Att inte låta mig definieras av en diagnos

10 söndag Jan 2010

Posted by in Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa

≈ 5 kommentarer

För ett par dagar sedan var jag på vårdcentralen för något jag kunde ha sökt för redan för flera år sedan, men väntat med: en trötthet som inte går över och som jag inte kan vila bort. Eftersom jag själv redan gått igenom alla möjliga förklaringar och eliminerat dem misstänkte jag redan vad som är fel, men blev ändå lite förvånad över att läkaren så snabbt sa det: kroniskt trötthetssyndrom (även benämnt ME eller CFS). Diagnosen som jag trott att den samlade läkarkåren räknar som en slaskdiagnos med starka psykosomatiska kopplingar som man inte vill ge. Det som antagligen bidrog starkt till att han så snabbt kunde säga det är att jag vet när det började: efter en dundervirusinfektion våren 2005. Sedan dess har jag aldrig kommit tillbaka.

Det var för övrigt en förvånansvärt kunnig läkare, som var väldigt inläst på bl.a. sömnfysiologi (jag är ganska kunnit inom neurofysiologi, men är mer intresserad av smärta än sömn, så mina sömnkunskaper var inte lika bra som hans), så jag fick en liten föreläsning om de fysiologiska aspekterna på sömn, vilka symtom som uppstår vid brist på djupsömn respektive drömsömn; antagligen för att själv kunna se om det kan vara en anledning. Även om jag har sömnproblem och är en nattmänniska kunde jag inte känna igen mig i någotdera och upplever inte någon direkt sömnbrist som kan förklara något. I så fall skulle jag väl kunna sova mig pigg, eller hur? Det kan jag inte.

Han tog också ett batteri med prover för att kunna utesluta andra faktorer och jag fick en ny tid. Det finns några möjligheter att gå vidare, men om det är ME/CFS så finns det i nuläget inte något botemedel, bara lindring.

Anledningarna till att jag väntat så här länge med att söka en läkare för tröttheten är många. Först tänkte jag att det jag är trött för att jag håller på att återhämta mig från ätstörningen, för två och ett halvt decennium med anorexi tar väl ut sin rätt och kräver viss återhämtningstid, och hur ska jag kunna veta hur lång tid det tar, när jag aldrig träffat någon som levt med en ätstörning lika länge som jag och tagit sig ur det. Sedan var jag rädd för att bara avfärdas på grund av min psykbakgrund, eller bli sedd som hypokondriker eller lat. Visst är det väl bara att rycka upp mig, komma igång att träna regelbundet och komma i säng lite tidigare?

Jag har själv läst på en del om ME/CFS och känner igen mig skrämmande väl i diagnoskriterierna. Nej, jag är inte så illa däran som en del, och det verkar gå i skov för mig, men det påverkar mig mycket mer än vad jag trivs med. Jag är av naturen en otroligt aktiv person, aktiv både till sinne och kropp, och vägrar acceptera att jag inte orkar vara så aktiv som jag vill. Det gör mig ständigt lika frustrerad, som när jag klarar av att arbeta för fullt så länge jobben trillar in, men blir helt paralyserad av stress och påföljande trötthet när det är tunt med jobb och därför har svårt för att vara så om mig och kring mig som jag behöver för att få mer jobb. Jag som är så suverän på nätverkande!

Hade jag inte varit egenföretagare och kunnat styra mina arbetstider skulle jag troligen inte ha kunnat jobba heltid, men nu har jag löst det på mitt sätt. Fast heltid har jag aldrig jobbat, mer än korta perioder. Om jag är helt ärlig just nu är nog 75-80% mitt realistiska mål. Kanske mindre under skov. Hade det gått att lösa hade jag varit själaglad.

Att veta vad tröttheten beror på kanske ger mig mer acceptans, så att jag inte bara tänker att jag är lat, för det borde inte vara lättja när jag blir så trött att jag får feber och frossa, tappar ord, blir illamående och får svimningskänslor. Men jag tänker aldrig någonsin acceptera så att jag gömmer mig bakom en diagnos. Det får inte bli en ursäkt, och jag vill ha ett botemedel. Nu!

Jag har inte tid att vara så här trött och, än värre, lättuttröttad längre. Jag vill gå vidare med livet och mina olika projekt, kunna ägna mig åt det jag vill, så mycket jag vill, jag vill kunna och orka brinna. Inte att en bra och aktiv dag följs av minst en där jag är jättetrött och knappt orkar tänka. Jag har järn i elden som väntar på att smidas och en hel värld som väntar på att jag ska ta över den. Det finns inte tid att vara trött. Det räcker nu!

Byte av vänkrets?

05 tisdag Jan 2010

Posted by in Livet

≈ 4 kommentarer

Under 2009 märkte jag att min vänkrets började bytas ut. Det var inte ett medvetet val från min sida, utan mer något som hände i och med att jag var mer social. Ju mer som mig själv jag blir, desto mer social blir jag tydligen, och jag börjar våga släppa på rädslan att ingen egentligen är intresserad av att umgås med mig, att jag inte är någon människor tycker om. För jag vet ju innerst inne bättre. Men jag är kräsen med vänner och har få som kommer riktigt nära. Många bekanta, få nära vänner, helt enkelt. Och det är så jag vill ha det. Jag är inte intresserad av att ha massor av vänner som jag inte har särskilt mycket gemensamt med, utan förbehåller närheten till dem jag verkligen har något gemensamt med, klickar med, får ut något av att umgås med, och verkligen vill umgås med. Närhetsgraden är givetvis otroligt skiftande och ett vitt spektrum.

Som singeltjej i ett umgänge som i allt högre grad är par, åtminstone bland de tidigare vännerna, så har jag ett tag känt mig bortglömd. Par gör saker med andra par och det är inte alltid som man som singel ens blir tillfrågad. Och ja, det har sårat mig att inte ha blivit tillfrågad, framför allt när det är av tidigare mycket nära vänner som plötsligt verkar ha puttat ner mig ett antal pinnhål. För då är jag plötsligt den där lilla flickan som inte hör hemma någonstans och som inte får vara med. Då är jag flickan som ingen tycker om. Det sista kanske inte är sant, men det är ett faktum att jag inte befinner mig på samma plats i livet som par-vännerna och på sätt och vis inte hör hemma i deras krets. Kanske har vi rentav vuxit ifrån varandra lite?

I stället har jag aktivt försökt söka ett nytt umgänge, bejakat nya kontakter och aktivt behållit dem som jag klickar mest med. Och det har också getts tillfällen till att möta nya människor; nya kontakter har knutits, nya vänskaper – riktigt djupa sådana – formats. Det är de som ställt upp när livet dippat under året, det är de som dragit med mig ut när jag isolerar mig. De vet mer om mig här och nu än vad mina äldre, närmare, vänner gör, för de äldre vännerna verkar bara inte längre intresserade. De har väl nog med sitt, antar jag. Och då tränger jag mig inte på.

