• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Okategoriserade

Undrar…

15 onsdag Sep 2010

Posted by Lisa in Okategoriserade

≈ 2 kommentarer

Jag börjar undra… Har jag en i stort sett konstant, underliggande depression som jag kan hålla på armlängds avstånd så länge jag har energi och ork? Eller får jag bara kortare depressionsdippar när jag blir för trött? I båda fallen låter det som om det vore ett smart drag att aldrig köra slut på mig. Och det kan jag hålla med om. Om det bara vore riktigt så enkelt i praktiken… För det förutsätter till exempel att jag känner mina signaler tillräckligt väl för att sätta stopp i tid och faktiskt kommer ihåg att stämma av med mig själv då och då.

Och det gör jag inte. Känner gränserna, alltså. Därför händer det gång på gång att orken plötsligt är i stort sett borta. Förr, under de ”riktiga” depressionsåren, minns jag att jag hade perioder med ett mycket större sömnbehov, där jag var in i märgen trött och ”jag orkar inte mer” gick som ett mantra i tankarna. Det är inte riktigt så längre. Perioderna med utmattning kommer inte på samma sätt, sömnbehovet ökar inte lika påtagligt och mantrat finns där inte.

Och idag ser jag ett orsakssamband: när jag har gett för mycket, för länge, och inte fått en chans att få tillbaka eller ladda batterierna, så är det som om jag plötsligt blir helt tom. Jag känner mig i alla fall helt tom; fysiskt, psykiskt och känslomässigt uttömd. Som att jag har gett allt jag har och inte har något kvar att ge. Och vem är jag när jag inte längre har något att ge?

Det har hänt ett par gånger i år att jag känt så; att jag kört slut på mig, gett så mycket till andra att det plötsligt inte finns något kvar till mig, och vad ska jag göra då? Det brukar gå över på ett par dagar, jag ligger lågt en dag eller två, håller människor lite mer på avstånd, bara ett litet tag tills jag får fast mark under fötterna. Det går över. Fast den här gången var jag redan slut och gav mer. Någon behövde och jag gav instinktivt, utan att tänka efter. Dagen efter slogs jag av hur helt slut jag kände mig, hur jag inte hade något kvar att ge. Men jag har inte lyckats ladda om; jag har inte kunnat stå emot att finnas där, att lyssna. Alla har ju ett sådant behov av att bli sedda, hörda, och jag kan inte säga nej. Mitt människointresse och min människokärlek, framför allt till dem jag bryr mig om, är för stora för att komma ihåg att sätta gränser. Men nu är jag på väg att tappa dem också. Jag har ingen lust att ta del av människors problem eller bekymmer; faktum är att jag är på god väg att sluta bry mig helt. Och jag är en person som bryr mig. Mycket. Så känslan av att i stort sett vilja säga till någon att jag skiter fullkomligt i dennes problem är skrämmande, för sådan är inte jag.

Jag behöver ladda batterierna och lära mig att kanske börja kräva att få tillbaka lika mycket som jag ger. Det blir svårt. Just nu undviker jag mest att träffa människor och att släppa någon så nära att jag får dennes problem i knät och än en gång lyssnar och ger. Men det håller inte i längden. Jag vet bara inte hur jag ska göra i stället. Så jag undrar…

– Posting on the move from BlogPress on my iPhone

2009 – ett spännande år

30 onsdag Dec 2009

Posted by Lisa in Okategoriserade

≈ 2 kommentarer

Ytterligare ett år är snart till ända. 2009. Det har varit ett omvälvande och utmanande år, ekonomiskt riktigt tufft och stressande, men samtidigt fantastiskt. På många sätt har bitar fallit på plats, hemvister hittats, slumrande sidor väckts till liv igen. Jag är helare än någonsin utan att vara riktigt hel, har fått viktiga insikter som lett till stora beslut och har en framförsikt som jag aldrig tidigare tror att jag har haft.

Vinter

Depressionen släpper något men ångesten hänger envist kvar. Funderar på om jag ska gå in i anorexin igen, mycket motstridiga känslor, men jag väljer det friska. Det finns egentligen inget alternativ och tankar är bara tankar. Undrar ändå om jag alltid kommer att leva med mörkret. Twilight hjälper när jag behöver fly och får mig att känna mig levande på ett sätt som jag inte gjort på länge. Känslorna vaknar, starkare än någonsin, liksom en längtan efter kärlek. Efter att älska så som jag vet att jag är kapabel till; djupt och på ett sätt som förändrar mig in i själen. Jag inser att jag aldrig varit riktigt kär, aldrig tidigare varit helt redo att förbehållslöst öppna mitt hjärta och låta kärleken förändra mig för alltid. Jag bestämmer mig för att jag vågar drömma utan att tänka på vad resultatet ska bli. Fyller 35. Skriver mer. Bestämmer mig för att börja dansa igen. Skaffar en katt till, lilla Bonnie.

Jobbstress över nästa bok. Vårens kurser i Tribal Fusion börjar. För första gången på 15 år ställer jag mig i en dansklass, tänker att eftersom det är en helt ny stil så har jag inga krav på mig och kan njuta av att lära. Den tanken håller sisådär. Jag är ganska snabbt fast, men känner mig urkass, för det är ett nytt sätt att röra mig och jag vill kunna direkt. Kämpar med mina egenkrav, försöker att bara njuta, för det är ju så roligt! Avslutar terapin.

