Nobelprisvecka: Kemi

06 onsdag Okt 2010

Posted by in Aktuellt, Vetenskap

≈ Lämna en kommentar

Kungliga Vetenskapsakademin har tillkännagett att årets Nobelpris i kemi tilldelas Richard F. Heck, Ei-ichi Negishi och Akira Suzuki för ”palladiumkatalyserade korskopplingar i organisk syntes”.

Enkelt uttryckt handlar det om kol-kol-bindningar, där bindningen sker genom en palladiumkatalysation i en Heck-reaktion (som ligger bakom läkemedlet Naproxen), Negishi-reaktion respektike Suzuki-reaktion. Det är alltså tre forskare som oberoende av varandra upptäckt och gett namn åt liknande reaktioner.

Pressreleasen lyder:

Storartad konst i ett provrör

Den organiska kemin har utvecklats till en konstart där forskare nu framställer fantastiska kemiska kreationer i sina provrör. De kommer mänskligheten till nytta i form av läkemedel, förfinad elektronik och högteknologiska material. 2010 års Nobelpris i kemi belönar ett av de mest sofistikerade hjälpmedel som kemister idag har i sin verktygslåda.

Årets Nobelpris i kemi belönar Richard F. Heck, Ei-ichi Negishi och Akira Suzuki för utvecklingen av den palladiumkatalyserade korskopplingen. Detta kemiska verktyg har kraftigt förbättrat kemisters möjligheter att tillverka förfinade kemikalier; kolbaserade molekyler lika komplicerade som naturens egna.

Den kolbaserade (organiska) kemin är grunden till liv och till naturens fascinerande ämnen: färger i blommor, ormars gifter och bakteriedödande ämnen som penicillin. Genom den organiska kemin har människan lärt sig att dra nytta av naturens kemi; att tillvarata kolets förmåga att fungera som ett stabilt skelett till funktionella molekyler. Det har gett mänskligheten nya läkemedel och revolutionerande material som till exempel plast.

För att kunna tillverka förfinade kemikalier krävs att kemister kan foga samman kolatomer. Kol är i grunden stabilt och reagerar inte gärna med andra kolatomer. De första metoderna för att koppla samman kol byggde därför på att forskare med olika kemiska knep gjorde kolet väldigt reaktivt. Dessa metoder fungerade för att bygga enkla molekyler, men vid syntes av större molekyler fick kemisterna alldeles för många oönskade biprodukter i sina provrör.

Den palladiumkatalyserade korskopplingen har löst problemet; den har gett kemisterna en ökad precision och effektivitet i arbetet. I Heck-reaktionen, Negishi-reaktionen och Suzuki-reaktionen, möts kolatomerna på en atom av grundämnet palladium. Det skapar en närhet som sparkar igång den kemiska reaktionen.

Palladiumkatalyserad korskoppling används i forskning världen över, men också i kommersiell framställning av till exempel läkemedel och molekyler som elektronikindustrin använder.

Nu läste jag bara 1½ år kemi på gymnasiet eftersom jag bytte linje efter halva tiden, och organisk kemi hade vi inte särskilt mycket av. Jag kan inte heller säga att just organiskkemiska bindningar tillhör ett av mina nördområden, men förstår ändå tillräckligt av Vetenskapsakademins populärvetenskapliga genomgång av priset. Läs den om ni vill ha lite extra bildning, eller den lite mer avancerade bakgrunden om ni vill ha ännu mer eller redan är kemikunniga 🙂

Imorgon torsdag kl 13 tillkännages litteraturpriset. En av årets litterära höjdpunkter!

Nobelprisvecka: Fysik

05 tisdag Okt 2010

Posted by in Aktuellt, Vetenskap

≈ Lämna en kommentar

Kungliga vetenskapsakademin tilldelar årets Nobelpris i fysik till Andre Geim (51 år) och Konstantin Novoselov (36 år), båda vid University of Manchester, ”för banbrytande experiment rörande det tvådimensionella materialet grafen”.

Två förhållandevis unga forskare (Novoselov är årsbarn med mig!) inom ett verkligt banbrytande område som har enorma applikationsmöjligheter – bl.a. genomskinliga pekskärmar, lätta och tåliga kompositmaterial, elektronik, ledande plaster – och antagligen kommer att få ännu större.

