Jag har idéer om vad jag vill göra och allt känns ganska positivt. Åtminstone tills jag börjar fundera på Hur: hur ska jag ta mig från där jag är idag till dit jag vill komma? Jag har ingen direkt utbildning på det område som jag vill verka, bara erfarenhet och odokumenterade kunskaper. Jag är inte enastående eller exceptionell på något sätt, andra kan (antagligen) göra det jag vill göra mycket bättre, så vem är jag att tro att jag kan bli det jag vill?

Ja, idag är en dag med mycket tvivel och kritiskt tänkande på mig själv och mina förmågor att komma dit jag vill. Tänk om jag inte kan göra det jag vill göra? Tänk om det krävs utbildning och pengar som jag inte har? Missförstå mig inte: jag har inget emot att gå utbildningar – det är tvärtom det jag skulle vilja göra – men när jag knappt haft någon inkomst den senaste månaden och det ekonomiska ser stressande ut framöver, så jublar jag inte direkt över kostnader. Samtidigt är jag helt realistisk i att jag inte kommer att kunna gå härifrån till dit i ett enda kort steg. Jag vet att det kommer att vara en spännande resa med flera steg. Jag önskar bara att jag kunde se lite klarare, bortom diset av mina egna tvivel… Idag är just det svårare än vanligt.

Jag brottas fortfarande med det faktum att jag inte är exceptionell, och jag vill vara det. Det finns en hel del saker som jag är bra på, men jag är inte fantastisk på något. Det känns som om jag kan hålla mig flytande men sällan tillhör de bättre. Jag vet att jag är bra på att hjälpa andra att hitta och realisera sin potential, men det jag mest av allt vill är att realisera MIN potential. Jag vill lysa starkast på hela himlen, vara den alla lägger märke till när jag går in i ett rum, jag vill vara framstående, någon gång bäst, eller bland de bästa. Jag vill vara fantastisk.

Jag har än en gång en känsla av att andra i och under min ålder har kommit så ofantligt mycket längre än jag när det gäller utbildningar, arbete och arbetslivserfarenhet; medan jag slösade bort ett antal år med ganska ofokuserade studier för att (nödtorftigt) maskera att jag var fast besluten att förinta mig själv. Det är inte ofta jag tänker så här, för jag har haft nytta av allt jag läst och mina erfarenheter har gjort mig till den jag är idag, plus både mer ödmjuk inför livet och klokare än många som är betydligt äldre än jag. Men när jag slås av tanken på att 35-snart-36 är ganska sent för att komma på vad jag vill bli, utan sparkapital eller studiemedel, så kan min ålder kännas mer som ett hinder än en tillgång.

Ungefär här i tankebanorna lägger sig min positiva sida i: Jag är bra på det jag gör och ännu bättre på det jag vill göra; jag är mycket klokare än mina år, jag lär mig extremt snabbt och är en suverän lärare och föreläsare. Låt gå för att jag inte kan se hur duktig jag är, men det innebär inte att andra kanske gör det. (Fast det vet ju inte jag.) Jag påminner mig själv om en auraläsning för några år sedan då jag fick höra att även om jag inte tycker att jag är särskilt bra på något så tycker andra att jag är irriterande bra på allt och att jag överglänser andra utan att se det själv. Kanske är det mer sant än mina tvivel. Kanske handlar mina tvivel om att jag innerst inne är medveten om den kraft och potential som jag har, och jag är otillfredsställd för att jag inte ens har börjat att förverkliga min potential. Kanske är det motstånd (resistance) som uttrycker sig genom tvivel och rädsla för att inte vara tillräckligt bra, och rent av rädsla för att faktiskt vara bra – för att lyckas, vara fantastisk, enastående. För att lysa. För tänk om jag faktiskt gör det?

Det här hjälper mig kanske inte ta att reda på vad som är nästa steg, och det tar inte heller bort tankarna på att alla andra är så mycket bättre än jag, men om jag kan utmana de tankarna och nyansera dem, så är jag redan på rätt väg.

Och en fråga dröjer sig kvar: Hur långt kan jag nå?