Jag börjar undra… Har jag en i stort sett konstant, underliggande depression som jag kan hålla på armlängds avstånd så länge jag har energi och ork? Eller får jag bara kortare depressionsdippar när jag blir för trött? I båda fallen låter det som om det vore ett smart drag att aldrig köra slut på mig. Och det kan jag hålla med om. Om det bara vore riktigt så enkelt i praktiken… För det förutsätter till exempel att jag känner mina signaler tillräckligt väl för att sätta stopp i tid och faktiskt kommer ihåg att stämma av med mig själv då och då.

Och det gör jag inte. Känner gränserna, alltså. Därför händer det gång på gång att orken plötsligt är i stort sett borta. Förr, under de ”riktiga” depressionsåren, minns jag att jag hade perioder med ett mycket större sömnbehov, där jag var in i märgen trött och ”jag orkar inte mer” gick som ett mantra i tankarna. Det är inte riktigt så längre. Perioderna med utmattning kommer inte på samma sätt, sömnbehovet ökar inte lika påtagligt och mantrat finns där inte.

Och idag ser jag ett orsakssamband: när jag har gett för mycket, för länge, och inte fått en chans att få tillbaka eller ladda batterierna, så är det som om jag plötsligt blir helt tom. Jag känner mig i alla fall helt tom; fysiskt, psykiskt och känslomässigt uttömd. Som att jag har gett allt jag har och inte har något kvar att ge. Och vem är jag när jag inte längre har något att ge?

Det har hänt ett par gånger i år att jag känt så; att jag kört slut på mig, gett så mycket till andra att det plötsligt inte finns något kvar till mig, och vad ska jag göra då? Det brukar gå över på ett par dagar, jag ligger lågt en dag eller två, håller människor lite mer på avstånd, bara ett litet tag tills jag får fast mark under fötterna. Det går över. Fast den här gången var jag redan slut och gav mer. Någon behövde och jag gav instinktivt, utan att tänka efter. Dagen efter slogs jag av hur helt slut jag kände mig, hur jag inte hade något kvar att ge. Men jag har inte lyckats ladda om; jag har inte kunnat stå emot att finnas där, att lyssna. Alla har ju ett sådant behov av att bli sedda, hörda, och jag kan inte säga nej. Mitt människointresse och min människokärlek, framför allt till dem jag bryr mig om, är för stora för att komma ihåg att sätta gränser. Men nu är jag på väg att tappa dem också. Jag har ingen lust att ta del av människors problem eller bekymmer; faktum är att jag är på god väg att sluta bry mig helt. Och jag är en person som bryr mig. Mycket. Så känslan av att i stort sett vilja säga till någon att jag skiter fullkomligt i dennes problem är skrämmande, för sådan är inte jag.

Jag behöver ladda batterierna och lära mig att kanske börja kräva att få tillbaka lika mycket som jag ger. Det blir svårt. Just nu undviker jag mest att träffa människor och att släppa någon så nära att jag får dennes problem i knät och än en gång lyssnar och ger. Men det håller inte i längden. Jag vet bara inte hur jag ska göra i stället. Så jag undrar…

– Posting on the move from BlogPress on my iPhone

Ytterligare ett år är snart till ända. 2009. Det har varit ett omvälvande och utmanande år, ekonomiskt riktigt tufft och stressande, men samtidigt fantastiskt. På många sätt har bitar fallit på plats, hemvister hittats, slumrande sidor väckts till liv igen. Jag är helare än någonsin utan att vara riktigt hel, har fått viktiga insikter som lett till stora beslut och har en framförsikt som jag aldrig tidigare tror att jag har haft.