Nobel-stiftelsens pressrelease:

Grafen – den perfekta atomväven

En tunn flaga vanligt kol, bara en atom tjock, har gjort Andre Geim och Konstantin Novoselov till årets Nobelpristagare i fysik. De har lyckats visa att kolet i denna platta form har exceptionella egenskaper som har sitt ursprung i kvantfysikens märkliga värld.

Grafen [grafe´n] är en form av kol – det tunnaste och samtidigt det starkaste någonsin. Som material är det helt nytt. Det leder elektricitet lika bra som koppar. Det leder värme mycket bättre än alla andra kända material. Det är nästan helt genomskinligt och samtidigt så tätt att inte ens helium, den minsta gasatomen, kan ta sig igenom. Kol, som bygger upp allt liv vi känner till på jorden, har än en gång överraskat oss.

Geim och Novoselov fick fram grafenet ur en bit grafit, sådant som sitter i blyertspennor. Med vanlig tejp lyckades de få fram en atomtunn grafitflaga. Många trodde att så tunna kristallina material inte kunde vara stabila.

Med grafenet kan fysiker nu studera en ny klass av två-dimensionella material med unika egenskaper. Det tillåter experiment som ger nya infallsvinklar på kvantfysikaliska fenomen. Dessutom hägrar praktiska tillämpningar för framtiden – från chansen att skapa en mängd nya material till att skapa ny elektronik. Grafentransistorer förväntas bli avsevärt snabbare än dagens transistorer som baseras på kisel. Då kan datorerna på sikt bli ännu effektivare.

Med sin förmåga att både släppa igenom ljus och samtidigt leda ström lämpar sig grafenet till att användas i genomskinliga pekskärmar, ljuspaneler och kanske solceller.

Inblandad i plaster kan grafenet få dem att bli elektriskt ledande samt tåligare mot värme och mekaniska påfrestningar. Stryktåligheten kan utnyttjas i nya superstarka material, som dessutom blir tunna, elastiska och lätta. Satelliter, flygplan och bilar skulle i framtiden kunna byggas av de nya kompositmaterialen.

Årets pristagare har varit parhästar en längre tid nu. Konstantin Novoselov, 36, arbetade med Andre Geim, 51, först som doktorand i Nederländerna, sedan följde han Geim till Storbritannien. Båda fick sin utbildning och startade karriären som fysiker i Ryssland. Idag är de båda professorer och bedriver sin forskning vid University of Manchester.

Lekfullhet är deras kännemärke. Något lär man sig alltid, ibland blir det full pott. Som nu när de med grafenet har skrivit in sig i vetenskapshistorien.

Andre Geim har tidigare (2000) fått Ig Nobel-priset för att ha fått en groda att levitera.

Imorgon onsdag, 11:45, tillkännages kemipriset.

Nobelprisvecka: Fysiologi eller medicin

04 måndag Okt 2010

Posted by in Aktuellt, Vetenskap

≈ 3 kommentarer

Robert G. Edwards med
världens 2500:de provrörsbarn

Årets Nobelpris i fysiologi eller medicin går till Robert G. Edwards för utvecklingen av provrörsbefruktning, även kallad ”livets laboratorium”.
En utveckling som hjälpt tusentals ofrivilligt barnlösa, och som inte är helt okontroversiell.

”Robert Edwards belönas med 2010 års Nobelpris för utvecklingen av in vitro-fertilisering (IVF eller provrörsbefruktning). Hans insatser har gjort det möjligt att behandla ofrivillig barnlöshet (infertilitet), ett problem som mer än 10 procent av alla par som försöker skaffa barn ställs inför.

Edwards såg redan på 1950-talet möjligheten att använda IVF som behandlingsmetod mot infertilitet och arbetade målmedvetet för att förverkliga sin vision. Efter att ha gjort en rad grundläggande upptäckter kring befruktningens fysiologi blev han den förste att åstadkomma befruktning av mänskliga äggceller i provrör (eller snarare cellodlingsskålar). Den 25 juli 1978 kröntes arbetet med framgång när det första ”provrörsbarnet” föddes. Under åren som följde förfinade Edwards och hans medarbetare IVF-metodiken och delade generöst med sig av sitt kunnande till kolleger över hela världen.

Hittills har cirka fyra miljoner barn fötts efter IVF. Åtskilliga av dem har nu hunnit uppnå vuxen ålder och skaffat egna barn. Ett helt nytt medicinskt område har vuxit fram. Robert Edwards har lett utvecklingen hela vägen, från de grundläggande upptäckterna till dagens framgångsrika IVF-behandling. Hans insats representerar en milstolpe i den moderna medicinens utveckling.”

