Du tar några steg in i skogen. Träden sluter sig bakom dig. Nu kan du inte vända, det finns bara en väg igenom.

Här råder ett dunkel som solen ovanför inte lyckas skingra. De största trollsländor du någonsin sett flyger framför dig. Följ dem. Kommer de att leda dig rätt eller vilse; visa vägen genom skogen eller leda dig in i skogens hjärta där alla vägar tar slut? Det kan du inte veta. Följ dem ändå.

Det rör sig i löven. En orm försvinner in i ett stenröse, en padda kravlar långsamt över stigen. Du hör hur det surrar av flygfän men ser inget, annat än i ögonvrån. Där skymtar de.
Något sliter i dina kläder, något stinger till och när du tittar efter finns ett bett på din hand. Här finns varelser som vill ha ditt blod, de gäckar dig och söker få dig att glömma stigen. Låt dem inte få dig att lämna den. Håll huvudet högt och titta inte för djupt in bland träden. Skogen har liv och ögon.

Luften fylls av ljudet av jämrande barn. Här har de glömda barnens själar tagit plats i träden och söker sig nära varandra i täta dungar. De var barnen som gick vilse men som ingen letade efter. Här väntar de på den som en dag ska vandra in bland dem, höra deras klagan och åter ge dem en plats i världen. Den som ska ta deras plats.

Men du stannar inte. Du hör deras klagan men din väg går vidare; denna skog är inte din. Du skyndar på stegen, slår undan flygfän och sliter dig från grenarna som griper efter dig.
En blågrön slända flyger framför dig och långt om länge ser du ljuset igen. Även trollskogen har ett slut.
Du kom tryggt igenom, men skogen lämnade något kvar i dig, så som du lämnade något av dig i den – en bloddroppe, en del av ditt mod och din lysande värme – det som lät dig slippa igenom.

Väl ute i solen, när du har kommit en bit från skogen, vänder du dig om. Så här på håll ser du bara en träddunge, men du vet: den är större på insidan. Den är förtrollad.