Etiketter

, ,

Det här är delvis en uppföljning och fortsättning av inlägget Kvinnors tystnad ett samhällsproblem? från den 22 januari. Men det är också en reaktion på en krönika, ett blogginlägg och tankar som spinner vidare utifrån det enorma samhällsproblem som könsmord, gendercide, utgör.


Katrine Kielos skriver i sin ledare i dagens Aftonbladet, Kvinnohatet är vår tids största skam, på temat kvinnohat och det våld som kvinnokroppen utsätts för runt om i världen. Hon tar sitt avstamp i den etymologiska definitionen av ordet vagina som ”slida, skida”, dvs i betydelsen svärdsskida. Mannen betraktar kvinnan som ett hölje åt hans svärd. Och i det sexuella våldet som äger rum i såväl krigshärdar (bl.a. Kongo Kinshasa idag, tidigare i Bosnien Herzegovina) som i våra så kallat civiliserade områden använder han inte bara sitt skinnsvärd för att penetrera och fylla henne, utan även vapen och diverse tillhyggen. Ofta med livslånga men till följd. Det här sker idag. 2010. Jag undrar nu som jag undrade när jag förra veckan läste Per Wirténs ”Könsmördare” i Expressen varför det är så tyst om det. Varför säger ingen något, varför blir det inte ett ramaskri?

Och så undrar folk varför jag är feminist…

Callisto skriver ett mycket välformulerat svar på Kielos ledare, Om hatet mot kvinnokroppen, där hon frågar sig var omvärldens fördömande finns.

Jag tror tyvärr att en anledning till att detta inte sker ännu i den grad man kunde önska eller förvänta sig, är kvinnosynen också i den ”civiliserade” världen. Kvinnan är helt enkelt inte så mycket värd ännu, inte ens den egna inhemska modellen, att det skulle vara intressant att ge sig ut i världen för att försvara vår rätt till våra kroppar, och våra liv.

Tyvärr är jag böjd att hålla med. Det är mycket lättare för oss som påstår oss leva i den civiliserade världen att vända bort blicken, stänga av TV:n, gå tillbaka till Facebook och glömma. Att vi genom vår tystnad accepterar är det nog få som tänker på. Vår passivitet blir ett tyst godkännande av det som sker våra medsystrar – det våld som dagligen drabbar vårt kön, vår kollektiva kvinnlighet.

Jag upprepar än en gång Ursula Le Guins ord:

The power of the harasser, the abuser, the rapist depends above all on the silence of women.

Det är inte männen som ska resa sig upp i protest och hävda vårt värde som kvinnor, utan vi kvinnor. Så länge vi accepterar att kvinnokroppen behandlas som ett objekt för mannens maktbehov och lustar kommer det att pågå; så länge vi tiger om det könsförtryck och könsmord som pågår, accepterar vi det. Jag kan inte acceptera att den i mitt tycke helt fantastiska kvinnokroppen reduceras till ett hål för mannens behag att göra vad han vill med. För vad är ett hål egentligen? Tomhet, ett intet, något man inte behöver ta hänsyn till för det finns ju inte. Hålet är avsaknad av innehåll. Är det så ni vill bli betraktade, systrar?

Men hatet mot kvinnokroppen går längre än till det rent fysiska sexuella våldet, längre än till de systematiska fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska kränkningarna mot kvinnor. Det riktas mot kvinnor på ett mycket mer sinnrikt sätt, nämligen i form av skönhetsindustrin. Att skapa och underblåsa kvinnors osäkerhet över sina kroppar, rent av hat mot sina kroppar, är ett mycket effektivt sätt att hålla kvinnor på plats och få oss att frånta oss själva mycket av den kraft och makt vi egentligen besitter. Det blir ett perfekt sätt att få oss att förminska oss själva, hindra oss själva från att ta plats i samhället, från att leva den enorma styrka som kvinnor besitter (vi kan ju för sjutton hakar föda barn – det kan inte en man!), och tar fokus från orättvisorna och könsdiskrimineringen. Skönhetsen är helt enkelt ett mycket effektivt vapen för att hålla kvinnan tillbaka, fast i ett fälla av osäkerhet och kroppshat.

Den som är osäker är mindre benägen att ställa sig upp och protestera, och lätt att få tyst på. Det räcker ofta med en kränkande kommentar om en kvinnas utseende för att hon ska bli tyst. Efter andra världskrigets relativa uppsving för kvinnornas värde i samhället kom en motreaktion i form av en fokus på kvinnan som söt prydnad vid mannens sida, den perfekta hemmafrun vars uppgift var att i lugn och ro skapa det perfekta hemmet och ta hand om den perfekta familjen. Nu behövdes hennes tjänster inte längre på arbetsmarknaden. Och många kvinnor lydde. Kvinnan reducerades åter till ett objekt. Till en mottagare av handlingar, inte utförare av dem.

Skönhets- och modeindustrierna är mångmiljardbranscher. De ändlösa raderna med bantningspreparat och kosmetiska ingrepp, underviktiga modeller och retuscherade reklambilder säljer genom den osäkerhet som många kvinnor har; osäkerheten inför sitt eget värde i en värld där målet alltför ofta tycks vara perfektion. Inte minst den perfekta kroppen och det perfekta utseendet. I stället för att ta makten över våra liv och kroppar försöker alltför många av oss att förminska och förändra, objektifierar kroppen i stället för att inse att den är en del av oss och något vi kan använda för vår enorma styrkas och lyskrafts skull. Det pågår dagligen och stundligen en självobjektifiering av kvinnokroppen, som är ett lika stort hot som könsmord. Som faktiskt är ett allvarligt led i samma könsmord, om än i mindre våldsam form och utan andra förövare än vi själva. Genom hatet mot våra kroppar objektifierar vi oss själva och begår våld mot våra kroppar och vår kvinnlighet, mot oss själva. Det är disempowerment i händerna på oss själva. Hur ska vi kunna resa oss upp och protestera, höja våra röster och raka i ryggen stå starka i ljuset av vår enorma styrka om vi förminskar oss själva och berövar oss denna styrka? Om vi gör oss till samma tomma objekt som männens svärdsskidor? Är inte det ett långsamt könssjälvmord?

I vissa länder sker könsmordet genom mord på flickbebisar, abort av flickfoster, systematiska våldtäkter och mord på kvinnor, hedersmord, kvinnomisshandel som undgår straff eller rentav sanktioneras av stater, brister i vården för kvinnor och flickor, politisk och ekonomisk diskriminering; i andra stater sker det genom att kvinnor lockas och luras att glömma bort vilka de är i osäkerhet över och hat mot sina egna kroppar. Resultatet blir detsamma. Kvinnorna förblir svaga, tysta, tigande. Det är vår tystnad som låter det fortsätta. Accepterar du? Det gör inte jag.

Kielos frågar sig också vad i kvinnans kön det är männen hatar så. Kanske att vår ”erektion” inte sviktar och sviker på samma sätt som deras kan? Eller att vi kan ”go for hours” om vi så vill? Att den utövar en så stark lockelse på dem att de ibland ballar ur? Att vi kan utöva denna lockelse, men säga nej om vi inte vill? Jag förstår verkligen inte.

Jag förstår inte heller varifrån detta hat kommer, eller denna rädsla som lett till hat. Men jag förstår en sak: Vi kan säga nej. Vi har en plikt att säga NEJ om vi inte ställer upp längre. Jag har sagt mitt nej. Har du?