Några av kärnvännerna är kvar, men inte heller där lika ofta. Även där är vi på lite olika platser i livet. På ett sätt känns det sorgligt att ha glidit ifrån varandra, framför allt som det handlar om vänner som betytt så oerhört mycket för mig, och som jag fick under år då jag verkligen var rädd för att öppna mig och släppa in någon. Plötsligt verkar det nästan som om vi är färdiga med varandra. Det är väl en sorgeprocess, som skapar en del tomhet.

Det här blev uppenbart på nyår, då jag först hade bestämt att fira lugnt med några av mina närmaste och äldsta vänner, men sedan kände att jag hellre ville umgås med nya vänner, som faktiskt står mig närmare. Det gick inte att kombinera, och valet var självklart. Jag hade inte sett delningen så tydligt förut.

För det finns nya vänner, närmare vänner, som känner mig bättre här och nu och som mycket mer är på samma våglängd. Det känns lovande och jag ser framtiden an med tillförsikt, men mitt uppe i glädjen över dem finns det en liten sorg över dem jag upplever stängde dörren och gick vidare utan ett ord. Som plötsligt bara var … inte borta, men otillgängliga. Avlägsna. Och tillförsikten färgas så lätt av känslan av att vara ratad, inte önskad; av att inte få vara med.

”Du ser inte sådan ut” – att inte uppfylla andras stereotyper

04 måndag Jan 2010

Posted by in Ideal och identitet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Flera gånger under årens lopp har jag fått höra att jag inte ser ut som något, oftast min ålder – ”du ser inte så gammal ut” – och det har alltid förundrat mig. Min ålder är fortfarande långt ifrån gammal och hur borde jag se ut vid min ålder? Med stigande ålder blir det givetvis allt trevligare, även om jag sällan tänker på ålder. Men andras tankar på hur man borde se ut slutar givetvis inte vid ålder.

I lördags stod jag i en evighetslång toakö på Kellys och började prata med en ung, blond tjej som var där på ”halvdate”. Med en kille. När hon insåg att jag inte är intresserad av män blev hon först tyst i ett par sekunder innan hon utbrast något i stil med: ”Alltså, förlåt att jag säger det, men du ser verkligen inte sådan ut.” Jag kom mig tyvärr inte för att fråga hur jag borde se ut för att stämma med hennes bild av flator, men misstänker att jag nog lyckades väcka hennes tankar på ett mindre heteronormativt sätt. Hon blev åtminstone tydligt nyfiken. Mission accomplished. Det är nyttigt för människor att få sina sinnen öppnade.

Vad har människor egentligen för bild av hur en flata ser ut? För de flesta verkar ha en bild, oavsett om de är medvetna om den eller inte. I och med att jag är helt ointresserad av att ta på mig en etikett och uppfylla någons förväntningar, utan bara är mig själv, så antar jag att jag gör människor förvirrade. Men i min värld så ser flator inte annorlunda ut än heterokvinnor. Jag har en förkärlek för att omge mig med starka, intelligenta, frisinnade och snygga kvinnor, oavsett läggning, även om de flesta av mina närmaste väninnor tillhör HB-gruppen. Snygga, intelligenta och jäkligt starka tjejer som inte låter sig styras av normer om hur en kvinna ”ska” vara. (Se även Ingen riktig kvinna.)

Eftersom jag aldrig har räknat mig som hetero, men inte heller tillhört någon särskild grupp, har jag sökt efter och sedan hållit mig till min stil, och den ändrades inte det minsta när jag tog det där sista steget ut i somras. Jag är fortfarande samma person, och ser fortfarande likadan ut även om jag kanske är starkare i vem jag är idag, eftersom jag släppte på förnekelsen av vem jag är. Det syns inte i min klädsel, mitt smink eller mina frisyrer. Jag är absolut mer femme än butch, men lägger ingen värdering i det. Det är bara så här jag ser ut, och det är den kvinnligare stilen jag tilltalas av hos andra kvinnor också, även om personligheten alltid är överordnad stilen. Fast för det mesta går de ganska så tätt hand i hand. Men jag attraheras av kvinnor och det kvinnliga, inte av kvinnor i en uttalat manlig stil.

Om jag sedan bryter mot någons sterotyp och kan utmana deras förutfattade meningar – så mycket bättre.

Ursäkter för otrohet?

04 måndag Jan 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar


Otrohet är tecken på ett sunt äktenskap


Aftonbladet skriver om den franska psykologen Maryse Vaillants bok Les hommes, l’amour, la fidélite (Männen, kärleken, troheten) som ger uttryck för att en mans otrohet är ett tecken på ett sunt äktenskap och att det inte alls betyder att han inte älskar sin fru. När jag har läst runt i lite andra medier visar det sig att hon till och med går så långt som att hävda att det är oundvikligt för en man att vara otrogen och att han går emot sin natur om han inte är det. Män som håller sina äktenskapslöften gör det för att de har fått en skev, idealiserad bild av mannen i och med sina egna fäders frånvaro.

I mina ögon ger Vaillant männen ursäkter att fortsätta träffa kvinnor till höger och vänster, och ursäkter är väl det sista den som är otrogen behöver. Hur vore det att ta lite förbannat ansvar för sina handlingar i stället?
Och hur är det med kvinnor som är otrogna mot sina partner – gör Vaillant en skillnad där? Varför skulle trohet vara mer naturligt för en kvinna än för en man?

Jag tänker inte ställa mig upp som någon moralens väktare, för även om jag anser att hemlighållen otrohet är ett svek och ett brott mot den ärlighet och respekt som åtminstone jag tycker är avgörande för tilliten i ett förhållande, så är det inte upp till mig att döma andra. Har man en gemensam överenskommelse i ett förhållande om att det är OK, och samma regler gäller båda partner (helt oavsett kön) så ser jag inget problem i det. Otrohet är väl bara otrohet om den bryter mot de gemensamma reglerna om ömsesidig trohet? Ett helt öppet förhållande som baseras på tillit och respekt kan vara bättre än de flesta kärlekslösa förhållanden mellan två partner som håller ihop trots att de har tappat intresset för varandra. Tyvärr är det ofta så i de öppna förhållandena att den ena parten är mer inriktad på lek än den andra, och då blir det väldigt lätt en obalans. För att inte tala om hur det blir när det finns barn inblandade. Gissa vem som ”ska” hålla ihop familjen?

Njae, jag är inte imponerad.

När jag tvivlar på mig själv – processen

03 söndag Jan 2010

Posted by in Om mig

≈ 1 kommentar

Jag har idéer om vad jag vill göra och allt känns ganska positivt. Åtminstone tills jag börjar fundera på Hur: hur ska jag ta mig från där jag är idag till dit jag vill komma? Jag har ingen direkt utbildning på det område som jag vill verka, bara erfarenhet och odokumenterade kunskaper. Jag är inte enastående eller exceptionell på något sätt, andra kan (antagligen) göra det jag vill göra mycket bättre, så vem är jag att tro att jag kan bli det jag vill?