Känner mig allt mer hemma i fetish-/BDSM-världen, träffar M och det är en rejäl fysisk attraktion. Jag är glad att jag träffade just honom, för det finns många mindre pålitliga personer i den här världen.

Vår

Dans. Sex. Skoj. Enkel relation, men jag är inte kär. Trött och sönderstressad. Växer i acceptansen av vem jag är och vad jag tycker om. Blir ledsen över vänner som inte kan acceptera att vänskap måste ske på bådas villkor; jag kan inte dansa efter någon annans pipa, kan inte alltid bara umgås när och så som de vill, och vägrar att låta mig kontrolleras. Av någon. Kallas för svikare, men den som sviker är vännen som försvinner när jag inte gör som hon vill. Börjar släppa på krav och förväntningar, prioriterar det jag behöver och försöker verkligen att inte ta åt mig av andras reaktioner på att jag sätter mig själv främst. Lättare sagt än gjort. Inser att jag kan släppa på garden och vara svag om jag känner mig trygg.

Makeupjobb, vårbal, dans. Dansworkshops under Tribal Powertrip Weekend – känner mig väldigt grön men är stolt över att jag klarar mig. Gothic-workshopen är underbar och jag påminns än en gång om varför jag valde det här. Ovärderliga vänninnor. Är trött och rastlös, understimulerad. Sover dåligt och är osäker på mig själv och allt. M börjar bete sig avvisande och frånvarande.

Dumpad igen – stark känsla av att det är något fel på mig och att jag inte kan bli älskad. Väninnorna är räddande änglar som drar ut mig. Vill tröstshoppa men känner sedan inte för det och piercar mig i stället. Lika bra att passa på när det inte finns någon som kan störa läkningen. Inser att min reaktion över att ha blivit dumpad handlar om min rädsla för att alltid förbli ensam eftersom jag inte duger och annat hos mig, inte om att jag förlorat den stora kärleken. För det har jag ju inte. Mycket ångest och vikttankar, men jag håller mig sysselsatt för att slippa känna när det är för mycket som surrar i huvudet. Sminkar för en reklamfilm. Älskade vännen S har sin bröllopsfest. Eva Brunne väljs till biskop i Stockholms stift och Sverige får därmed sin första lesbiska biskop. Bonnie löper och kastreras. Missar första lektionerna på sommarkurserna i dans pga jobb, och kämpar i uppförsbacke med mig själv och en kropp som inte verkar vilja lyda. Ångest och depression en ständig följeslagare, men jag kan nästan ignorera dem ibland. Maj slutar med sommarvärme och en mer positiv inställning.

Sommar

Tatuering nummer 7 som jag är vansinnigt stolt över. Blir invald i SHEDO:s styrelse och är tillbaka i engagemang för ätstörningar och självskadebeteenden. Diskuterar andlighet med underbara dansvänner och inser att den sidan av mitt liv har vaknat igen och än en gång är en självklar del av tillvaron. Det har varit ensamt att vara den enda runt mig som har en mer pagansk tro. Prästinnan i mig är en del av den jag är och jag förnekar den inte längre. Nyvaknande av vikten att leva i min sanning och vara helt sann mot mig själv. Öppnar mig för transformationens kraft och känner att det är en stor förändring på gång.

Kommer ut som flata. Det sista steget på en lång process, och jag förstår egentligen inte varför jag väntade så länge. För det är egentligen inget steg alls, inget omvälvande, inget trauma. Bara enkelt och självklart. Jag kan helt enkelt inte längre lura mig att jag är bisexuell eller vill ha en man, för känslomässigt var det längesedan en man gjorde något för mig. När jag inför mig själv bejakar min läggning hör jag Rhiannon säga ”what took you so long” och inser att Hon redan för flera år sedan mycket, mycket övertydligt påpekade just detta. Jag var väl bara fortfarande alltför fast i det normativa träsket för att förstå eller vilja se. Men nu är jag helare i vem jag är, min läggning, min identitet. Jag säger inte att jag aldrig mer kommer att ha sex med en man, för det kan hända, men jag skiljer på sex som handling och sexuell identitet.

Dansen kommer allt högre upp på listan över viktiga saker – trodde jag verkligen att jag skulle kunna hålla den som bara vilken annan hobby som helst? Nej – jag dansar för livet och lever när jag dansar, men jag kämpar enormt med mina egenkrav och känslan av att vara för dålig, aldrig bra nog. Går upp alldeles för mycket i vikt under sommaruppehållet, jag som var så nöjd med min kropp under våren! Kämpar enormt med mig själv de sista klasserna på sommarkursen. Ser bara en fet tatuerad brud i spegeln, som inte kan göra något rätt, när jag ser mig. Gråter på bussen hem efteråt och funderar allvarligt på att bränna alla danskläder och lägga ner det totalt, för jag är ändå bara misslyckad. Men drar efter andan, lugnar mig och bestämmer mig för att ge det en termin till innan jag i så fall hoppar av. För jag har ändå en känsla av att det kommer att bli bättre, jag vet att jag har mer att komma med, och dessutom är jag fast – dansberoende. Workshopen i mental träning för dansare får mig att inse att jag gör rätt som stannar kvar.

Höst

Dans, dans, dans. SHEDO och engagemang. Ekonomiskt allt svårare, inte minst när förlaget meddelar att de lägger ner större delen av fantasyutgivningen, däribland ”min” författare. Där försvinner halva årsinkomsten i ett slag. Lillasyster fyller 30, jag färgar håret svart. Bror D och hans fru E får en dotter, min fjärde systerdotter.

