Nyss hemkommen från urmysigt, lugnt nyårsfirande. Inget fylleslag, ingen 5-rätters middag som man däst rullar hem från. Skratt, prat, vänskap och kanske en liten endorfinkick… Strålande fullmåne och inte ett dugg trött.

Har en massa tankar i huvudet om vad jag vill fylla det här tomma arket som är 2010 med (hur lång tid kommer det att ta innan jag vänjer mig vid att skriva 2010?). Processerna som framför allt satte igång under den andra halvan av 2009 följer med in i det nya året, och det nya decenniet, och har än så länge bara varit de första vacklande stegen mot något mycket större och omvälvande. Något som jag ännu inte vet mer om än just att det är större, omvälvande och en fortsättning på det jag har åstadkommit och bejakat. Det är spännande och lite skrämmande – fast vänta lite. ”Lite skrämmande” är ju spännande, hur spännande som helst.

Tar steg för steg mot klarhet i vad jag vill göra. Vad jag vill arbeta med, vilka jag vill arbeta med och för. Ett litet tankehinder dyker snabbt upp: Men vad har jag att komma med? Vad har jag att erbjuda som inte redan femtielva andra, med finare diplom och intyg, kan erbjuda? Ja, jag känner mig otillräcklig för att jag inte har papper på vad jag kan och vet. En stor utmaning är att stå stark i min sanning och kunskap och hävda mig, trots att jag inte har kurser och studier bakom mig som kan styrka och belägga det jag vet och kan. Jag har lärt mig av livet, av sunt förnuft, av egenstudier, öppenhet och lyhördhet och en fantastisk förmåga att snappa upp och pussla ihop saker.

Kanske är det så enkelt som att sätta mig och skriva ned vad jag är bra på, vad jag kan och vill och se hur långt det räcker. Där det inte räcker tillräckligt långt finns det kanske kurser eller andra vägar att gå. Jag behöver bara våga lita på mig själv, på att jag räcker till. Fast det gör jag ju inte och det vet jag. Eller? Kanske ska försöka lita på att jag kommer att räcka till. Fokusera på det jag vill och inte hänga upp mig så på alla ”hur”.

Det finns också annat som jag verkligen önskar mig och inte vet hur mycket jag vågar hoppas på. Ett 2010 i kärlekens tecken – vore det för mycket att begära?