Ja, idag är en dag med mycket tvivel och kritiskt tänkande på mig själv och mina förmågor att komma dit jag vill. Tänk om jag inte kan göra det jag vill göra? Tänk om det krävs utbildning och pengar som jag inte har? Missförstå mig inte: jag har inget emot att gå utbildningar – det är tvärtom det jag skulle vilja göra – men när jag knappt haft någon inkomst den senaste månaden och det ekonomiska ser stressande ut framöver, så jublar jag inte direkt över kostnader. Samtidigt är jag helt realistisk i att jag inte kommer att kunna gå härifrån till dit i ett enda kort steg. Jag vet att det kommer att vara en spännande resa med flera steg. Jag önskar bara att jag kunde se lite klarare, bortom diset av mina egna tvivel… Idag är just det svårare än vanligt.

Jag brottas fortfarande med det faktum att jag inte är exceptionell, och jag vill vara det. Det finns en hel del saker som jag är bra på, men jag är inte fantastisk på något. Det känns som om jag kan hålla mig flytande men sällan tillhör de bättre. Jag vet att jag är bra på att hjälpa andra att hitta och realisera sin potential, men det jag mest av allt vill är att realisera MIN potential. Jag vill lysa starkast på hela himlen, vara den alla lägger märke till när jag går in i ett rum, jag vill vara framstående, någon gång bäst, eller bland de bästa. Jag vill vara fantastisk.

Jag har än en gång en känsla av att andra i och under min ålder har kommit så ofantligt mycket längre än jag när det gäller utbildningar, arbete och arbetslivserfarenhet; medan jag slösade bort ett antal år med ganska ofokuserade studier för att (nödtorftigt) maskera att jag var fast besluten att förinta mig själv. Det är inte ofta jag tänker så här, för jag har haft nytta av allt jag läst och mina erfarenheter har gjort mig till den jag är idag, plus både mer ödmjuk inför livet och klokare än många som är betydligt äldre än jag. Men när jag slås av tanken på att 35-snart-36 är ganska sent för att komma på vad jag vill bli, utan sparkapital eller studiemedel, så kan min ålder kännas mer som ett hinder än en tillgång.

Ungefär här i tankebanorna lägger sig min positiva sida i: Jag är bra på det jag gör och ännu bättre på det jag vill göra; jag är mycket klokare än mina år, jag lär mig extremt snabbt och är en suverän lärare och föreläsare. Låt gå för att jag inte kan se hur duktig jag är, men det innebär inte att andra kanske gör det. (Fast det vet ju inte jag.) Jag påminner mig själv om en auraläsning för några år sedan då jag fick höra att även om jag inte tycker att jag är särskilt bra på något så tycker andra att jag är irriterande bra på allt och att jag överglänser andra utan att se det själv. Kanske är det mer sant än mina tvivel. Kanske handlar mina tvivel om att jag innerst inne är medveten om den kraft och potential som jag har, och jag är otillfredsställd för att jag inte ens har börjat att förverkliga min potential. Kanske är det motstånd (resistance) som uttrycker sig genom tvivel och rädsla för att inte vara tillräckligt bra, och rent av rädsla för att faktiskt vara bra – för att lyckas, vara fantastisk, enastående. För att lysa. För tänk om jag faktiskt gör det?

Det här hjälper mig kanske inte ta att reda på vad som är nästa steg, och det tar inte heller bort tankarna på att alla andra är så mycket bättre än jag, men om jag kan utmana de tankarna och nyansera dem, så är jag redan på rätt väg.

Och en fråga dröjer sig kvar: Hur långt kan jag nå?

Dröm stort

02 lördag Jan 2010

Posted by in Empowerment

≈ 4 kommentarer

Vad har du för drömmar inför det nya året? Det nya decenniet? Ditt liv?

Tillhör du en av dem som, så som jag var förr, inte riktigt vågar drömma eller hoppas av rädsla för att bli besviken? Eller är du en ständig drömmare, som låter drömmarna flyga förbi utan att riktigt någonsin ta fasta på dem? Våga drömma, och dröm stort! Den som inte drömmer, som inte vågar sätta upp de där snudd på omöjliga målen, kommer heller aldrig särskilt långt. Den som drömmer om lite får också lite.

Sätt dig och skriv ned vad du drömmer om, och våga vara specifik. Så specifik som möjligt, till och med. Hur ska du kunna dra till dig det du önskar dig om du inte vet vad det är? Hur ska Gudinnan, Gud, Brahman, kosmos, universum, eller vilken högre kraft du tror på kunna veta vad som ska skickas åt ditt håll om du inte vet vad du vill ha? På det sättet blir du dessutom själv klarare över vad du faktiskt vill och riktar din energi mot det. Ju tydligare du är, desto lättare blir det att få det du vill. Säg att du önskar dig en partner och inte är tydligare än så. Hur ska du då kunna träffa den perfekta partnern? Önskar du dig vem som helst kanske det är precis vad du får – och jag tror inte att vem som helst är den du egentligen vill ha. Så var specifik!

Var tydlig i vad du önskar dig, fyll dina önskningar och drömmar med intention och var öppen för att låta dem slå in. Lev drömmen – arbeta för den, så ska du se att du når den till sist. Dröm högt och stort, så kommer du att nå högt och stort också. Inget är omöjligt och bara du sätter gränserna.

Nytt år, nytt blad

01 fredag Jan 2010

Posted by in Empowerment, Livet

≈ Lämna en kommentar

Nyss hemkommen från urmysigt, lugnt nyårsfirande. Inget fylleslag, ingen 5-rätters middag som man däst rullar hem från. Skratt, prat, vänskap och kanske en liten endorfinkick… Strålande fullmåne och inte ett dugg trött.

Har en massa tankar i huvudet om vad jag vill fylla det här tomma arket som är 2010 med (hur lång tid kommer det att ta innan jag vänjer mig vid att skriva 2010?). Processerna som framför allt satte igång under den andra halvan av 2009 följer med in i det nya året, och det nya decenniet, och har än så länge bara varit de första vacklande stegen mot något mycket större och omvälvande. Något som jag ännu inte vet mer om än just att det är större, omvälvande och en fortsättning på det jag har åstadkommit och bejakat. Det är spännande och lite skrämmande – fast vänta lite. ”Lite skrämmande” är ju spännande, hur spännande som helst.

Tar steg för steg mot klarhet i vad jag vill göra. Vad jag vill arbeta med, vilka jag vill arbeta med och för. Ett litet tankehinder dyker snabbt upp: Men vad har jag att komma med? Vad har jag att erbjuda som inte redan femtielva andra, med finare diplom och intyg, kan erbjuda? Ja, jag känner mig otillräcklig för att jag inte har papper på vad jag kan och vet. En stor utmaning är att stå stark i min sanning och kunskap och hävda mig, trots att jag inte har kurser och studier bakom mig som kan styrka och belägga det jag vet och kan. Jag har lärt mig av livet, av sunt förnuft, av egenstudier, öppenhet och lyhördhet och en fantastisk förmåga att snappa upp och pussla ihop saker.