Dark & Tribalicious-helg. Underbara workshops för de främsta, och förundras över att jag inte är helt misslyckad. Tränar uppåt en timme om dagen, har satt mål med dansen och är fast besluten att göra mitt bästa för att också uppfylla dem. Det är lustfyllt igen, lite prestationskrav på mig själv, men har bättre tålamod med mig själv. Hur dålig dag jag än har, så släpper det när jag kommer till klassen och går helt upp i dansen. Känner själv att jag gör stora framsteg, försöker ha realistiska förväntningar på mig själv, men det är lättare sagt än gjort. Plötsligt är det som att allt ljus faller på alla saker jag inte kan och det känns som om jag inte kommer framåt, men samtidigt vet jag egentligen att det går framåt. Utforskar allt mer mitt eget uttryck, min energi i dansen. Älskar.

Allt starkare andlighet i livet. Känner Rhiannons närvaro, är öppen för att älska och bli älskad och vet att det är på gång. Jag har däremot svårt för att tro att någon kan vara intresserad av mig och arbetar på det. Jag försöker släppa tanken på hur, vem, när och bara är. Samtidigt är det skönt att vara ensam, att inte behöva förklara eller försvara varför jag lägger så mycket tid på dans. Jag inser att jag inte kan ha en seriös relation med mindre än en jämlike. Och det blir nog till att vänta, för de är få. Blir tillfrågad om jag håller i ceremonier eller workshops och börjar fundera på det. Det känns som ett naturligt nästa steg när jag väl kommer fram till HUR.

Nya vänner, depressionskänningar, utmattning, ångest, positiva tankar, New Moon. Den 22 oktober röstar kyrkomötet för att behålla vigselrätten och därmed för vigsel av samkönade par – HURRA!!!

Vinter igen

Dans, dans, dans. SHEDO. Frustrationsbryt som ger nya tankar. Inser att jag har en grundinställning till livet, ett sinnestillstånd, som är lycka. Jag är lycklig även när jag har stunder av olycka. Jag växer hela tiden, blir allt klarare i vad jag verkligen vill. Bitarna faller på plats, mitt i all ekonomisk stress väcks tankar på något annat, något mer. Något nytt. Det är en stor förändring på gång; jag känner mig som en fjäril i en alldeles för trång kokong. Förr eller senare bryter jag mig ut och breder ut mina vingar. Lusten att träna väcks igen, jag kickar på positiv energi och möjligheter, börjar känna igen mig själv. Upptäcker en verklig ödessyster! Mest mysko speglingen jag varit med om i hela mitt liv, men på ett bra sätt. Fler bitar faller på plats. Konfronterar mina minnen från att ha varit ett särbegåvat barn i en skola som inte tillåter att man sticker ut, bejakar allt mer min intelligens. Med mer intellektuell stimulans mår jag bättre. Ångesten finns och det hjälper inte alltid att distrahera, men det går. Julen förlöper lugnt, blir medveten om hur jag har förändrats det här året och hur mycket mer som mig själv jag känner mig.

Kort sagt har året inneburit att jag återvänt till dansen med samma kärlek och passion som när jag lämnade den för 15 år sedan, men med en mycket större självkännedom och ett konstnärligt behov av uttryck. Jag har bejakat allt mer av mig, i takt med att jag hittat saker att bejaka, och släppt fler förnekelser.

Jag är verkligen otroligt tacksam för vad det här året har gett mig och vad jag har åstadkommit, och har en djup insikt om att den här höstens enorma tillväxt bara är början. Jag ser fram emot 2010 och vart den här nya vägen kommer att leda. Det är bra idag, och det kan bara bli bättre.

Ett virrvarr av tankar och känslor

10 torsdag Dec 2009

Posted by Lisa in Okategoriserade

≈ 2 kommentarer

Jag håller på att vakna igen. Eller rättare sagt: min hjärna håller på att vakna igen efter alldeles för många år i något slags understimulerad dvala. Och det väcker enormt mycket tankar; tankar som just nu surrar åt många håll och rör runt i känslorna. För de rör också på sig, rastlöst och lite yrvaket men med en allt större styrka och självklarhet. Jag bearbetar. Jag tänker. Jag känner. Jag gör mitt bästa för att inte blockera och inte fly, utan i stället flyta med, vara medveten och ta saker som de kommer.

Som vanligt vill jag veta allt nu, kunna sätta ord på allt nu, helst igår, men jag behöver bena upp tankarna lite. Det är flera parallella spår på gång, flera inlägg som skriver sig i huvudet, men hela tiden kommer det nya insikter, nya förståelser, så jag väntar. Lyssnar. Omvärderar. Men det är på gång.
Den stora förändringen som jag har känt av ett tag är i högsta grad här. Den är fantastisk och smärtsam på samma gång. Jag konfronteras av saker i mitt förflutna som jag inte förrän nu insett hur mycket de påverkat och hållit tillbaka mig; vilken skada de faktiskt gjort. Och jag är så lyckligt lottad att jag inte är ensam om det, det finns någon som förstår.
Det är dags för fler insikter och mer förståelse, för fler ledtrådar till hur jag kommit dit jag är idag genom det förflutnas mörka korridorer, dags för mer läkande. Och det är absolut dags att Leva ännu mer fullt ut!