Länk till Nobelkommitténs fullständiga pressrelease.

Imorgon ca 11:45 tillkännages fysikpriset.

Hur tänker de?

04 måndag Okt 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

17 000 minkar har i natt släppts ut från en minkfarm. En bilist slog larm vid 03:20 när han hade sett minkar på vägen och ögon ”överallt i mörkret”. Antagligen är det djurrättsaktivister som ligger bakom händelsen, och måste jag ställa mig frågan: Vilken djurrätt? Minkarna från minkfarmerna är inte rustade att klara sig i det fria och när så många minkar släpps ut på en gång blir många av dem överkörda och ännu fler kommer att svälta ihjäl. Är det djurrätt? I så fall handlar det inte om djurens rätt att leva i alla fall. Jag förstår inte hur man kan säga sig värna om djur och sedan släppa ut dem till en trolig och antagligen långsam och plågsam död.

Nej, jag försvarar verkligen inte pälsindustrin. Djur ska inte hållas i bur och farmas för sina pälsars skull. Det finns dessutom tillräckligt med begagnade pälsar som man säkert skulle kunna återanvända för den som vill bära päls. Att använda päls eller skinn från djur som föds upp för köttbruk eller som restprodukt från jakt är en annan sak, för då tar man tillvara på djuren, men enbart för päls tycker jag är rent ut sagt barbariskt. Inte minst med tanke på att djuren än idag påfallande ofta verkar hållas instängda i burar i stället för frigående i inhängnader eller liknande. Vi har frigående höns idag, varför ska frigång inte vara lika lagstadgat självklart för alla djur som föds upp för olika näringsändamål? Det behövs ett starkt djurskydd i Sverige, med ordentlig tillsyn och straffpåföljder för de djurhållare som inte följer lagarna, men jag ställer mig frågande till den sortens aktivism som leder till våld, aggression och döda djur.

Att släppa upp tusentals minkar till en tillvaro de inte är rustade för kan jag inte ens med bästa vilja se som ett sätt att värna om djuren. Jag är inte aktivist, jag förstår inte hur man tänker när man är beredd att offra samma djur som man påstår sig värna om. Handlar det om att tusentals minkars liv ska offras till förmån för de hundratal som överlever och lär sig förvildas? Eller om ett offer för att skapa rubriker? För kom inte och säg att det är för minkarnas skull.

Make me good but not yet

02 lördag Okt 2010

Posted by in De stora frågorna, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Nej, jag är inte någon vidare god människa. Jag försöker att inte tänka onda tankar om andra eller önska olycka eller död över någon och skulle ALDRIG försöka använda magi i onda syften eller lägga en förbannelse över någon, ens på skämt. Men faktum är att jag då och då tänker onda tankar, nedsättande tankar över andra, och det händer att jag önskar all världens olycka över någon. Jag är inte god. Om sanningen ska fram är just godhet kanske inte heller något jag strävar efter så värst hårt, utan snarare rättvisa, ärlighet och att leva i sanning med mig själv och det som känns rätt för mig. Jag vill på sikt bli bättre, men jag är bara människa och kommer nog aldrig att kunna bli helt god. Åtminstone inte än.

Jag kan vara en bitch. En rätt så rejäl bitch. Den som ger sig på mina vänner kan få se på bitch, och där är jag inte nådigt långsint. När det gäller dem som ger sig på mig misstänker jag däremot att jag är ett par snäpp för tolerant och tillåtande. Där behöver power bitchen få en boost. Men allmänt vardagsbitchig kan jag absolut vara.

Vad fick mig att tänka på det här då? Jo, ett möte på spårvagnen. Eller inte ett direkt möte eftersom jag såg en person innan hon såg mig och jag gick till en annan del av vagnen. Och kunde inte låta bli att ha lite mindre snälla tankar om henne. Ja, jag är snobbig och fördömande och elitisk ibland. Mina vänner älskar jag, men andra människor har ofta ett fint nålsöga att passera genom. Och jag kan faktiskt erkänna att det är otroligt skönt att bitcha lite ibland, och att ha de där mindre snälla tankarna, och att kanske rentav önska lite lätt olycka över någon som betett sig illa.

Det är rätt så skönt att bitcha. Så enkelt. Det fyller en funktion. Det är inte en kvalitet som jag skulle sätta högst upp på listan, men den finns där och jag är inte helt missnöjd med den. Så gör mig god, men inte än.