Kanske är det så enkelt som att sätta mig och skriva ned vad jag är bra på, vad jag kan och vill och se hur långt det räcker. Där det inte räcker tillräckligt långt finns det kanske kurser eller andra vägar att gå. Jag behöver bara våga lita på mig själv, på att jag räcker till. Fast det gör jag ju inte och det vet jag. Eller? Kanske ska försöka lita på att jag kommer att räcka till. Fokusera på det jag vill och inte hänga upp mig så på alla ”hur”.

Det finns också annat som jag verkligen önskar mig och inte vet hur mycket jag vågar hoppas på. Ett 2010 i kärlekens tecken – vore det för mycket att begära?

2009 – ett spännande år

30 onsdag Dec 2009

Posted by in Okategoriserade

≈ 2 kommentarer

Ytterligare ett år är snart till ända. 2009. Det har varit ett omvälvande och utmanande år, ekonomiskt riktigt tufft och stressande, men samtidigt fantastiskt. På många sätt har bitar fallit på plats, hemvister hittats, slumrande sidor väckts till liv igen. Jag är helare än någonsin utan att vara riktigt hel, har fått viktiga insikter som lett till stora beslut och har en framförsikt som jag aldrig tidigare tror att jag har haft.

Vinter

Depressionen släpper något men ångesten hänger envist kvar. Funderar på om jag ska gå in i anorexin igen, mycket motstridiga känslor, men jag väljer det friska. Det finns egentligen inget alternativ och tankar är bara tankar. Undrar ändå om jag alltid kommer att leva med mörkret. Twilight hjälper när jag behöver fly och får mig att känna mig levande på ett sätt som jag inte gjort på länge. Känslorna vaknar, starkare än någonsin, liksom en längtan efter kärlek. Efter att älska så som jag vet att jag är kapabel till; djupt och på ett sätt som förändrar mig in i själen. Jag inser att jag aldrig varit riktigt kär, aldrig tidigare varit helt redo att förbehållslöst öppna mitt hjärta och låta kärleken förändra mig för alltid. Jag bestämmer mig för att jag vågar drömma utan att tänka på vad resultatet ska bli. Fyller 35. Skriver mer. Bestämmer mig för att börja dansa igen. Skaffar en katt till, lilla Bonnie.

Jobbstress över nästa bok. Vårens kurser i Tribal Fusion börjar. För första gången på 15 år ställer jag mig i en dansklass, tänker att eftersom det är en helt ny stil så har jag inga krav på mig och kan njuta av att lära. Den tanken håller sisådär. Jag är ganska snabbt fast, men känner mig urkass, för det är ett nytt sätt att röra mig och jag vill kunna direkt. Kämpar med mina egenkrav, försöker att bara njuta, för det är ju så roligt! Avslutar terapin.

Känner mig allt mer hemma i fetish-/BDSM-världen, träffar M och det är en rejäl fysisk attraktion. Jag är glad att jag träffade just honom, för det finns många mindre pålitliga personer i den här världen.

Vår

Dans. Sex. Skoj. Enkel relation, men jag är inte kär. Trött och sönderstressad. Växer i acceptansen av vem jag är och vad jag tycker om. Blir ledsen över vänner som inte kan acceptera att vänskap måste ske på bådas villkor; jag kan inte dansa efter någon annans pipa, kan inte alltid bara umgås när och så som de vill, och vägrar att låta mig kontrolleras. Av någon. Kallas för svikare, men den som sviker är vännen som försvinner när jag inte gör som hon vill. Börjar släppa på krav och förväntningar, prioriterar det jag behöver och försöker verkligen att inte ta åt mig av andras reaktioner på att jag sätter mig själv främst. Lättare sagt än gjort. Inser att jag kan släppa på garden och vara svag om jag känner mig trygg.

Makeupjobb, vårbal, dans. Dansworkshops under Tribal Powertrip Weekend – känner mig väldigt grön men är stolt över att jag klarar mig. Gothic-workshopen är underbar och jag påminns än en gång om varför jag valde det här. Ovärderliga vänninnor. Är trött och rastlös, understimulerad. Sover dåligt och är osäker på mig själv och allt. M börjar bete sig avvisande och frånvarande.

Dumpad igen – stark känsla av att det är något fel på mig och att jag inte kan bli älskad. Väninnorna är räddande änglar som drar ut mig. Vill tröstshoppa men känner sedan inte för det och piercar mig i stället. Lika bra att passa på när det inte finns någon som kan störa läkningen. Inser att min reaktion över att ha blivit dumpad handlar om min rädsla för att alltid förbli ensam eftersom jag inte duger och annat hos mig, inte om att jag förlorat den stora kärleken. För det har jag ju inte. Mycket ångest och vikttankar, men jag håller mig sysselsatt för att slippa känna när det är för mycket som surrar i huvudet. Sminkar för en reklamfilm. Älskade vännen S har sin bröllopsfest. Eva Brunne väljs till biskop i Stockholms stift och Sverige får därmed sin första lesbiska biskop. Bonnie löper och kastreras. Missar första lektionerna på sommarkurserna i dans pga jobb, och kämpar i uppförsbacke med mig själv och en kropp som inte verkar vilja lyda. Ångest och depression en ständig följeslagare, men jag kan nästan ignorera dem ibland. Maj slutar med sommarvärme och en mer positiv inställning.

Sommar

Tatuering nummer 7 som jag är vansinnigt stolt över. Blir invald i SHEDO:s styrelse och är tillbaka i engagemang för ätstörningar och självskadebeteenden. Diskuterar andlighet med underbara dansvänner och inser att den sidan av mitt liv har vaknat igen och än en gång är en självklar del av tillvaron. Det har varit ensamt att vara den enda runt mig som har en mer pagansk tro. Prästinnan i mig är en del av den jag är och jag förnekar den inte längre. Nyvaknande av vikten att leva i min sanning och vara helt sann mot mig själv. Öppnar mig för transformationens kraft och känner att det är en stor förändring på gång.

Kommer ut som flata. Det sista steget på en lång process, och jag förstår egentligen inte varför jag väntade så länge. För det är egentligen inget steg alls, inget omvälvande, inget trauma. Bara enkelt och självklart. Jag kan helt enkelt inte längre lura mig att jag är bisexuell eller vill ha en man, för känslomässigt var det längesedan en man gjorde något för mig. När jag inför mig själv bejakar min läggning hör jag Rhiannon säga ”what took you so long” och inser att Hon redan för flera år sedan mycket, mycket övertydligt påpekade just detta. Jag var väl bara fortfarande alltför fast i det normativa träsket för att förstå eller vilja se. Men nu är jag helare i vem jag är, min läggning, min identitet. Jag säger inte att jag aldrig mer kommer att ha sex med en man, för det kan hända, men jag skiljer på sex som handling och sexuell identitet.