Vinter

Depressionen släpper något men ångesten hänger envist kvar. Funderar på om jag ska gå in i anorexin igen, mycket motstridiga känslor, men jag väljer det friska. Det finns egentligen inget alternativ och tankar är bara tankar. Undrar ändå om jag alltid kommer att leva med mörkret. Twilight hjälper när jag behöver fly och får mig att känna mig levande på ett sätt som jag inte gjort på länge. Känslorna vaknar, starkare än någonsin, liksom en längtan efter kärlek. Efter att älska så som jag vet att jag är kapabel till; djupt och på ett sätt som förändrar mig in i själen. Jag inser att jag aldrig varit riktigt kär, aldrig tidigare varit helt redo att förbehållslöst öppna mitt hjärta och låta kärleken förändra mig för alltid. Jag bestämmer mig för att jag vågar drömma utan att tänka på vad resultatet ska bli. Fyller 35. Skriver mer. Bestämmer mig för att börja dansa igen. Skaffar en katt till, lilla Bonnie.

Jobbstress över nästa bok. Vårens kurser i Tribal Fusion börjar. För första gången på 15 år ställer jag mig i en dansklass, tänker att eftersom det är en helt ny stil så har jag inga krav på mig och kan njuta av att lära. Den tanken håller sisådär. Jag är ganska snabbt fast, men känner mig urkass, för det är ett nytt sätt att röra mig och jag vill kunna direkt. Kämpar med mina egenkrav, försöker att bara njuta, för det är ju så roligt! Avslutar terapin.

Känner mig allt mer hemma i fetish-/BDSM-världen, träffar M och det är en rejäl fysisk attraktion. Jag är glad att jag träffade just honom, för det finns många mindre pålitliga personer i den här världen.

Vår

Dans. Sex. Skoj. Enkel relation, men jag är inte kär. Trött och sönderstressad. Växer i acceptansen av vem jag är och vad jag tycker om. Blir ledsen över vänner som inte kan acceptera att vänskap måste ske på bådas villkor; jag kan inte dansa efter någon annans pipa, kan inte alltid bara umgås när och så som de vill, och vägrar att låta mig kontrolleras. Av någon. Kallas för svikare, men den som sviker är vännen som försvinner när jag inte gör som hon vill. Börjar släppa på krav och förväntningar, prioriterar det jag behöver och försöker verkligen att inte ta åt mig av andras reaktioner på att jag sätter mig själv främst. Lättare sagt än gjort. Inser att jag kan släppa på garden och vara svag om jag känner mig trygg.

Makeupjobb, vårbal, dans. Dansworkshops under Tribal Powertrip Weekend – känner mig väldigt grön men är stolt över att jag klarar mig. Gothic-workshopen är underbar och jag påminns än en gång om varför jag valde det här. Ovärderliga vänninnor. Är trött och rastlös, understimulerad. Sover dåligt och är osäker på mig själv och allt. M börjar bete sig avvisande och frånvarande.

Dumpad igen – stark känsla av att det är något fel på mig och att jag inte kan bli älskad. Väninnorna är räddande änglar som drar ut mig. Vill tröstshoppa men känner sedan inte för det och piercar mig i stället. Lika bra att passa på när det inte finns någon som kan störa läkningen. Inser att min reaktion över att ha blivit dumpad handlar om min rädsla för att alltid förbli ensam eftersom jag inte duger och annat hos mig, inte om att jag förlorat den stora kärleken. För det har jag ju inte. Mycket ångest och vikttankar, men jag håller mig sysselsatt för att slippa känna när det är för mycket som surrar i huvudet. Sminkar för en reklamfilm. Älskade vännen S har sin bröllopsfest. Eva Brunne väljs till biskop i Stockholms stift och Sverige får därmed sin första lesbiska biskop. Bonnie löper och kastreras. Missar första lektionerna på sommarkurserna i dans pga jobb, och kämpar i uppförsbacke med mig själv och en kropp som inte verkar vilja lyda. Ångest och depression en ständig följeslagare, men jag kan nästan ignorera dem ibland. Maj slutar med sommarvärme och en mer positiv inställning.

