I natt vill jag inte mer
I natt vill jag inte känna mer
I natt vill jag bara att någon ska hålla om mig
Stryka mig över håret och säga att allt kommer att bli bra
I natt vill jag inte vara stark.(skrivet natten till den 23 december 2009)
I natt vill jag inte vara stark.
Men hur gör man när stark är det enda man känner till? När ”någon” inte finns där utan man måste klara sig själv?
Hur är man svag ensam?
Jag har inga problem med att vara svag och sårbar, mer än att jag inte riktigt vet hur jag ska vara det. Jag värderar inte styrka högre än svaghet, ser inget som helst negativt i att vara sårbar utan tycker tvärtom att jag är som ärligt starkast när jag sänker garden, blottar mig och är sårbar. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det.
Jag har aldrig fått vara svag, liten, behövande. Annat än när jag varit (fysiskt) sjuk: öroninflammationer, halsflusser, magsjuka. Allt det där jag hade mycket av som barn. Då fick jag vara liten. Annars fick jag aldrig riktigt vara barn. Eller tillät inte mig själv att vara barn, att vara i vägen, ställa krav, göra mina behov hörda – jag vet inte om det var jag som såg att mina behov skulle vara i vägen för dem som var mindre och mer behövande, eller om det var något som visades mig. Jag är äldsta barnet och fick nya syskon i en ganska tät följd (vi är fem barn på åtta år), och hade dessutom en mamma med psykiska problem (svår panikångest), som därför inte riktigt var förmögen att vara mamma åt mig. Jag lägger ingen skuld i det, utan det är ett konstaterande: Hon hade för mycket med sig själv och var för otrygg i sig själv för att kunna vara mamma och förmedla trygghet till mig.
Men jag har aldrig upplevt att det finns en öppen famn, en axel att luta mig mot, ett osvikligt stöd i nödens stund. Jag har aldrig kunnat lita på att någon tar emot mig om jag faller.
Däremot har jag alltid, ända sedan jag var liten, fått höra att jag är så stark, att vi, ”kvinnorna Carlsson”, är så starka, alltid klarar oss osv. Jag har fått höra det så många gånger att det blivit som ett krav att vara stark, inte minst för att jag har fått höra det just när jag har antytt behov eller sprickor i den starka fasaden. Därför har jag alltid upplevt att jag inte ”får” vara svag – vad nu svag och stark egentligen är i sammanhanget. För det definierades aldrig.
Och visst är jag stark, självständig, van att klara mig själv, inte vara i vägen, inte ställa krav eller ställa till med besvär. Det är ett livslångt inlärt beteende som är otroligt djupt rotat eftersom det dessutom har premierats. Men det är inte konstruktivt. Ingen kan vara stark jämt, och alla har vi behov av en axel att luta oss mot ibland. För mig har den inlärda självständigheten och det halvt självvalda, halvt påtvingade ”kan själv”-beteendet gjort mig hårdare än vad jag egentligen är och oändligt ensam. När det blåser hårt står jag alltid ensam, för steget att vända mig till någon annan, be någon finnas där, är så stort att det blir snudd på omöjligt. Att vara självständig är positivt, att klara sig själv suveränt, men att inte kunna eller våga be om hjälp för att man är rädd för att vara i vägen och bli avvisad är allt annat än bra. Att redan som barn ha förnekat mitt inre barn innebär att jag idag försöker att hitta och bejaka det som borde ha fått komma naturligt en gång i tiden. Det är inte naturligt att förneka behov bara för att man kan upplevas som besvärlig eller krävande, och det var absolut inte naturligt för ett barn att göra det. Barnet inom oss måste få vara precis så som hon/han är för att vi ska vara hela och faktiskt växa upp på riktigt.
Och där är jag nu: att jag blivit medveten om att det här är ett problem, något som inte gör mig gott och som jag vill och behöver ta mig genom för att gå vidare som mer hel. Jag är inte rädd för att vara svag, men jag behöver träna på att vara det och på att låta någon annan finnas där då. På att släppa in någon. Om jag inte öppnar den dörren kommer jag att förbli ensam i de mörka stunderna och ger inte andra chansen att finnas där för mig eller hjälpa mig att tillgodose mina behov. De stunder då jag har ett behov av en annan människas stöd och värme är svåra att lösa på egen hand. Så här är jag. Jag har tagit de första stegen och insett att jag inte är ensam om de här tankarna. Jag behöver inte vara ensam.
Lisigt 
Först måste jag säga att jag ryser, för det är nästan som att läsa om min egen barndom. Jag hade tack och lov min mormor att luta mig mot, hon fanns alltid där med öppna famnar gav mig den kärlek och uppskattning som jag aldrig fick hemma. När mormor sedan gick bort så slöt jag mig som en mussla, ingen fick se eller komma innanför skalet. Det är först nu som jag börjat öppna mig igen, vågat släppa fasader inför de som står mig närmast. Alla är svaga ibland, och det är inget fel med det. Ingen går ju genom livet utan att uppleva svårigheter. Jag har märkt att när jag visar svagheten så är det ingen som flyr! Det trodde jag alltid förut, att om någon fick se det mörka så skulle personen bli rädd och fly med en gång. Du behöver aldrig vara ensam. Stor kram!
Det är svårt att lösa just det problemet utan att just vända sig till andra människor och säga: ”Nu behöver jag dig, kan vi ses?”. Samma som att försöka lösa social fobi utan att träffa människor. En väldigt jobbig situation dock, för man önskar ju så att det skulle kunna lösa sig ändå.Själv är jag en sån som berättar i efterhand, men slickar mina färska sår ensam som en katt. Oftast mest frustrerande för min omgivning tror jag, som då får för sig att jag aldrig har svackor. 😛
Ja du, det där är nog en väldigt viktig bit att jobba med.Men så nedrans svår att lyckas ta tag i när man verkligen behöver. Just då har man ju ofta inte riktigt styrkan att lyckas vända på sitt beteende.Jag gör ju likadant själv, alternativt blir ettrig som jag vet inte. Antagligen någon korsning av att skydda mig själv och samtidigt få bekräftelse för att ”nej du får inte vara ledsen och be om en axel”Hoppas du lyckas börja glänta på dörren till ditt inre.