Tankar kring bekräftelse

25 lördag Sep 2010

Posted by in De stora frågorna, Fri(sk)het, Om mig

≈ 3 kommentarer

Finns det ett mänskligt bekräftelsebehov? Om jag tolkar Mazlows behovshierarki rätt så ingår bekräftelse i behovsnivå 2: Behovet av uppskattning. Följaktligen borde vi alla inte bara ha, utan även kunna bejaka, ett visst  mått av bekräftelsebehov utan att det skulle betraktas som konstigt. Men är det inte ofta så att just bekräftelsebehov betraktas som något fult?

För egen del har jag rent allmänt ett kluvet förhållande till behov, och än mer så till just bekräftelsebehovet. Antagligen beror det på att jag stött på lite för många människor som haft ett enormt, rent av ett ganska osunt, bekräftelsebehov, som inte har kunnat ge sig själva någon bekräftelse eller fatta några beslut utan att hela tiden söka bekräftelse hos andra. Inte en gång, utan hela tiden, för varenda liten sak. Det är inte bara tröttsamt utan innebär dessutom att personen ifråga inte utvecklar någon egen självkänsla, när allt måste få omgivningens godkännande. Som en reaktion mot det, och som en del av min livslånga (och hittills ganska obearbetade) rädsla för att vara till besvär, har jag gjort tvärtom och nästan skytt situationer där jag kan ens misstänkas söka bekräftelse hos andra. Behovet har funnits där, och något slags positiv spegling hos andra var enormt viktig när jag försökte skapa ett friskt liv och lära mig hur jag ska vara utan ätstörning, men jag har väldigt sällan vågat ge uttryck för det. För jag vet ju så väl att den vars bekräftelse jag behöver allra mest är jag själv. Om jag inte kan bekräfta mig själv, om jag inte kan känna att det jag gör är rätt och bra, så spelar det ingen roll hur mycket bekräftelse jag än får från omgivningen. Självkänslan måste komma inifrån och vara grundad i mig.

Jag inser ändå att jag faktiskt behöver få lite bekräftelse ibland; jag behöver höra att jag är bra. Att jag gör något bra. Och det känns rätt så gott de gånger jag får höra det; jag vågar kanske inte alltid tro på komplimanger, men jag lyssnar till dem och tar emot dem med glädje. Jag kan känna enorm stolthet över något jag presterat, över boköversättningen som står där på Bokmässan, väl exponerad, över mailet från projektledaren som säger att hon skickade ett jobb med fel språk till mig bara för att jag är en bra översättare. Det är en skön känsla, den där stoltheten över att ha åstadkommit något, för jag tycker fortfarande helt ärligt inte att jag är särskilt exceptionellt duktig på något, har väldigt svårt att se mig själv som ”bättre än genomsnittet”.
På ett sätt kan jag även känna stolthet över den jag är, den resa jag gjort, historien jag besegrat, över att jag valde Livet och satsade på det – och vann – och den jag blivit, men oftare tappar jag bort det större perspektivet och ser bara felen och bristerna. Jag vet, jag har lätt för att se prestationer och glömma bort mig själv, men så är det också för just prestationer jag har fått mest beröm och för mig själv jag fått mest kritik. Just därför tror jag att jag egentligen behöver mer bekräftelse för den jag är än det jag gör, samtidigt som jag själv fortsätter arbeta för att bekräfta mig själv.

Det här är inte ett försök att tigga bekräftelse, utan att sätta ord på något som jag inte riktigt fått grepp om förut. Jag behöver inte andras godkännande av allt jag gör, jag är ganska självgående och livet skulle ha blivit väldigt stillastående om jag behövde bekräftelse för att kunna gå vidare. Men precis som alla andra behöver jag nog ibland bara höra det, eller kanske ännu mer få veta att jag är sedd, hörd. Jag försöker se och bekräfta  människor runt mig, men är hela tiden rädd för att själv synas för mycket samtidigt som jag ofta känner mig osynlig.

Jag är bra, och någonstans inom mig vet jag det, trots alla mina fel och brister och bitvis taskiga impulskontroll och imperfektioner, även om jag har svårt att alltid säga att jag är bra. Jag kan bli bättre, det finns mycket som kan bli bättre, men det innebär inte att jag inte är bra redan nu, eller? Men ibland vore det skönt att våga be om den där bekräftelsen utan att känna att jag förhäver mig eller tigger uppmärksamhet. Det här är ett av områdena i livet där jag inte alls har koll på spelreglerna (och där de flesta antagligen inte ens funderat över huruvida det finns spelregler) och därför faktiskt inte vet vad som betraktas som ok. Så frågan är:

Är det OK att söka bekräftelse, eller är det något som alltid ska ges utan att man ber om det?