Sommar

Tatuering nummer 7 som jag är vansinnigt stolt över. Blir invald i SHEDO:s styrelse och är tillbaka i engagemang för ätstörningar och självskadebeteenden. Diskuterar andlighet med underbara dansvänner och inser att den sidan av mitt liv har vaknat igen och än en gång är en självklar del av tillvaron. Det har varit ensamt att vara den enda runt mig som har en mer pagansk tro. Prästinnan i mig är en del av den jag är och jag förnekar den inte längre. Nyvaknande av vikten att leva i min sanning och vara helt sann mot mig själv. Öppnar mig för transformationens kraft och känner att det är en stor förändring på gång.

Kommer ut som flata. Det sista steget på en lång process, och jag förstår egentligen inte varför jag väntade så länge. För det är egentligen inget steg alls, inget omvälvande, inget trauma. Bara enkelt och självklart. Jag kan helt enkelt inte längre lura mig att jag är bisexuell eller vill ha en man, för känslomässigt var det längesedan en man gjorde något för mig. När jag inför mig själv bejakar min läggning hör jag Rhiannon säga ”what took you so long” och inser att Hon redan för flera år sedan mycket, mycket övertydligt påpekade just detta. Jag var väl bara fortfarande alltför fast i det normativa träsket för att förstå eller vilja se. Men nu är jag helare i vem jag är, min läggning, min identitet. Jag säger inte att jag aldrig mer kommer att ha sex med en man, för det kan hända, men jag skiljer på sex som handling och sexuell identitet.

Dansen kommer allt högre upp på listan över viktiga saker – trodde jag verkligen att jag skulle kunna hålla den som bara vilken annan hobby som helst? Nej – jag dansar för livet och lever när jag dansar, men jag kämpar enormt med mina egenkrav och känslan av att vara för dålig, aldrig bra nog. Går upp alldeles för mycket i vikt under sommaruppehållet, jag som var så nöjd med min kropp under våren! Kämpar enormt med mig själv de sista klasserna på sommarkursen. Ser bara en fet tatuerad brud i spegeln, som inte kan göra något rätt, när jag ser mig. Gråter på bussen hem efteråt och funderar allvarligt på att bränna alla danskläder och lägga ner det totalt, för jag är ändå bara misslyckad. Men drar efter andan, lugnar mig och bestämmer mig för att ge det en termin till innan jag i så fall hoppar av. För jag har ändå en känsla av att det kommer att bli bättre, jag vet att jag har mer att komma med, och dessutom är jag fast – dansberoende. Workshopen i mental träning för dansare får mig att inse att jag gör rätt som stannar kvar.

Höst

Dans, dans, dans. SHEDO och engagemang. Ekonomiskt allt svårare, inte minst när förlaget meddelar att de lägger ner större delen av fantasyutgivningen, däribland ”min” författare. Där försvinner halva årsinkomsten i ett slag. Lillasyster fyller 30, jag färgar håret svart. Bror D och hans fru E får en dotter, min fjärde systerdotter.

Dark & Tribalicious-helg. Underbara workshops för de främsta, och förundras över att jag inte är helt misslyckad. Tränar uppåt en timme om dagen, har satt mål med dansen och är fast besluten att göra mitt bästa för att också uppfylla dem. Det är lustfyllt igen, lite prestationskrav på mig själv, men har bättre tålamod med mig själv. Hur dålig dag jag än har, så släpper det när jag kommer till klassen och går helt upp i dansen. Känner själv att jag gör stora framsteg, försöker ha realistiska förväntningar på mig själv, men det är lättare sagt än gjort. Plötsligt är det som att allt ljus faller på alla saker jag inte kan och det känns som om jag inte kommer framåt, men samtidigt vet jag egentligen att det går framåt. Utforskar allt mer mitt eget uttryck, min energi i dansen. Älskar.