Dansen kommer allt högre upp på listan över viktiga saker – trodde jag verkligen att jag skulle kunna hålla den som bara vilken annan hobby som helst? Nej – jag dansar för livet och lever när jag dansar, men jag kämpar enormt med mina egenkrav och känslan av att vara för dålig, aldrig bra nog. Går upp alldeles för mycket i vikt under sommaruppehållet, jag som var så nöjd med min kropp under våren! Kämpar enormt med mig själv de sista klasserna på sommarkursen. Ser bara en fet tatuerad brud i spegeln, som inte kan göra något rätt, när jag ser mig. Gråter på bussen hem efteråt och funderar allvarligt på att bränna alla danskläder och lägga ner det totalt, för jag är ändå bara misslyckad. Men drar efter andan, lugnar mig och bestämmer mig för att ge det en termin till innan jag i så fall hoppar av. För jag har ändå en känsla av att det kommer att bli bättre, jag vet att jag har mer att komma med, och dessutom är jag fast – dansberoende. Workshopen i mental träning för dansare får mig att inse att jag gör rätt som stannar kvar.

Höst

Dans, dans, dans. SHEDO och engagemang. Ekonomiskt allt svårare, inte minst när förlaget meddelar att de lägger ner större delen av fantasyutgivningen, däribland ”min” författare. Där försvinner halva årsinkomsten i ett slag. Lillasyster fyller 30, jag färgar håret svart. Bror D och hans fru E får en dotter, min fjärde systerdotter.

Dark & Tribalicious-helg. Underbara workshops för de främsta, och förundras över att jag inte är helt misslyckad. Tränar uppåt en timme om dagen, har satt mål med dansen och är fast besluten att göra mitt bästa för att också uppfylla dem. Det är lustfyllt igen, lite prestationskrav på mig själv, men har bättre tålamod med mig själv. Hur dålig dag jag än har, så släpper det när jag kommer till klassen och går helt upp i dansen. Känner själv att jag gör stora framsteg, försöker ha realistiska förväntningar på mig själv, men det är lättare sagt än gjort. Plötsligt är det som att allt ljus faller på alla saker jag inte kan och det känns som om jag inte kommer framåt, men samtidigt vet jag egentligen att det går framåt. Utforskar allt mer mitt eget uttryck, min energi i dansen. Älskar.

Allt starkare andlighet i livet. Känner Rhiannons närvaro, är öppen för att älska och bli älskad och vet att det är på gång. Jag har däremot svårt för att tro att någon kan vara intresserad av mig och arbetar på det. Jag försöker släppa tanken på hur, vem, när och bara är. Samtidigt är det skönt att vara ensam, att inte behöva förklara eller försvara varför jag lägger så mycket tid på dans. Jag inser att jag inte kan ha en seriös relation med mindre än en jämlike. Och det blir nog till att vänta, för de är få. Blir tillfrågad om jag håller i ceremonier eller workshops och börjar fundera på det. Det känns som ett naturligt nästa steg när jag väl kommer fram till HUR.

Nya vänner, depressionskänningar, utmattning, ångest, positiva tankar, New Moon. Den 22 oktober röstar kyrkomötet för att behålla vigselrätten och därmed för vigsel av samkönade par – HURRA!!!

Vinter igen

Dans, dans, dans. SHEDO. Frustrationsbryt som ger nya tankar. Inser att jag har en grundinställning till livet, ett sinnestillstånd, som är lycka. Jag är lycklig även när jag har stunder av olycka. Jag växer hela tiden, blir allt klarare i vad jag verkligen vill. Bitarna faller på plats, mitt i all ekonomisk stress väcks tankar på något annat, något mer. Något nytt. Det är en stor förändring på gång; jag känner mig som en fjäril i en alldeles för trång kokong. Förr eller senare bryter jag mig ut och breder ut mina vingar. Lusten att träna väcks igen, jag kickar på positiv energi och möjligheter, börjar känna igen mig själv. Upptäcker en verklig ödessyster! Mest mysko speglingen jag varit med om i hela mitt liv, men på ett bra sätt. Fler bitar faller på plats. Konfronterar mina minnen från att ha varit ett särbegåvat barn i en skola som inte tillåter att man sticker ut, bejakar allt mer min intelligens. Med mer intellektuell stimulans mår jag bättre. Ångesten finns och det hjälper inte alltid att distrahera, men det går. Julen förlöper lugnt, blir medveten om hur jag har förändrats det här året och hur mycket mer som mig själv jag känner mig.

Kort sagt har året inneburit att jag återvänt till dansen med samma kärlek och passion som när jag lämnade den för 15 år sedan, men med en mycket större självkännedom och ett konstnärligt behov av uttryck. Jag har bejakat allt mer av mig, i takt med att jag hittat saker att bejaka, och släppt fler förnekelser.

Jag är verkligen otroligt tacksam för vad det här året har gett mig och vad jag har åstadkommit, och har en djup insikt om att den här höstens enorma tillväxt bara är början. Jag ser fram emot 2010 och vart den här nya vägen kommer att leda. Det är bra idag, och det kan bara bli bättre.

Ett decennium går så fort!

29 tisdag Dec 2009

Posted by in Om mig

≈ 2 kommentarer

Snart är det nytt år. 2010. Det har redan gått ett decennium av 2000-talet! Ett händelserikt decennium. Jag gör en bloggvandring och ser den ena efter den andra skriva om sitt 00-tal, och imponeras av hur mycket de minns. Gör jag också det?

2000 – ett fritt fall som jag bryter
2000-talet inleddes med en fantastisk nyårsfest hos goda vänner, som då var ett par men som sedan gick skilda vägar och är gifta på varsitt håll. Jag är rejält anorektisk men döljer det så gott jag kan, även om en alltför stor del av den underbara 5-rätters middagen hamnar i toaletten.

Våren 2000 läser jag D-nivån i litteraturvetenskap, vilket på Göteborgs Universitet innebär att jag läser en forskarkurs (Kortprosa, fantastisk kurs!), går på doktorandseminarier och ska skriva uppsats. Terminen inleds storstilat med att jag opponerar på en D-uppsats, en liten tillställning som tar tre timmar och där båda professorerna är närvarande. Jag fryser hejdlöst hela vintern och upprepar hela tiden för mig själv att jag inte är tillräckligt smal. Går allt djupare in i anorexin och uppsatsskrivandet blir bara en fasad, för i själva verket kan jag knappt tänka längre. Jag tar upp träningen igen, på Fysiken som har en policy mot ätstörningar. Antagligen tänker jag att de ska säga ifrån om jag går för långt, för någonstans vill jag bara bli stoppad. Det händer inte. Jag är snart uppe i 2-3 pass på raken några gånger i veckan, kräks dagligen, minst en gång om dagen, även på gymmet, och vet själv att det inte är hållbart. Men kicken – den är obeskrivlig. Lyckoruset totalt, när jag tränar töms tankarna på allt annat och jag känner mig trygg igen. Jag börjar med ett nytt antidepp och inser efter bara några veckor att jag inte varit deprimerad på flera dagar. Efter över 4 år och närmare 15 antidepp ensamt och i kombinationer släpper dimman och jag lever igen. Den nya energin ger mer näring åt anorexin. Jag slutar på gymmet av ren självbevarelsedrift någonstans när mitt BMI passerar 14. Vid en EKG-kontroll i husläkarens svinkalla undersökningsrum ber jag om en extra filt, men möts av sköterskans blick som kritiskt granskar mig uppifrån och ned och tillbaka upp innan hon frågar om jag har funderat på att träna för att få igång cirkulationen. Jag är för paff för att svara henne.

