Exil. Självvald exil. Ett steg bort från något för att komma till något annat. Ett steg bort från något för att skingra bruset som fördunklar sinnena när dimman redan sänkt sig, för att i större tystnad återfinna något saknat.
Ett steg bort från röster jag saknar. De som hörs klart ur bruset. De som berör och väcker en kedja av berättelser.

Självvald exil. Styrd av självbevarelsedrift eller självdestruktivitet?
Flykt eller frihet?

Jag vill inte vara i exil längre. Men jag tror att jag behöver. Nu. För att inte förlora mig. För att hitta något jag glömmer bort att hålla fast vid. För att höra min röst, mina ord, vara min.

Frågan ”Ska jag stanna eller gå?” har allt oftare blinkat framför mig när reaktioner jag försöker kontrollera sliter mig i bitar bakom huden, och jag vill stanna, jag vill gå, jag vill inte stanna, jag vill inte gå. (Jag vill fly.) Tänk om jag kan lägga frågan åt sidan och ge mig ett tredje alternativ? Betänketid. Bekänningstid. Frihet. Inte från, till.

Jag vill inte. Och jag är abstinent. Men jag gör det. För oftast är det jag absolut-inte-på-några-villkor-aldrig-i-livet vill göra precis det jag behöver göra. Det som möter mest motstånd kan vara viktigast att ändra på. Jag tror att jag behöver bevisa något för mig själv här, en utmaning, för att sedan nå en belöning. Avstå för att vinna mer. Avstå för att inte förlora något.

Men jag vill inte avstå från något. Jag vill ha allt. Allt, allt, allt. NU! 

Gott och ont. Allt är på gott och ont. Ljus och skugga.

Ord från en bergstopp.