Allt starkare andlighet i livet. Känner Rhiannons närvaro, är öppen för att älska och bli älskad och vet att det är på gång. Jag har däremot svårt för att tro att någon kan vara intresserad av mig och arbetar på det. Jag försöker släppa tanken på hur, vem, när och bara är. Samtidigt är det skönt att vara ensam, att inte behöva förklara eller försvara varför jag lägger så mycket tid på dans. Jag inser att jag inte kan ha en seriös relation med mindre än en jämlike. Och det blir nog till att vänta, för de är få. Blir tillfrågad om jag håller i ceremonier eller workshops och börjar fundera på det. Det känns som ett naturligt nästa steg när jag väl kommer fram till HUR.

Nya vänner, depressionskänningar, utmattning, ångest, positiva tankar, New Moon. Den 22 oktober röstar kyrkomötet för att behålla vigselrätten och därmed för vigsel av samkönade par – HURRA!!!

Vinter igen

Dans, dans, dans. SHEDO. Frustrationsbryt som ger nya tankar. Inser att jag har en grundinställning till livet, ett sinnestillstånd, som är lycka. Jag är lycklig även när jag har stunder av olycka. Jag växer hela tiden, blir allt klarare i vad jag verkligen vill. Bitarna faller på plats, mitt i all ekonomisk stress väcks tankar på något annat, något mer. Något nytt. Det är en stor förändring på gång; jag känner mig som en fjäril i en alldeles för trång kokong. Förr eller senare bryter jag mig ut och breder ut mina vingar. Lusten att träna väcks igen, jag kickar på positiv energi och möjligheter, börjar känna igen mig själv. Upptäcker en verklig ödessyster! Mest mysko speglingen jag varit med om i hela mitt liv, men på ett bra sätt. Fler bitar faller på plats. Konfronterar mina minnen från att ha varit ett särbegåvat barn i en skola som inte tillåter att man sticker ut, bejakar allt mer min intelligens. Med mer intellektuell stimulans mår jag bättre. Ångesten finns och det hjälper inte alltid att distrahera, men det går. Julen förlöper lugnt, blir medveten om hur jag har förändrats det här året och hur mycket mer som mig själv jag känner mig.

Kort sagt har året inneburit att jag återvänt till dansen med samma kärlek och passion som när jag lämnade den för 15 år sedan, men med en mycket större självkännedom och ett konstnärligt behov av uttryck. Jag har bejakat allt mer av mig, i takt med att jag hittat saker att bejaka, och släppt fler förnekelser.

Jag är verkligen otroligt tacksam för vad det här året har gett mig och vad jag har åstadkommit, och har en djup insikt om att den här höstens enorma tillväxt bara är början. Jag ser fram emot 2010 och vart den här nya vägen kommer att leda. Det är bra idag, och det kan bara bli bättre.

Jag håller på att vakna igen. Eller rättare sagt: min hjärna håller på att vakna igen efter alldeles för många år i något slags understimulerad dvala. Och det väcker enormt mycket tankar; tankar som just nu surrar åt många håll och rör runt i känslorna. För de rör också på sig, rastlöst och lite yrvaket men med en allt större styrka och självklarhet. Jag bearbetar. Jag tänker. Jag känner. Jag gör mitt bästa för att inte blockera och inte fly, utan i stället flyta med, vara medveten och ta saker som de kommer.

Jag satt igår kväll och zappade framför TV:n, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Kanalerna flimrade förbi utan att något fångade mig. Sådan blir jag när jag är trött i huvudet och inte orkar annat. När jag borde stänga av och lägga mig i sängen men inte förmår att göra ens det. Helgen bjöd på en massa samvaro med en god vän, en hårklippning hos min fenomenale frisör, trevliga möten och glada leenden på Alla Hjärtans Dag, jobb och besök på gården dit min bror och hans fru snart flyttar, där vi firade hans födelsedag i huset som han renoverar. Men efteråt var jag trött, behövde verkligen jobba men behövde tydligen ännu mer bara vara, vara ifred utan att göra något.