Sedan händer saker snabbt. Mitt älskade ex, S, kommer hem från några månaders vistelse i Australien hos sin psychobitch till flickvän, får jobb på ett översättningsföretag och drar med några kollegor till teaterrepetitionerna. Jag söker sommarjobb på företaget men får det inte. En av våra nya teatermedlemmar, som är projektledare där, erbjuder mig jobb som timanställd resurs och jag tar det. Självklart. Jag kan idag inte för min vildaste fantasi förstå hur någon vågade anställa mig, som vid det laget ligger en bit under 13 i BMI, men jag gjorde uppenbarligen intryck. Gör bra ifrån mig, är glad att ingen ser hur mina ben studsar och händerna skakar vid datorn. Krampar och svimmar flera gånger hemma. S och jag börjar strula igen efter att det tagit slut med psychobitchen, jag går ut och äter lunch med kollegorna eftersom S jobbar där och jag helt enkelt inte kommer undan. Det fria fallet bryts. Överdoserar oavsiktligt mina antidepp hela sommaren och märker inte det förrän de är slut och jag inte får hämta ut nya, men det var kanske vad jag behövde för att vara ångestfri och komma igång med att äta.
Börjar i dagvård, 3 halvdagar i veckan, på hösten och blir samtidigt sämre igen. Vill ta mig ur det men är ännu inte motiverad att sluta svälta och gå upp i vikt. Använder alla ursäkter att komma undan. Behållningen från dagvården är sjukgymnasten, A, som förblivit min ängel. Hoppar av gruppen men fortsätter hos A. Jobbar. Startar eget på hösten eftersom jag nått upp till maxantal timmar.

2001 – de första stegen ut
Bråkar med vården om att få komma till behandlingshem. Pratar ätstörningar i radio. Kämpar för att motivera mig att fortsätta ut ur anorexin, det går sådär. Lite framåt, lite bakåt, men faktiskt framåt på det stora hela. A är räddningen och vågar vara tuff mot mig. Får till sist klartecken att komma till Varberg under hösten. Lever lite mer normalt; matlag med vänner, någon helt urspårad middag, tar ytterligare ett steg ut offentligt genom att gå med i RFSLs bigrupp i Göteborg och festar med dem. Promenerar tokmycket, ofta minst halva vägen hem från stan på nätterna, långpromenader på flera timmar på helgerna. Jobbar så mycket som möjligt, varvar intensivt jobb med korta sjukperioder när jag går in i väggen. Är på galet 30-årsfirande i Falkenberg, blir jättesjuk men väntar en vecka med att gå till doktorn eftersom jag har fullt upp med jobb. Gräslig bihåleinflammation och första öroninflammationen sedan jag var barn blir resultatet. Reser till London och träffar vänner. EU-toppmöte med kravaller i Göteborg. Tatuering nummer ett. Jag startar ett friskinriktat webbforum för ätstörningar, ViFinns, och börjar i privat terapi efter sommaren, för att boosta mig så mycket som möjligt inför Varberg.

11 september är jag på väg hem från universitetet när jag hör på radion hur ett plan har kraschat in i World Trade Center, och snart följs av ett andra plan. Min första tanke är ”himmel, vilken klantig pilot” och att det andra planet antagligen inte såg något pga röken. Kommer hem, slår på TVn och börjar ringa runt till vänner när nyheten om terrordåd kommer. Följer detta hela dagen.

I slutet av oktober kommer jag till AnorexiCenter i Varberg och blir kvar i 8 veckor. Jag är kritisk men samarbetsvillig, och irriterad på alla som tar upp plats utan att verka vilja bli friska. Pratar varannan vecka med A i telefon, vilket inte gillas av personalen. Har permis för att titta på Harry Potter och de vises sten. Gör framsteg, går upp i vikt som är mitt mål med Varberg, men har totalpanik och enorma äckelkänslor över att jag växer så. Familjesamtal som bara känns meningslöst. Kommer hem en vecka före jul, fast besluten att klara mig.

2002 – med- och motgångar
Fadime mördas och hedersmord blir ett välkänt begrepp. Astrid Lindgren dör. Meningslösa uppföljningsveckor i Varberg, mår dåligt, är irriterad och vet att jag beter mig barnsligt, men ingen verkar se eller höra att jag mår kass. Fortsätter i terapi och hos A, det går lite upp och ner, får ultimatum om det fortsätter neråt. Förtränger för varje vecka vad jag vägde veckan innan. Släpper kräkningarna allt mer, kommer igång med träningen på ett sunt sätt, något jag är väldigt stolt över. Skaffar katter. Börjar arbeta på deltid igen och under hösten börjar jag dessutom läsa till sjukgymnast. Utan studiemedel. Fantastisk anatomiföreläsare men himmel vad korkade en del av studenterna från AT-programmet som läser anatomi med oss är! Älskar neuroanatomin och -fysiologin, och massagekursen. Stress över jobb och pengar.

2003 – tillväxt
Tar ett studieuppehåll eftersom träningskursen krockar helt med mitt tillfrisknande. Att träna så mycket som den innebär väcker alldeles för många impulser och jag vill inte riskera ett bakslag. Driver ViFinns vidare och drar igång Anorexi/Bulimikontakt i Göteborg. Jobbar, peppar andra. USA och de allierade anfaller Irak och störtar Saddam Hussein. Jobbar och tränar. Avslutar terapin. Får i stället samtal med en sjuksköterska. Avslutar även hos A. Tatuering nummer 2.

Tidigt på morgonen den 11 september dör Anna Lindh efter att dagen dessförinnan ha blivit knivskuren. Jag sätter på radion tidigt på morgonen och hör en reporter säga att Göran Persson ser sammanbiten ut när han kommer till Riksdagshuset och förstår att hon har gått bort. Chock och sorg.

2004 – andligt uppvaknande och fri(sk)het
Knutby. Går tillbaka till studierna, men halvhjärtat. Börjar inse att jag kommer att få svårt att förlika med mig vårdens människosyn tillräckligt länge för att ta mig igenom utbildningen. Aktiv inom Anorexi/Bulimi Kontakt och ViFinns, som växer stadigt. Blir allt klarare över vad som är friskt, allt säkrare i rollen som motiverande och pushande. Flyttar. Systerdotter nr 2 föds (nr 1 föddes 1994). Hoppar av utbildningen. Slutar med antidepp under en långdragen process. Stort andligt uppvaknande, går i healing, provar fullmånemeditationer och upptäcker att jag har lätt för att få kontakt med det andliga. Inser att det jag tror på är en kvinnlig kraft, Gudinnan. Läser DaVinci-koden och förstår att det finns fler som tror på Henne. Hittar på underliga, slumpartade vägar till Glastonbury, men tvingas ställa in den tänkta resan i december pga brist på pengar. Föreläser om ätstörningar, ger en endagskurs för konfirmandledare, är med i något ungdomsprogram i TV. Tatuering tre och fyra.