Compassion fatigue

16 måndag Feb 2009

Posted by Lisa in Okategoriserade

≈ 1 kommentar

Jag satt igår kväll och zappade framför TV:n, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Kanalerna flimrade förbi utan att något fångade mig. Sådan blir jag när jag är trött i huvudet och inte orkar annat. När jag borde stänga av och lägga mig i sängen men inte förmår att göra ens det. Helgen bjöd på en massa samvaro med en god vän, en hårklippning hos min fenomenale frisör, trevliga möten och glada leenden på Alla Hjärtans Dag, jobb och besök på gården dit min bror och hans fru snart flyttar, där vi firade hans födelsedag i huset som han renoverar. Men efteråt var jag trött, behövde verkligen jobba men behövde tydligen ännu mer bara vara, vara ifred utan att göra något.

Ett program på TV8 fångade mig en liten stund. Det handlade, såvitt jag förstod, om sjukvårdspersonal och präster i militär tjänst i Afghanistan, och om vilken enorm press de utsätts för. De är kanske inte alltid ute på fältet, men vad de får se och höra… Hur ska en människa orka med det? Så nämndes plötsligt termen ”compassion fatigue”, och jag hajade till. Den förstod jag instinktivt. Inte bara förstod. Kände igen.

Människor som bryr sig för mycket om andra, som tar in och tar in och tar in andras smärta och problem utan att ta minst lika bra hand om sig själva – eller faktiskt bättre hand om, som vi borde göra eftersom vi är viktigast i våra liv – kan drabbas av detta. Man blir emotionellt utmattad av överflödet av känslor som inte fått utlopp, destruktiva beteenden kan bubbla upp till ytan i form av isolering, missbruk, agressivitet (givetvis oftast vänd inåt), depression, apati osv. Det beskrivs också som ”secondary traumatic stress disorder”.

Jag skrev ett inlägg förra veckan, Inte mer nu, och inser att det jag känner är just compassion fatigue. Emotionell utmattning av att bry mig om för mycket tills jag inte orkar längre. Ibland känns det nämligen så tröstlöst att veta att hur mycket jag än bryr mig så spelar det ingen roll. Men vad gör man när man är en person som av naturen bryr sig, som älskar och vill sprida kärlek och ljus, ge stöd och energi, få andra att orka? Det är svårt att bara stänga av när man inte orkar längre när det jag behöver stänga av är en del av den jag är. Eller?

Jag kanske borde vända mig utåt i stället, se till att hitta andra som ger mig lika mycket som jag ger, så att jag skapar en balans. Men i de där utmattade perioderna vill jag bara vara ifred, vill inte ha någon där som bryr sig, för det känns som om det blir ett krav.

Det kanske är hög tid att ändra på mina beteenden nu, för min skull. Jag har redan minskat antalet bloggar jag läser, hur mycket jag försöker stötta och vilka. Det är inte för att jag är kallhjärtad och inte bryr mig, utan för att jag bryr mig för mycket. Mer än vad jag har energi till. Mycket mer än vad jag får tillbaka, men det kan bero på att jag är dålig på att ta emot. Jag vet inte.

Läs gärna mer på Compassion Fatigue Awareness Project, där det bland annat finns information om CF, självtester (inga roliga resultat för min del) och tips och råd om vad man kan göra, både på en arbetsplats och för sig själv. Läs till exempel de 8 reglerna för olika områden.

Exempel:

The Eight Laws Governing Healthy Caregiving:
#1 Sustain Your Compassion
#2 Retain Healthy Skepticism
#3 Learn to Let Go
#4 Remain Optimistic
#5 Be the Solution
#6 Embrace Discernment
#7 Practice Sustainable Self Care
#8 Acknowledge Your Successes

Jag fick en bloggaward!

08 måndag Dec 2008

Posted by Lisa in Okategoriserade

≈ 3 kommentarer

Allrafinaste Helena har gett mig en bloggaward. Jag blir alldeles stum och varm inombords när jag läser vad hon skriver:
Lisa – är alltså tjejen med tre bloggar :O Den jag följer mest är ”Jagfinns”-bloggen. Lisa är tjejen jag skrev om här ovan. Tjejen som efter några års ”frånvaro” äntligen är tillbaka i mitt liv.Hennes ord är fortfarande väldigt betydelsefulla för mig och hennes förmåga att sätta samman olika ord i fantastiska inlägg är om möjligt ännu bättre. Hon gör skillnad i mitt liv.
Lisa, jag vet att även du behöver en extra varm kram just nu. Jag finns här om det är någonting. Kramar och kärlek ❤

Helena, om du visste vad dina ord värmer! Just nu känner jag mig vissa dagar verkligen tom och frusen och vet inte hur jag ska komma ur alltihop, men så kommer ljusstrimmorna i form av alla underbara människor och så känns det lite hoppfullare. Självklart kommer jag igenom det här och ut i ljuset igen. Jag har gjort det förr, det är bara en tidsfråga.

