Mitt i saknad, ovisshet och tvivel, små glimtar av mer. Av det vackra, det spännande, det magiska. Det lyckliga och levande. Det hoppfulla.

En naturstig, med längtan att gå den barfota. Hoppa på stenar, gå på bark, jord, grus, mjuka sjöstenar, skiffer, lecakulor – känna underlagen under mina fötter. Viljan att ta ett barn i handen och gå där, visa dem och dela upplevelsen.
En ekorre som sitter precis vid vägen. En hackspett i trädet intill. En nötväcka som pickar så intensivt i en gren att stickor och mossa singlar ner.
Koltrastens sång i eftermiddagens tidiga skymning. Som en gåva i december, en påminnelse om livet som kommer åter på andra sidan vintern.

Och i allt det, jag. Glimtar av mig. Med skutt, magi och värme. Ett hjärta som fylls av kärlek och hänförelse över det enorma i det lilla.

Den julklapp jag minns bäst genom alla år, och med störst värme (och saknad) är inte någon leksak eller dyrbarhet. Böcker, kläder, pussel och skidor i all ära, de finns där. Men inte som året då morfar bestämde att vi barn skulle få chips och godis. Hans eget initiativ. Inga praktiska saker, bara en tanke på vad vi barn skulle tycka om. Han tänkte på oss och ville göra något för oss. Och det gjorde han. Efter 27 senare är det fortfarande den tanken som är mitt främsta julminne.

Tyvärr var morfar inte med oss den julen, så han fick inte se glädjen han bringade. Han dog två dagar senare.
Och jag kommer alltid att sakna honom. Men han finns också alltid med.

God Jul.

Man ska välja sina strider. Inte lägga kraft och tid på det som inte är viktigt, inte slösa med energi på struntsaker. Ge upp några för att vinna de som betyder något.

Det förutsätter att man kan välja sina strider. Välja eller välja bort. Folk verkar rent allmänt tro att det alltid är så enkelt: att alla har ett val.
Men mina svåraste strider är de jag inte har valt själv. Där jag inte har något val. Att inte utkämpa dem är att ge upp allt. Och jag kan inte veta om det räcker, om jag kan vinna. Om en vinst ger ett liv. Men jag måste ändå. Det tar allt jag har, och slukar just nu hoppet. Och ingen kan utkämpa striden åt mig. Inte ens om jag hade haft en förkämpe. Men de finns inte. Bara i sagor. Bara i andras sagor.
Striden är min, men jag valde den inte.

Jag har inte valt det här.
Och jag vet inte om jag kämpar förgäves.

Jag glömmer saker. Mer än vanligt, tycker jag. Och jag känner mig inte stressad. Varken mentalt eller så fysiskt stressad som jag var en period i höst. Jag tycker inte att jag borde glömma.

Men visst, det är lite mycket nu. På flera plan. Saker som jag vet räknas till betydande stressfaktorer. Förutsättningar för framtiden som förändras, förhoppningar som jag måste tro på trots att jag ser andra förhoppningar grusas, ekonomisk stress, ovisshet, en kropp som plötsligt fungerar rejält mycket sämre, familj, jul, kontakter med vård och myndigheter som inte gör vad de ska, pressen att jag måste må bättre snart. Tunga bitar.
Men jag oroar mig inte så mycket, och går inte och funderar så mycket på det – jag har för fullt upp med vardag, att hålla ihop, lyfta mig och försöka komma framåt för att orka oroa mig – då borde jag väl inte vara stressad? Kanske är jag ändå mer stressad än jag tror, trots att jag inte tycker att jag är det.
Jag är definitivt tröttare än vad jag vill medge.
Så trött.
Så gräsligt trött.

Men jag ska inte glömma. Tankar ska inte bara slinka ur tankarna.
Det är fel. Och skapar sin helt egna stress.

Jag kan förtvivla över det som är och vilja skrika ut att det är orättvist. För det är orättvist. Det finns ingen rättvisa i förtvivlan och motgångar. Livet bryr sig inte om rättvisa eller orättvisa. Det bara är.

Men jag vet samtidigt att jag inte har ett val. Det här är det livet jag har.
Och hur jag än protesterar är det här vägen jag måste gå.
Neråt, allt längre ner i mörkret, det mörker som är djup, inte utsläckt ljus.
Här nere är färgerna mättade, känslorna likaså.
Alla känslor finns här.

Neråt, in mot livets hjärta. In mot mitt hjärta.
Där alla masker fallit och alla murar rämnat och jag står naken, ensam, med mig själv.

Kan jag finns lugn när livet rasar runt mig?
Kan jag behålla det som är jag utan att gå vilse i mörkret?
Lyser jag tillräckligt starkt för att se mig genom och ut igen?

Luftdrag som av tusentals mörka vingar och glimmande juveler i grottans väggar.

Innan du blir sjuk, för det är ju något du själv bestämmer över, så finns det några grundläggande saker som kan vara bra att tänka på.