Du tar några steg in i skogen. Träden sluter sig bakom dig. Nu kan du inte vända, det finns bara en väg igenom.

Här råder ett dunkel som solen ovanför inte lyckas skingra. De största trollsländor du någonsin sett flyger framför dig. Följ dem. Kommer de att leda dig rätt eller vilse; visa vägen genom skogen eller leda dig in i skogens hjärta där alla vägar tar slut? Det kan du inte veta. Följ dem ändå.

Det rör sig i löven. En orm försvinner in i ett stenröse, en padda kravlar långsamt över stigen. Du hör hur det surrar av flygfän men ser inget, annat än i ögonvrån. Där skymtar de.
Något sliter i dina kläder, något stinger till och när du tittar efter finns ett bett på din hand. Här finns varelser som vill ha ditt blod, de gäckar dig och söker få dig att glömma stigen. Låt dem inte få dig att lämna den. Håll huvudet högt och titta inte för djupt in bland träden. Skogen har liv och ögon.

Luften fylls av ljudet av jämrande barn. Här har de glömda barnens själar tagit plats i träden och söker sig nära varandra i täta dungar. De var barnen som gick vilse men som ingen letade efter. Här väntar de på den som en dag ska vandra in bland dem, höra deras klagan och åter ge dem en plats i världen. Den som ska ta deras plats.

Men du stannar inte. Du hör deras klagan men din väg går vidare; denna skog är inte din. Du skyndar på stegen, slår undan flygfän och sliter dig från grenarna som griper efter dig.
En blågrön slända flyger framför dig och långt om länge ser du ljuset igen. Även trollskogen har ett slut.
Du kom tryggt igenom, men skogen lämnade något kvar i dig, så som du lämnade något av dig i den – en bloddroppe, en del av ditt mod och din lysande värme – det som lät dig slippa igenom.

Väl ute i solen, när du har kommit en bit från skogen, vänder du dig om. Så här på håll ser du bara en träddunge, men du vet: den är större på insidan. Den är förtrollad.

Words. Words. I play with words, hoping that some combination, even a chance combination, will say what I want.
― Doris Lessing

Ord. Jag älskar ord. Jag älskar att läsa. Jag älskar att skriva. Att uttrycka mig, hitta rätt ord, smaka på dem, lyssna på dem. Dansa med dem. Ibland lyckas jag fånga det jag vill – samma känsla av helhet som när dansen plötsligt blir en helhet av kropp, själ och musik och upphöjs till något mer – ibland når jag nästan fram, ibland når jag ingenstans.

Då och då funderar jag på varför jag skriver. När jag vill men inte hittar ord, när jag blir frustrerad över att det inte blir bra nog, inte så som jag vill att det ska kännas, eller jag drabbas av den stora meningslösheten och ”det är väl ändå ingen som läser och varför skulle någon bry sig?”
Varför skriver jag? Vad vill jag åstadkomma med det? För vem skriver jag?

Ja, varför?
För att jag kan. För att jag lever. För att jag andas. För att jag känner.
För att det finns ord i mig som vill ut. För att det finns berättelser och bilder som vill få liv.
För att ventilera. För att få perspektiv. För att sätta ord.
För att jag tror att jag har något att säga. För att jag vill berätta.

Ja, jag vill berätta. Men vad vill jag med det?
Jag vill beröra.
Jag vill väcka tankar för något nytt och öppna ögon för mer. Öppna sinnen för nya intryck. Kanske se världen och sig själv i nytt ljus.
Jag vill dela med mig av känslor och tankar som kanske speglar någon annans, kanske hjälper någon att hitta ord på väg till sitt språk.
Jag vill visa min verklighet, min sanning, i alla olika nyanser, högt och lågt, ytligt och djupt, rörigt och genomtänkt, eftertänksamt och självklart, ljust och mörkt, friskt och mindre friskt, vackert och magiskt och vardagligt. Det stora i det lilla och det tidlösa i vardagen. Att inget är perfekt men att det får finnas ändå. För jag hoppas och vill att det ska kunna betyda något.
Det låter rätt så förmätet för något som ofta är så enkelt som att jag bara skriver utan en tanke på varför.

Vem skriver jag för?
Mig, mest av allt. Men eftersom jag har valt att skriva där andra kan läsa det, här och i sociala medier, så vill jag såklart bli läst. Annars hade jag lika gärna kunnat skriva dagbok. I att vilja bli läst/sedd/hörd finns också, såklart, en önskan om att bli gillad.
Men här kommer skrivparadoxen in: jag vill bli läst men jag vill inte skriva med tanke på att bli det, utan för min skull. Så som jag gör nu: stream of consciousness, ibland mer genomtänkt än annars, högt och lågt, viktigt och vardagligt om vartannat. Ohämmat, fritt och ärligt.

Jag skriver för min skull, men är glad att du läser det. Så enkelt, egentligen.
Och ibland kanske orden säger vad jag vill.

Mörka, regnvåta gator. Blåst. Gula löv, såpass nyfallna att de ännu inte ligger i blöta högar i rännstenen.

Mellan kvarteren kommer vindbyar som får löven att forsa över gatan till huset mittemot i en enda bred våg. Vinden smyger sig också runt husknutarna som små virvelvindar som drar med sig gula löv i en spiral som lyfter och sedan sjunker igen.

Löven dansar ringdanser längs gatan.
Kvällen lever.

Kommer hem.

Gråter för att jag glömde kassen med mat på spårvagnen, för att jag måste gå ut och handla igen, över pengarna, över att jag är så dum.

Gråter över pälstussar och hår som yr runt på golven.

Gråter för att jag är hungrig och det inte finns något färdigt att äta.

Gråter över det som kom upp på kursen, över det förlorade livet, den påtvingade omorienteringen, över sorgerna jag måste acceptera men påminns om varje dag, över saknaden efter det andra tycks ta för givet.
Gråter över att inte ha någon att prata med om det, de där dagliga tankarna som hör hemma i vardagslivet, inte i terapi.

Gråter över att ingen kan ta över när jag inte orkar, över att aldrig ha något annat val än att orka.

Gråter över att energin aldrig räcker en hel dag, över att halva dagen blir bara överlevnad utan livskvalitet, över att jag gör allt jag orkar och det inte räcker till. Över att ingen tycks förstå hur trött jag är, hur liten.

Gråter över att ingen ser det.

Gråter över rädslan att utmattning ska bli depression.

Gråter över att det jag behöver nu är något jag inte kan få: en kram. En riktig. Någon som lyssnar och håller om mig.

Gråter för att jag inte orkar.

Det finns en pöl av tårar vid min stol nu.

Jag vet. Det går över. Det går alltid över. Men det gör det inte bättre eller lättare. Nu är nu. Det är ibland illa nog.