Massa kramar och mycket kärlek till dig och till alla ni änglar som lyser som stjärnstrålar på själens natthimmel och på ett ögonblick kan göra natten till dag. ❤ ❤ ❤

Svar: Ämnesomsättning och viktuppgång

08 måndag Dec 2008

Posted by Lisa in Om mig, Svar

≈ 4 kommentarer

Jag fick frågor både av Louise och en anonym skribent om det här med hur man upptäckte att jag hade dålig ämnesomsättning. Det är givetvis något som jag tror att alla anorektiker är livrädda för, att man bara ska rusa upp i vikt till övervikt trots att man äter normalt, och att man ska ha ”förstört” ämnesomsättningen. Många gånger har man sänkt sin ämnesomsättning genom svälten, eftersom det är så kroppen reagerar vid svält för att hushålla med energin, men när man börjar äta igen så kommer den igång. Och då blir det ofta så att man måste äta mer för att fortsätta gå upp. Men ju större obalans kroppen är i – och det gäller framför allt bulimiker eller anorektiker som kräks mycket eller missbrukar diverse medel för att kompensera – desto längre tid tar det för den att komma i balans igen, och då är det vanligt att lägga på sig ganska mycket vätska, och det kan ske fort. ”Vanlig” viktuppgång går sällan så fort. Om man har gått upp i vätska så kommer den däremot att successivt försvinna när salthalter och kroppens vätskebalans normaliseras.

För mig var det så att man vid provtagning medan jag fortfarande var anorektisk upptäckte något mysko med mina ämnesomsättningsprover – två prover som drog åt lite olika håll. Så min husläkare pratade med en endokrinolog och tog nya prover samt serumprover som visade att ämnesomsättningen var sänkt, troligen på grund av en tidigare inflammation i sköldkörteln. Jag har inte haft någon inflammation som jag vet om, men räknar med att det blivit en autoimmun påverkan genom all den stress som ätstörningen innebar för kroppen. Men det var enligt experten alltså inte en sänkt ämnesomsättning pga ätstörningen utan pga andra faktorer.

Jag kan inte säga att jag märkte av några av symtomen, eftersom de är ungefär identiska med svältsymtom och flera depressionssymtom, men givetvis kan t.ex. min envisa heshet ha berott på detta. Jag gick inte upp i vikt och har inte heller efteråt haft lätt för att gå upp i vikt (har aldrig haft det), men så här i efterhand misstänker jag att det är tack vare detta som jag inte fortsatte snabbt ner i vikt. Vilket jag idag är väldigt glad för, med tanke på hur kämpigt det var att ta igen de kilon jag tagit igen.

Sedan var det ju så att till skillnad från om man har sänkt sin ämnesomsättning genom svält, när den höjs igen när man kommit igång med normalt ätande och börjar gå upp i vikt, så blev min ämnesomsättning och mina prover mycket sämre när jag började äta normalt och gå upp mer. Eftersom jag gick på regelbunden kontroll för att se till att vi skulle få rätt dos på medicinerna så märktes detta, och det var ju också ett tecken på att det inte var svältrelaterat (även om alla mina följder av ätstörningen nog egentligen är relaterade till anorexin). Idag har jag kunnat sänka medicindosen lite och mina värden ligger inom normalintervallet vid provtagningar. Jag hade ett tag en förhoppning om att en dag bli fri från medicinen, men har gett upp den tanken nu, för det är nog helt enkelt så att min sköldkörtel skadades och jag därför behöver lite uppbackning av hormon för att fungera normalt.

Var detta ett bra svar, tjejer? Det är så mycket jag vet i alla fall. Jag tror inte att någon av er behöver oroa er, men vet att ni gör det ändå, för när jag började gå upp var jag livrädd för att just jag skulle fortsätta upp, upp, upp och ingenting någon sa kunde hjälpa. Det är helt enkelt något man måste gå igenom själv för att se att man inte blir överviktig av att äta normalt. Ge det tid, för tänk hur många år ni gett ätstörningen – då är det inte så konstigt om det tar tid att bli normal igen. En del läkare säger att det tar lika lång tid att bli frisk som det tog att nå botten, men det tror jag inte på. För mig tog det några decennier att nå botten och kanske 4 år att bli frisk. Men mycket hårt arbete, diverse bakslag och tålamod eftersom jag är en extremt otålig person. Ni kan också bli fri(sk)a!

Då och nu – svar och funderingar

12 onsdag Nov 2008

Posted by Lisa in Fri(sk)het, Svar

≈ 4 kommentarer

Lisa W och Matilda hade intressanta kommentarer till föregående inlägg, och jag har redan kommenterat dem till viss del. Men bara så ni vet: Jag vet att jag är smal och att jag har marginal att bli större. Jag har väldigt få tjockdagar och när jag har det är jag helt medveten om att det inte handlar om kroppen utan bara om en gammal ovana att feltolka allmänt missnöje som att det skulle vara något så enkelt som att min kropp är fel. Vilket givetvis inte är sant. Fat is not a feeling. Det är en feltolkning av att en verklig känsla i själva verket skulle bero på att jag är fet. Vilket egentligen vore bisarrt.

Men jag är också fascinerad av att jag kan vara så här smal och väga så mycket mer än förut. Jag menar allvar när jag säger att jag under de anorektiska åren tänkte att jag måste vara tjock för min vikt eller något eftersom det inte bara verkade vara jag som såg hur smal jag borde vara, utan även andra människor. Antingen så har ”folk” ett otroligt skevt ideal eller helt störd uppfattning av vad som är sjukligt magert, eller så såg jag större ut än vad jag var. För jag har aldrig gömt mig i jättekläder. Så kanske är det så att jag är smal för min vikt idag. Jag vet inte. Och egentligen spelar det ingen roll, för jag vet vem jag är, vad jag gör, vilka tankar och beteenden jag har, och jag vet att jag mår bra och beter mig friskt. Så jag tar inte illa upp av kommentarerna, och blir inte heller jättenojig och rädd för att andra ska tro att jag ljuger och inte alls är frisk bara för att jag fortfarande är smal. Andras åsikter spelar helt enkelt ingen större roll längre. Det är mest lite förvirrande, faktiskt.

