ut. Ut i stilla dans i regnet. En kort promenad runt huset, barfota, i klänning. ”Kom!” viskar det. ”Kom ut till oss och lek!”

Och jag kommer. Nu.