Lästips: Avhandling om självskadebeteenden

23 torsdag Sep 2010

Posted by in Boktips, Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Jag fick genom Genusflödet tips om en avhandling om självskadebeteenden:

Avhandlingen Självskada: En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande, handlar om hur unga, främst tjejer, resonerar kring självskadande och att må dåligt. Anna Johansson, Institutionen för kultur och medievetenskaper, Umeå universitet utgår från diskussionsforum på internet och intervjuer, samt medierapportering, psykiatrisk litteratur och biografier i ämnet. (från Genusflödet)

Anna Johansson disputerade i maj och avhandlingen finns publicerad hos bokförlaget h:ström – Text & Kultur. Från Umeå Universitets hemsida:

Med hjälp av vad personer som skär sig själva berättar och diskussioner på olika internetforum ger en avhandling i etnologi en ny bild av ett uppmärksammat problem. Vad innebär det egentligen att skada sig och hur skapas betydelser kring självskada? 

Självskadande handlingar, framför allt bland unga kvinnor, har uppmärksammats allt mer i den offentliga debatten sedan sent 1990-tal. Etnologen Anna Johansson har intervjuat personer som skär sig själva och hon har följt diskussioner om självskada och psykisk ohälsa på en rad internetforum. I avhandlingen Självskada. En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande visar hon hur betydelser skapas kring självskada i olika sammanhang och vad det kan innebära att skada sig själv. 

– Det finns olika skäl till att man skär sig, men gemensamt för de flesta i studien är att de mår psykiskt dåligt, säger Anna Johansson. 

Pendlar mellan att vara offer och aktör 

I avhandlingen visar hon hur skärande betraktas som å ena sidan en avsiktlig strategi för att hantera känslor och upprätta självkontroll, och å andra sidan som ett tecken på kontrollförlust och hjälplöshet. De personer som intervjuats pendlar ofta mellan att framställa sig själva som offer respektive aktörer.  

De allra flesta av dem som boken handlar om är unga tjejer och relationen mellan självskada och kön är ett genomgående tema i avhandlingen. 

– Även om kön sällan diskuteras på forumen, förhåller sig mina informanter hela tiden till föreställningar om hur unga tjejer bör vara. 

Motstridiga känslor inför psykiatri och internetforum  

Forumen utgör arenor för kollektivt identitetsskapande, där normer och värderingar etableras kring självskada och psykisk ohälsa. Här erbjuds stöd och support, men mötesplatserna kan också uppfattas som destruktiva. De intervjuade personerna är många gånger kritiska till den vård som erbjuds och på forumen framställs psykiatrin ofta som en form av fiende. Men relationen till psykiatrin är samtidigt motsägelsefull, eftersom de flesta skribenter vill få hjälp att må bättre. Självskadandet kan då framstå som ett medel för att bli tagen på allvar. 

– Det blir ett sätt att bevisa hur dåligt man mår, inte minst i relation till psykiatrin som uppfattas som svårtillgänglig, säger Anna Johansson. (UmU 2010-05-20)

Hanteras varsamt

23 torsdag Sep 2010

Posted by in Hälsa och ohälsa, Känslor, Om mig

≈ 1 kommentar

Ibland känner jag att jag borde bära en ”Hanteras varsamt”-skylt. Inte för att jag riskerar att explodera så mycket som att jag känner mig otroligt skör och sårbar och önskar att människor kunde vara lite mer varsamma med mig. Det är de i allmänhet inte. När blev jag den man kan dumpa allt på?

Och det är till stor del mitt eget fel. Jag är ju den där starka som alltid finns där, som lyssnar, som ger råd, som stöttar, som tar på mig mycket och ger ännu mer utan att klaga eller sätta gränser. Jag vet att jag gör det, jag vet att jag ger mer än jag begär tillbaka, och kanske omger jag mig också med människor som tar mer än vad de ger. Det känns i alla fall som om många runt mig tycks ha missat att jag inte är riktigt så hel, stark och osårbar som jag kan på ytan kan verka. Trots att jag säger att jag inte har det bra, så känns det som om jag gång på gång på gång får deras problem, frustrationer, dåliga tålamod och ännu sämre humör dumpat i knät. Varför kan inte människor stanna upp och tänka efter, bara för en tiondels sekund, innan de kläcker ur sig saker eller spyr ur sig sina problem? Varför kan de inte bara vara lite mer varsamma?

Jag har haft några riktigt jobbiga veckor, med en förkylning som vägrar gå över och energinivåer som har störtdykt. Men jag har ändå försökt finnas där, lyssna och ge, för det är så jag gör. Det är så jag är, det enda jag vet om. När jag plötsligt insåg att jag kände mig helt uttömd,  att jag inte hade något kvar att ge, visste jag inte hur jag skulle göra för att ladda batterierna och fylla på depåerna igen. Jag tog det lite lugnare ett par dagar, men var strax där igen och peppade, lyssnade, gav energi. För, som sagt, det är så jag är. Jag kan inte stänga av andras ångest, oro, ledsnad, problem, jag kan inte låta bli att bry mig. Frivilligt. Utan att någon ber mig om det. Så kom kraschen och jag var helt slut och bara grät och grät. Och kände att det började bli väldigt enkelriktat; jag gav och gav utan att få något tillbaka. Mer än andras problem, frustrationer och usla humör. Är det verkligen värt det?

Det gick så långt att jag slutade bry mig och valde att isolera mig, för varför ska jag fortsätta bry mig och ge när ingen stannar kvar tillräckligt länge för att ge något tillbaka. Om jag inte kan säga vad jag behöver så får jag ingenting? För när jag inte finns där och ger så blir det väldigt tyst.

Jag trodde att jag hade börjat hämta mig, att jag var starkare igen, att energin började återvända. Jag kunde le igen, kunde till och med skratta, skämta och interagera, kunde känna intresse för andra, jag började inte längre störtgråta bara jag tappade något, jag kunde andas igen. Allt kändes lättare, ljusare. Men så dumpade någon sitt dåliga humör på mig. En jäkligt ogenomtänkt kommentar från en frustrerad kompis och jag kände hur jag reducerades till en liten blöt fläck utan någon som helst energi. Det är så jäkla tröttsamt att hela tiden behöva plocka upp bitarna och försöka få dem att hålla ihop! Jag är jäkligt känslig och sårbar och önskar verkligen att det gick att få människor runt mig att förstå det. Är lite varsamhet så mycket att begära?

Heja mig!

17 fredag Sep 2010

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment

≈ 4 kommentarer

Etiketter

,

6 år. Ja, nu i dagarna är det 6 år sedan jag en septemberkväll gick längs Vasagatan och sparkade i höstlöven när tanken slog mig: ”Jag tror att det är över nu.” Så kort, så enkelt, så … omärkvärdigt. Anorexin var över. 25 år av mitt liv var över.

Nu var det inte så enkelt att det gick från en dag till nästa, att det som periodvis var hela mitt liv, det viktigaste som fanns, plötsligt försvann, utan det hade tagit flera år. Men just den kvällen markerar jag som mitt eget fri(sk)skrivande eftersom det var då jag insåg att mitt liv inte längre styrs av en ätstörning. Jag var fri. Jag är fri.

Jag betraktar mig än idag snarare som fri än frisk, av det enkla skälet att jag aldrig såg mig som sjuk. När det gäller vården så vet jag än idag inte riktigt om jag någonsin varit vare sig sjukförklarad eller friskförklarad. För mig var det inte en sjukdom; det var mitt sätt att leva. Det var hela mitt liv. Det var något jag vuxit upp med, det var något jag hade utvecklats parallellt med sedan jag var barn, som i stort sett alltid hade varit där. Jag har inget ”före” att falla tillbaka på, jag minns inget före. För då var jag barn. Så vägen ut handlade inte om rehabilitering, utan egentligen om habilitering, inte om att hitta tillbaka till ett friskt liv utan att ta reda på vad ett fritt, eller friskt, liv är för just mig, om att skapa mig en identitet utan ätstörning. Och utan en hel massa annat… Det tog några år, men jag nådde dit.

Allt var inte löst den där septemberkvällen, allt är inte löst än idag. Periodvis får jag mer ångest, jag blir deppig eller deprimerad när jag kör slut på mig, vissa dagar har jag en massa funderingar i huvudet. Jag är mänsklig, allt kommer aldrig att bli helt perfekt. Men jag förstör inte för mig själv när jag mår dåligt. Jag är inte ätstörd längre, den mörka spegeln har släppt sitt grepp och sin lockelse; jag är fri.