Matilda ställde följande fråga: ”Innan du blev sjuk, alltså typ 1995 – hur såg du ut då?”
Jag har faktiskt inget ”innan jag blev sjuk”. Jag gick in i ett anorektiskt tänkande redan när jag var ungefär 5 år, har matvägrat sedan jag var baby, alltid varit underviktig och slutade i stort sett äta normalt när jag började skolan som 6-åring (ett år för tidigt). Jag var världsbäst på att ha alibin genom att inte gå ner massor i vikt förrän jag var ganska gammal, utan ”bara” fortsätta vara underviktig, vilket alla ändå var vana vid, och genom att jag alltid ätit hemma. Fram tills jag var 28, efter att ha varit på AnorexiCenter i Varberg, hade jag aldrig, inte ens under bättre perioder, haft ett BMI som låg över anorektiskt BMI. På fotot från nyår 99/00 ligger jag ett antal steg till under det , men det är egentligen inte så värst relevant. Så jag vet inte hur jag såg ut innan jag blev anorektisk, eftersom jag inte haft något innan som vuxen. Ska jag säga sanningen så tyckte jag att jag var normalsmal. Men jag visste att jag borde vara smalare än så även om jag inte kunde se det. Tanke och känsla går inte alltid ihop så värst bra.

Idag är det annorlunda. Jag ser att jag är smal, jag vet att jag är smal, jag äter och väger normalt, och bryr mig inte ens en tiondel av vad jag gjorde för bara fem år sedan. Det har blivit nästan lika naturligt att äta som det förr var att inte äta, eller att kompensera, även om jag ofta fortfarande tycker att det är tråkigt att äta och ett nödvändigt ont – jag är väldigt barnslig när det gäller måsten, och att äta när man inte har aptit är skittrist, men jag gör det. Och jag är en obotlig gottegris! Det är häftigt att inte nojja, att inte känna att jag måste träna eller måste ut och promenera bara för att jag har ätit något oplanerat, det är underbart att vara så avslappnad kring mat och att inte ha ångest över att jag är lite mjuk här och där.

Jag minns att en kompis som var på MHE-kliniken i Mora berättade att hennes behandlare där sa att målet med behandlingen var att hon skulle bli smal. Hon vågade inte tro på det eftersom hon inte var smal trots anorexi. Men smal är något helt annat än mager, smal är väl friskt medan mager är sjukligt? Så ser i alla fall jag det idag. Som jag hade ångest för att gå upp i vikt, och över att se hur vågen visade mer vecka för vecka. Jag var livrädd för att vikten bara skulle fortsätta upp, upp, upp i all evighet eftersom det för mig kändes omöjligt med en vikt som var stabil. Antingen går den väl upp eller ner? Och det spelade ingen roll vad andra sa, för jag vågade inte tro att det skulle vara så även för mig att vikten faktiskt stabiliseras på kroppens egen friskvikt. Tänk om just jag var annorlunda och skulle bli världens fetto? Men jag gjorde det ändå, jag tog ett steg ut i det okända, ett leap of faith, och testade. För det var ju inte som om det funkade så värst bra att vara anorektisk, jag var inte direkt lycklig och frisk. Och det var värt chansen. Jag gick från att vara mager och se mig som ganska tjock, till att både vara och se mig som smal. Från olycklig till lyckligare, från att inte ha ett liv till att ha väldigt mycket liv, från att vara osäker och rädd till att bli självsäker, ha självkänsla och inse hur modig jag faktiskt är. Det är klart att jag är rädd, men mod innebär att göra något fast man är rädd; att inte låta rädslan styra. Jag kommer aldrig mer låta rädslan styra.

Förändringen är så enorm att jag är som två olika personer som lever två olika liv; ett då, ett nu. Men jag gillar att se kontrasterna, se hur mycket som faktiskt hänt, inte minst de där dagarna då allt inte är rosenrött och jag ibland känner att jag inte kommer någonvart i livet. Då är det nyttigt att stanna upp och påminna mig: Se hur långt jag kommit!

Frisk eller ”frisk”

13 lördag Sep 2008

Posted by Lisa in Okategoriserade

≈ 7 kommentarer

Mia skrev något väldigt klokt i en kommentar till mitt inlägg När tar en ätstörning slut? som jag vill dela med mig här, för det återspeglar perfekt mina upplevelser och erfarenheter:

Jag tror att uppfattningen om att det aldrig går att bli helt fri från en ätstörning bottnar i att så många ”väljer” att inte bli helt fria. Jag håller med dig när du säger att det går att bli helt frisk, men jag har också mött personer som är ”friska” som påstår att det inte går.
Skillnaden mellan mig och dom (varav en är min närmsta vän) är att de håller kvar vid vissa saker, strävar efter att äta hälsosamt och fettsnålt t.ex. och fortfarande försöker manipulera sin kropp och sitt ätande även om vikten är normal och beteendet inte ätstört.