Ett program på TV8 fångade mig en liten stund. Det handlade, såvitt jag förstod, om sjukvårdspersonal och präster i militär tjänst i Afghanistan, och om vilken enorm press de utsätts för. De är kanske inte alltid ute på fältet, men vad de får se och höra… Hur ska en människa orka med det? Så nämndes plötsligt termen ”compassion fatigue”, och jag hajade till. Den förstod jag instinktivt. Inte bara förstod. Kände igen.

Människor som bryr sig för mycket om andra, som tar in och tar in och tar in andras smärta och problem utan att ta minst lika bra hand om sig själva – eller faktiskt bättre hand om, som vi borde göra eftersom vi är viktigast i våra liv – kan drabbas av detta. Man blir emotionellt utmattad av överflödet av känslor som inte fått utlopp, destruktiva beteenden kan bubbla upp till ytan i form av isolering, missbruk, agressivitet (givetvis oftast vänd inåt), depression, apati osv. Det beskrivs också som ”secondary traumatic stress disorder”.

Jag skrev ett inlägg förra veckan, Inte mer nu, och inser att det jag känner är just compassion fatigue. Emotionell utmattning av att bry mig om för mycket tills jag inte orkar längre. Ibland känns det nämligen så tröstlöst att veta att hur mycket jag än bryr mig så spelar det ingen roll. Men vad gör man när man är en person som av naturen bryr sig, som älskar och vill sprida kärlek och ljus, ge stöd och energi, få andra att orka? Det är svårt att bara stänga av när man inte orkar längre när det jag behöver stänga av är en del av den jag är. Eller?

Jag kanske borde vända mig utåt i stället, se till att hitta andra som ger mig lika mycket som jag ger, så att jag skapar en balans. Men i de där utmattade perioderna vill jag bara vara ifred, vill inte ha någon där som bryr sig, för det känns som om det blir ett krav.

Det kanske är hög tid att ändra på mina beteenden nu, för min skull. Jag har redan minskat antalet bloggar jag läser, hur mycket jag försöker stötta och vilka. Det är inte för att jag är kallhjärtad och inte bryr mig, utan för att jag bryr mig för mycket. Mer än vad jag har energi till. Mycket mer än vad jag får tillbaka, men det kan bero på att jag är dålig på att ta emot. Jag vet inte.

Läs gärna mer på Compassion Fatigue Awareness Project, där det bland annat finns information om CF, självtester (inga roliga resultat för min del) och tips och råd om vad man kan göra, både på en arbetsplats och för sig själv. Läs till exempel de 8 reglerna för olika områden.

Exempel:

The Eight Laws Governing Healthy Caregiving:
#1 Sustain Your Compassion
#2 Retain Healthy Skepticism
#3 Learn to Let Go
#4 Remain Optimistic
#5 Be the Solution
#6 Embrace Discernment
#7 Practice Sustainable Self Care
#8 Acknowledge Your Successes

Allrafinaste Helena har gett mig en bloggaward. Jag blir alldeles stum och varm inombords när jag läser vad hon skriver:
Lisa – är alltså tjejen med tre bloggar :O Den jag följer mest är ”Jagfinns”-bloggen. Lisa är tjejen jag skrev om här ovan. Tjejen som efter några års ”frånvaro” äntligen är tillbaka i mitt liv.Hennes ord är fortfarande väldigt betydelsefulla för mig och hennes förmåga att sätta samman olika ord i fantastiska inlägg är om möjligt ännu bättre. Hon gör skillnad i mitt liv.
Lisa, jag vet att även du behöver en extra varm kram just nu. Jag finns här om det är någonting. Kramar och kärlek ❤

Helena, om du visste vad dina ord värmer! Just nu känner jag mig vissa dagar verkligen tom och frusen och vet inte hur jag ska komma ur alltihop, men så kommer ljusstrimmorna i form av alla underbara människor och så känns det lite hoppfullare. Självklart kommer jag igenom det här och ut i ljuset igen. Jag har gjort det förr, det är bara en tidsfråga.