En kväll i september inser jag att jag är frisk. Att anorexin är över. En obeskrivlig känsla!

Morgonen den 26 december hör jag på radion att en tsunami slagit in över bl.a. Indonesien och Thailand. TVn står på och allt eftersom timmarna går visar sig vidden av katastrofen. Lätt chock när jag i ett svep över anslagstavlorna med namn på saknade ser namn på personer jag träffat från min hemstad. Ingen av mina vänner drabbas. Ur katastrofen spirar trots allt lite hopp i att konflikten i Aceh-provinsen i Indonesien verkar kunna lösas.

2005 – hittar hem
Ätstörningsengagemang, andlighet, deltar i en meditation för offren från tsunamin kvällen den 8 januari, när stormen Gudrun sveper in över Sverige och jag mödosamt går hem från stan. Får stanna och hålla fast mig i lyktstolpar några gånger på vägen hem. Spännande men inte skräckinjagande. Får höra att jag har ett sådant otroligt ljus i mig – jag som levt i mörkret hela mitt liv?! Går Reikikurs och initieras i steg 1 och 2 under en mycket intensiv helg. Går direkt därefter steg 1 i Taktil massage. Blir jätteförkyld, hostar sönder revben och blir aldrig riktigt pigg efter den förkylningen. Reser till Glastonbury över Beltane och hittar hem. Bitarna faller på plats, Gudinnan är närvarande och självklar, allt enkelt. Där finns mina rötter. Blir allt starkare i mig själv.
Nära att bränna ut mig i försöken att hjälpa människor som inte vill ha hjälp, som inte vill göra jobbet själva, lär mig ännu mer om gränsdragning och om vad som är mina och andras problem. Blir också allt bättre i rollen som motiverande och peppande, guidande. Reser tillbaka till Glastonbury i augusti, är lycklig och lugn. Läser broschyrer om kurser i Esoteric Soul Healing och utbildningen till Priestess of Avalon, lockas men tänker att det nog inte är något för mig. De praktiska detaljerna är för svårlösta. Tatuering nummer fem.
Orkanen Katrina ödelägger New Orleans. Rosa Parks dör.

2006 – transformationens år
Systerdotter nr 3 föds. Firar Beltane i Glastonbury och deltar helt självklart i firandet. Allt starkare dragning dit. Där är jag hel, där hör jag hemma. Lär känna mängder av människor. Träffar Steve, som sedan av någon anledning dyker upp i mina tankar någon månad senare och jag börjar misstänka att vi kommer att ha en del att göra med varandra. Börjar lita allt mer på min intuition. Bjuds in att tala om motivationsarbete vid SABS (Svenska Anorexi-/BulimiSällskapet) årsmöte, och får bäst utvärderingar av alla talare. Börjar i privat terapi för A och berättar för henne om min andliga bana; bara stöd och peppning från henne. Funderar mer seriöst på utbildningen till Priestess of Avalon. Återvänder till Glastonbury för Gudinnekonferensen, träffar Steve första kvällen och det tar knappt 10 minuter innan det är vi. Omvälvande vecka, inser att min anknytning till Gudinnan, och de olika Gudinnorna för årets cykler, är starkare än vad jag trott; att jag är starkare än vad jag trott. Låter Gudinnans kraft strömma genom mig och håller hennes energi vid ett par tillfällen – helt magiskt! Träffar själssystrar. Inser att jag inte har något val: jag måste gå utbildningen. Det måste lösa sig. Reser hem och sedan tillbaka till Steve i London vid höstdagjämningen/Mabon och vidare upp till Glastonbury för ceremonin där. Sista morgonen i Glasto har dimman lagt sig tät över staden, och kråkorna är närvarande. Jag samtalar med Morgana, som svarar ”Come back home soon, Sister”. Ja, jag är hemma.

Börjar utbildningen vid Samhain/Allhelgonahelgen, som är sommarvarm och underbar. Otroligt omvälvande, jag känner mig som Bambi på hal is eftersom jag inte har några erfarenheter från paganska ceremonier men visar mig lära mig snabbt och ha en intuitiv kunskap om det. Djupa kvinnliga relationer. Reser till London för över en månads vistelse hos Steve, men har dåliga föraningar om det. Julen i London är svinkall, min partner verkar ointresserad och jag dippar men försöker att hålla min. På juldagen föds min första brorson. Vi reser till Glastonbury över nyår och Steve kläcker ur sig att han är rädd för att göra mig med barn och att det är därför han håller sig från mig. Right. Jag inser att han inte alls är min jämlike men är beredd att arbeta på det.

2007 – toppar och dalar
Reser hem i januari, Steve talar i telefon om att han inte har samma känslor för mig. Känner mig otroligt sviken av hur han sköter det hela, och han visar sig vara just så dålig på relationer som flera av våra gemensamma vänner säger att han är. Men känner ändå en enorm lättnad över att kunna sörja och gå vidare, och av stödet från mina Systrar. Lägger ner ViFinns. Utbildningen fortsätter, jag blir direkt inbjuden att ta plats i kretsen runt Gudinnetemplet, många är på mig om att flytta till Glastonbury. Stor vånda över hur jag skulle göra med katterna. Hoppar med några minuters varsel in i ceremonin vid Imbolc (månadsskiftet jan/feb) och inser att det faller sig naturligt för mig att ingå i ceremonier. Vid vårdagjämningen kastas jag in i att kalla in en av gudinnorna till den ceremoniella cirkeln; även det går helt naturligt. Detta väcker en del avundsjuka i utbildningsgruppen, men det får jag inte veta förrän senare. Skapar allt starkare vänskaper i Glastonbury, men utanför kursen snarare än bland mina kurssystrar. Börjar dansa Five Rhythms när jag är i Glastonbury, träffar där en man som visar sig ha skrämmande många kopplingar till mina närmaste väninnor i England. Det funkar inte alls, han är toknere i mig, jag inte alls i honom. När jag förklarar det, och att det inte kommer att bli något, blir han alldeles svart i blicken och jag inser att min intuition om att han var våldsam och kontrollerande besannas (den bekräftas sedan av hans exfru). Scary!

Är mer närvarande i England än Sverige trots att jag tillbringar mer tid i Sverige. Tatuerar in en månskära i pannan. Sista Harry Potter-boken kommer ut och jag sträckläser den nästan – måste lägga ifrån mig den en kort stund när det är 20 sidor kvar, då jag inser att det snart är slut. Arbetar under Gudinnekonferensen, sjunger i Lammas-ceremonin och leder tillsammans med mina kurssystrar två morgonceremonier under konferensen, bland annat sjunger vi med en sång som jag skrivit. Blir medveten om pyrande avundsjuka och projicering och tar väldigt illa vid mig eftersom det är lättare att prata bakom min rygg än med mig. Bestämmer mig där för att inte fortsätta med det andra året direkt.

Träffar en man som väcker slumrande sidor hos mig. Ren fysisk attraktion.