Jag var själv ”frisk” i ett par år innan jag förstod vad som krävdes för att bli frisk, eller fri(sk) eftersom jag fortfarande har svårt att se att jag var sjuk innan. ”Frisk” innebar för mig att jag inte hade en anorektisk vikt och att jag åt hyfsat normalt men ändå trillade dit och kompenserade ibland och att jag hade vissa kontrollbeteenden för att se till att jag inte vägde ”för mycket” eftersom jag inte ville acceptera en normalvikt. Det var inte helt friskt och jag hade inte ett helt friskt förhållande till vare sig mat eller min vikt.

Så länge man manipulerar vikten på något sätt eller har hyss för sig kring maten, äter för fettsnålt, för kolhydratsnålt eller för nyttigt, så äter man inte normalt och för en person som haft en ätstörning är de där hyssen ofta ett sätt att bevara delar av ätstörningen. Att välja att inte låta kroppen själv gå upp till sin friskvikt bara för att den kanske ligger lite högre än vad man själv vill väga (vilket man inte kan veta förrän man låter kroppen bestämma), eller att medvetet stanna kvar på en lägsta normalvikt, eller till och med strax under det, är att inte släppa ätstörningen helt. Det krävs mod att våga lita på kroppen, och tålamod för att fortsätta lita på den under de år det kan ta innan kroppen kommer i balans och når en mer stabil friskvikt. Och ”stabil” innebär inte att vikten ligger exakt still, utan den rör sig lite upp och ner inom ett visst intervall.
Normalvikt är ett intervall enligt en normalfördelningskurva, och därför kan inte alla ha ett normal-BMI på 20. Det vore ju konstigt om just personer som haft undervikt pga ätstörning allihop naturligt skulle ligga just i den nedre delen av intervallet. Vi borde väl ha samma spridning som resten av normalbefolkningen?

Så här enkelt är det: Om du är frisk, äter normalt och rör på dig normalt, så bör din kropp nå en vikt som ligger inom normalintervallet eller inte alltför långt utanför. Man kan inte bli extremt underviktig av att äta och röra på sig normalt, lika lite som man kan bli extremt överviktig av det. Men det där lilla ordet ”normalt” rör till det, för vad är egentligen normalt? Skulle inte det kunna vara den kost som uppfyller kroppens näringsbehov och den aktivitetsnivå som kroppen mår bra av?

Jag har vänner som haft ätstörningar och som kallar sig för friska trots att de har beteenden kring mat och motion som inte är sunda, och jag har vänner som i likhet med mig faktiskt är friska på riktigt. Jag har också bekanta som inte haft rena ätstörningar men som har mat- och träningsbeteenden som är väldigt lika ätstörningsbeteenden. Det är sorgligt med personer som säger sig vara friska men där man inte behöver mer än 5 minuter tillsammans för att se att de verkligen inte är det, och att märka hur styrda de fortfarande är av tankar på och kontroll över mat och vikt. Så länge man väljer att behålla något av ätstörningen tillåter man sig inte att bli frisk.
Jag hoppas att många fler vågar släppa taget och bli fri(sk)a!

Mia -tack för dina kloka tankar…

Uppföljning: De mörka åren

01 måndag Sep 2008

Posted by Lisa in Den mörka spegeln, Om mig, Svar

≈ 2 kommentarer

Tack, ni som lämnat kommentarer!

Just nu har jag lite mycket runt mig och försöker leta reda på gamla dagböcker och se vad som kan vara läsvärt. Det är intressant att se hur jag undvek att skriva om ätstörningen, hur jag censurerade mig själv även i mina egna dagböcker, för jag minns hur mycket tanketid den tog. Men antagligen var jag inne i en väldigt intensiv förnekelsefas, den var dessutom ”min hemlighet” som ingen skulle få hota, och jag ville ju inte att min älskade sambo skulle kunna få veta mer än vad han såg. För honom var depressionen värst, och rädslan för mina självskadebeteenden (men det sa han inte förrän det var slut), och han hade nog ingen aning om att jag hela tiden levde ett dolt liv med någon som jag inte kunde tänka mig att lämna för honom. Om han hade vetat och ställt ultimatum så hade jag nog valt ätstörningen. Det är fortfarande hemskt att erkänna.

Jag märker också att jag inte skrev ned en massa tankar om vikt, och inget glorifierande. Det beror nog på att jag började skriva ner just de tankarna när jag hade bestämt mig för att ta mig ur anorexin, när jag redan insett hur jävligt livet var i den. Jag ville gå ner, ner, ner – det är fantastiskt hur kan se det direkta sambandet mellan en viss vikt och de tankarna – men har aldrig varit uttalat pro-ana.

j, jag förstår din tanke, men ser ett högre syfte i att dela med mig av helvetet och vägen ut. Jag har inte ett ansvar gentemot dem som läser det jag skriver, och den som är lättriggad kan hoppa över just de inläggen. Dessutom är de inte i närheten av så triggande som ätstörningsbloggar med en massa foton av magra människor, matlistor och annat som jag vet fungerar som thinspiration för många som fortfarande är i en ätstörning.
Faktum är att det känns väldigt ärligt och därför ansvarstagande att dela med mig av min historia, just för att andra som kämpar ska veta att jag förde verkligen en kamp mot mig, men en som jag vann. Jag var där men se var jag är idag!

Men men, det kommer. Har lite för mycket jobb i huvudet just nu för att ha tid att sätta mig mer seriöst.