Massa kramar och mycket kärlek till dig och till alla ni änglar som lyser som stjärnstrålar på själens natthimmel och på ett ögonblick kan göra natten till dag. ❤ ❤ ❤

Mia skrev något väldigt klokt i en kommentar till mitt inlägg När tar en ätstörning slut? som jag vill dela med mig här, för det återspeglar perfekt mina upplevelser och erfarenheter:

Jag tror att uppfattningen om att det aldrig går att bli helt fri från en ätstörning bottnar i att så många ”väljer” att inte bli helt fria. Jag håller med dig när du säger att det går att bli helt frisk, men jag har också mött personer som är ”friska” som påstår att det inte går.
Skillnaden mellan mig och dom (varav en är min närmsta vän) är att de håller kvar vid vissa saker, strävar efter att äta hälsosamt och fettsnålt t.ex. och fortfarande försöker manipulera sin kropp och sitt ätande även om vikten är normal och beteendet inte ätstört.

Jag var själv ”frisk” i ett par år innan jag förstod vad som krävdes för att bli frisk, eller fri(sk) eftersom jag fortfarande har svårt att se att jag var sjuk innan. ”Frisk” innebar för mig att jag inte hade en anorektisk vikt och att jag åt hyfsat normalt men ändå trillade dit och kompenserade ibland och att jag hade vissa kontrollbeteenden för att se till att jag inte vägde ”för mycket” eftersom jag inte ville acceptera en normalvikt. Det var inte helt friskt och jag hade inte ett helt friskt förhållande till vare sig mat eller min vikt.

Så länge man manipulerar vikten på något sätt eller har hyss för sig kring maten, äter för fettsnålt, för kolhydratsnålt eller för nyttigt, så äter man inte normalt och för en person som haft en ätstörning är de där hyssen ofta ett sätt att bevara delar av ätstörningen. Att välja att inte låta kroppen själv gå upp till sin friskvikt bara för att den kanske ligger lite högre än vad man själv vill väga (vilket man inte kan veta förrän man låter kroppen bestämma), eller att medvetet stanna kvar på en lägsta normalvikt, eller till och med strax under det, är att inte släppa ätstörningen helt. Det krävs mod att våga lita på kroppen, och tålamod för att fortsätta lita på den under de år det kan ta innan kroppen kommer i balans och når en mer stabil friskvikt. Och ”stabil” innebär inte att vikten ligger exakt still, utan den rör sig lite upp och ner inom ett visst intervall.
Normalvikt är ett intervall enligt en normalfördelningskurva, och därför kan inte alla ha ett normal-BMI på 20. Det vore ju konstigt om just personer som haft undervikt pga ätstörning allihop naturligt skulle ligga just i den nedre delen av intervallet. Vi borde väl ha samma spridning som resten av normalbefolkningen?

Så här enkelt är det: Om du är frisk, äter normalt och rör på dig normalt, så bör din kropp nå en vikt som ligger inom normalintervallet eller inte alltför långt utanför. Man kan inte bli extremt underviktig av att äta och röra på sig normalt, lika lite som man kan bli extremt överviktig av det. Men det där lilla ordet ”normalt” rör till det, för vad är egentligen normalt? Skulle inte det kunna vara den kost som uppfyller kroppens näringsbehov och den aktivitetsnivå som kroppen mår bra av?

Jag har vänner som haft ätstörningar och som kallar sig för friska trots att de har beteenden kring mat och motion som inte är sunda, och jag har vänner som i likhet med mig faktiskt är friska på riktigt. Jag har också bekanta som inte haft rena ätstörningar men som har mat- och träningsbeteenden som är väldigt lika ätstörningsbeteenden. Det är sorgligt med personer som säger sig vara friska men där man inte behöver mer än 5 minuter tillsammans för att se att de verkligen inte är det, och att märka hur styrda de fortfarande är av tankar på och kontroll över mat och vikt. Så länge man väljer att behålla något av ätstörningen tillåter man sig inte att bli frisk.
Jag hoppas att många fler vågar släppa taget och bli fri(sk)a!

Mia -tack för dina kloka tankar…