Vi har en dedication till Sisters of Avalon vid höstdagjämningen. Magisk! Mina löften känns starka och sanna, jag inser att för mig är det mer än en dedication – det är en initiation. Träffar en man, det tänder till men han manipulerar mig och jag får för mig att jag inte kan stå på mig eftersom jag tillåtit mig att manipuleras. Blir med barn och gör abort. Aborten är en alltigenom positiv upplevelse, självklar, helt utan tvivel, har underbara tjejkompisar som finns där. Den är min och inget jag har behov av att prata med någon annan om än med de absolut närmaste. Den stärker mig och löser märkligt nog ett antal blockeringar; den slutliga känslan är av hopp. Över ett år senare kommer reaktionen på själva traumat, som jag mörkar i nästan ett halvår innan jag erkänner för mig själv hur det gick till. Debuterar som fantasyöversättare.

2008 – stasis
Heath Ledger dör. Valår i USA, jag följer hela året Barack Obamas kampanj och gläds enormt över hans seger i november. Arbetar, men det är tydligt sämre tider. Fortsätter i terapi, går tydligt framåt, växer enormt och det är jag så stolt över. Skriver allt mer, börjar känna hur önskan att skriva mer, beröra andra, växer. Saknar ett kreativt utlopp. Utmanar mina nojjor om ålder genom att bejaka hela mig och gör några nya piercingar. Jag älskar kroppskonst och vill smycka min kropp, som jag är stolt över! Lillebror gifter sig och vi syskon sjunger på bröllopsfesten.

Stor stress över pengar. Utbildar mig under hösten till makeupartist, vilket är vansinnigt roligt och som jag känner är något jag är bra på. Dessutom är det en kreativ utmaning som jag verkligen har saknat. Får mitt första egna jobb, en reklamplåtning, redan innan vi är färdiga. Strular med ett par män och försöker komma på vad sjutton den där fysiska attraktionen till Mr hopplöst-omogen-kommer-aldrig-göra-slag-i-saken-och-lämna-sambon handlar om, för jag är inte intresserad av komplikationer och faktiskt inte egentligen av honom. Lär känna nya människor genom bloggande, hittar efter flera års funderande och insikter till sist in i fetish/BDSM-svängen och känner mig absolut hemma där. Andligt ett förvirrat och ganska stillastående år. Blir under hösten allt mer utmattad och låg och blir till sist sjukskriven. På antidepp igen, men med begränsad effekt. Året slutar sisådär – kan festa men känner mig tom och sliten. Livet är positivt men liksom genom en hinna.

Och så kommer vi till 2009, som förtjänar ett eget inlägg.


I natt vill jag inte vara stark

25 fredag Dec 2009

Posted by in Ideal och identitet, Känslor, Livet, Om mig, Ord

≈ 3 kommentarer

 

I natt vill jag inte mer
I natt vill jag inte känna mer
I natt vill jag bara att någon ska hålla om mig
Stryka mig över håret och säga att allt kommer att bli bra
I natt vill jag inte vara stark.

(skrivet natten till den 23 december 2009)

I natt vill jag inte vara stark.

Men hur gör man när stark är det enda man känner till? När ”någon” inte finns där utan man måste klara sig själv?
Hur är man svag ensam?

Jag har inga problem med att vara svag och sårbar, mer än att jag inte riktigt vet hur jag ska vara det. Jag värderar inte styrka högre än svaghet, ser inget som helst negativt i att vara sårbar utan tycker tvärtom att jag är som ärligt starkast när jag sänker garden, blottar mig och är sårbar. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det.

Jag har aldrig fått vara svag, liten, behövande. Annat än när jag varit (fysiskt) sjuk: öroninflammationer, halsflusser, magsjuka. Allt det där jag hade mycket av som barn. Då fick jag vara liten. Annars fick jag aldrig riktigt vara barn. Eller tillät inte mig själv att vara barn, att vara i vägen, ställa krav, göra mina behov hörda – jag vet inte om det var jag som såg att mina behov skulle vara i vägen för dem som var mindre och mer behövande, eller om det var något som visades mig. Jag är äldsta barnet och fick nya syskon i en ganska tät följd (vi är fem barn på åtta år), och hade dessutom en mamma med psykiska problem (svår panikångest), som därför inte riktigt var förmögen att vara mamma åt mig. Jag lägger ingen skuld i det, utan det är ett konstaterande: Hon hade för mycket med sig själv och var för otrygg i sig själv för att kunna vara mamma och förmedla trygghet till mig.
Men jag har aldrig upplevt att det finns en öppen famn, en axel att luta mig mot, ett osvikligt stöd i nödens stund. Jag har aldrig kunnat lita på att någon tar emot mig om jag faller.

Däremot har jag alltid, ända sedan jag var liten, fått höra att jag är så stark, att vi, ”kvinnorna Carlsson”, är så starka, alltid klarar oss osv. Jag har fått höra det så många gånger att det blivit som ett krav att vara stark, inte minst för att jag har fått höra det just när jag har antytt behov eller sprickor i den starka fasaden. Därför har jag alltid upplevt att jag inte ”får” vara svag – vad nu svag och stark egentligen är i sammanhanget. För det definierades aldrig.

Och visst är jag stark, självständig, van att klara mig själv, inte vara i vägen, inte ställa krav eller ställa till med besvär. Det är ett livslångt inlärt beteende som är otroligt djupt rotat eftersom det dessutom har premierats. Men det är inte konstruktivt. Ingen kan vara stark jämt, och alla har vi behov av en axel att luta oss mot ibland. För mig har den inlärda självständigheten och det halvt självvalda, halvt påtvingade ”kan själv”-beteendet gjort mig hårdare än vad jag egentligen är och oändligt ensam. När det blåser hårt står jag alltid ensam, för steget att vända mig till någon annan, be någon finnas där, är så stort att det blir snudd på omöjligt. Att vara självständig är positivt, att klara sig själv suveränt, men att inte kunna eller våga be om hjälp för att man är rädd för att vara i vägen och bli avvisad är allt annat än bra. Att redan som barn ha förnekat mitt inre barn innebär att jag idag försöker att hitta och bejaka det som borde ha fått komma naturligt en gång i tiden. Det är inte naturligt att förneka behov bara för att man kan upplevas som besvärlig eller krävande, och det var absolut inte naturligt för ett barn att göra det. Barnet inom oss måste få vara precis så som hon/han är för att vi ska vara hela och faktiskt växa upp på riktigt.

Och där är jag nu: att jag blivit medveten om att det här är ett problem, något som inte gör mig gott och som jag vill och behöver ta mig genom för att gå vidare som mer hel. Jag är inte rädd för att vara svag, men jag behöver träna på att vara det och på att låta någon annan finnas där då. På att släppa in någon. Om jag inte öppnar den dörren kommer jag att förbli ensam i de mörka stunderna och ger inte andra chansen att finnas där för mig eller hjälpa mig att tillgodose mina behov. De stunder då jag har ett behov av en annan människas stöd och värme är svåra att lösa på egen hand. Så här är jag. Jag har tagit de första stegen och insett att jag inte är ensam om de här tankarna. Jag behöver inte vara ensam.