Svar: Att ta sig ur det där som finns kvar efter ätstörningen

01 måndag Sep 2008

Posted by Lisa in Om mig, Svar

≈ Lämna en kommentar

Jag fick den här frågan:

hej Lisa! jag undrar hur du lyckades ta dig ur den onda cirkeln av
depression/ångest efter anorexin…-jag har själv gått upp i vikt och det syns
inte längre att jag är sjuk, men jag känner mig helkonstig. massa ångest,
rädsla, panik. pendlar mellan hyperaktivitet och typ zombie. det verkar som att
många f d anorektiker hamnar där. hur blev du frisk till slut? maila gärna eller
svara här. tack 🙂 kram /Nathalie

Jag gjorde på mitt sätt, och det kanske inte fungerar för alla andra eftersom vi är olika. Men jag ska försöka dela med mig så gott det går.

Allt var inte löst bara för att jag lämnade ätstörningen, men eftersom vägen ut tog ganska lång tid hann jag nog bearbeta ångest, depression och en hel del annat parallellt med ätstörningen. Inget går helt av sig självt även om mycket av det som hörde ihop med själva ätstörningen löstes när jag släppte den. Allt som fanns bakom den var däremot kvar när jag hade gått upp i vikt och börjat äta normalt igen. Det var superfrustrerande och kändes hemskt orättvist, men var egentligen inte konstigt. Det fanns anledningar till ätstörningen, bakomliggande faktorer, som jag inte kunde ta tag i förrän ätstörningen var under kontroll.
Känslorna och minnena vaknar till liv när man börjar tina upp igen, och allt som begravdes under ätstörningen kommer tillbaka. Det kan vara smärtsamt och sorgligt men är en del av tillfrisknandet, en del av din tillväxt för att bli den du egentligen är.

Jag hade ångest och var djupt deprimerad under ätstörningsåren, testade över ett dussin antidepp både ensamt och i kombinationer, och även andra behandlingsmetoder, men hittade till sist ett antidepp som hjälpte. Så just depressionen löste jag på det sättet. Fast jag tror också att mycket av depressionen hjälptes av att jag åt bättre och att jag ändrade mitt sätt att tänka, bestämde mig för att försöka tänka positivt och bryta de där negativa, depressiva tankemönstren.

Ångesten lärde jag mig hantera genom att stå ut med den. Så länge jag försökte fly genom olika destruktiva beteenden så befäste jag den bara, gjorde den starkare och gav den mer makt över mig eftersom jag varje gång jag flydde sa till mig att den var farlig och något jag inte klarar av. När jag tvärtom satte stopp för flykten och stannade kvar, stod kvar i ångesten, så var den inte så farlig. Faktum var att den gick över snabbare när jag inte försökte göra något åt den. Vad är ångest mer än tankar som väcker rädsla och gör att vi spänner oss så att andningen hämmas och en ångestspiral sätter igång genom att vi jagar upp oss? Ångest kan inte skada dig, det är det du gör för att fly från den som kan skada dig.
Jag lärde mig att motarbeta den fysiska delen av ångesten genom att djupandas och andas i fyrkant, genom aktiv avspänning, genom att krypa ner under täcket och göra ingenting när ångesten kommer. Och jag lärde mig att känna igen signalerna tidigare så att jag kunde bryta spiralen och distrahera mig med något enkelt. Det är ingen idé att försöka göra något avancerat tankearbete när ångesten kommer, men lättare saker går, som att lägga patiens eller pussel på datorn, dammsuga, diska, ta ett bad, sjunga…

I takt med att jag konfronterade tankarna och rädslorna bakom ångesten och tog tillbaka kontrollen över den så minskade den. Mycket. Jag har fortfarande depressiva perioder och ångest då och då, men jag kan leva med det, det är inte farligt, det skrämmer mig men rädslan har ingen makt över mig.

Jag har arbetat jättemycket med mig själv, både i terapi och på egen hand. Jag tror att några av de saker som varit extra viktiga är att våga konfrontera mina rädslor (t.ex. rädslan för att misslyckas, rädslan för att inte vara bra nog/perfekt), ifrågasätta mina tankar och beteenden, lära mig känna efter i stället för att bara tänka efter, ta reda på vad jag vill/tänker/tycker i stället för att fundera över vad andra vill eller tycker att jag borde göra/tänka/vara, ifrågasätta ”sanningar” om mig själv och börja lita på mig själv och min intuition.
En helt avgörande sak var att jag insåg att jag måste släppa ätstörningen helt för att kunna hitta tryggheten i mig själv. Det är något som alla inte inser, utan de tänker att de ska släppa ärstörningen när de hittar en annan trygghet (som om ätstörningen någonsin är en trygghet). Jag hade ingen aning om det fanns någon trygghet i mig själv, men när jag släppte den falska tryggheten så hittade jag den.

En sak till: Fyll tillvaron med friska, positiva, kreativa saker. Det behövs en motvikt mot allt jobbigt, du behöver skapa ditt nya friska liv. Våga testa nya saker!

Så våga ta nästa steg, våga möta rädslorna, våga stå ut med ångesten. Prata med läkare om du tror att du behöver medicinsk hjälp som antidepp eller ångestlindrande (men glöm inte att rädslan för ångesten är större än ångesten, och den kan du inte medicinera bort), gå i terapi om du behöver professionell vägledning (och då menar jag inte ätstörningsbehandling, utan terapi bortanför den, helst utanför vården), upptäck och bejaka dig själv och Livet. Våga tro att det blir bättre, för det blir det! Har du kommit så här långt så kan du komma resten av vägen också.

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält