Otrohet är tecken på ett sunt äktenskap


Aftonbladet skriver om den franska psykologen Maryse Vaillants bok Les hommes, l’amour, la fidélite (Männen, kärleken, troheten) som ger uttryck för att en mans otrohet är ett tecken på ett sunt äktenskap och att det inte alls betyder att han inte älskar sin fru. När jag har läst runt i lite andra medier visar det sig att hon till och med går så långt som att hävda att det är oundvikligt för en man att vara otrogen och att han går emot sin natur om han inte är det. Män som håller sina äktenskapslöften gör det för att de har fått en skev, idealiserad bild av mannen i och med sina egna fäders frånvaro.

I mina ögon ger Vaillant männen ursäkter att fortsätta träffa kvinnor till höger och vänster, och ursäkter är väl det sista den som är otrogen behöver. Hur vore det att ta lite förbannat ansvar för sina handlingar i stället?
Och hur är det med kvinnor som är otrogna mot sina partner – gör Vaillant en skillnad där? Varför skulle trohet vara mer naturligt för en kvinna än för en man?

Jag tänker inte ställa mig upp som någon moralens väktare, för även om jag anser att hemlighållen otrohet är ett svek och ett brott mot den ärlighet och respekt som åtminstone jag tycker är avgörande för tilliten i ett förhållande, så är det inte upp till mig att döma andra. Har man en gemensam överenskommelse i ett förhållande om att det är OK, och samma regler gäller båda partner (helt oavsett kön) så ser jag inget problem i det. Otrohet är väl bara otrohet om den bryter mot de gemensamma reglerna om ömsesidig trohet? Ett helt öppet förhållande som baseras på tillit och respekt kan vara bättre än de flesta kärlekslösa förhållanden mellan två partner som håller ihop trots att de har tappat intresset för varandra. Tyvärr är det ofta så i de öppna förhållandena att den ena parten är mer inriktad på lek än den andra, och då blir det väldigt lätt en obalans. För att inte tala om hur det blir när det finns barn inblandade. Gissa vem som ”ska” hålla ihop familjen?

Njae, jag är inte imponerad.