Nej, jag är inte någon vidare god människa. Jag försöker att inte tänka onda tankar om andra eller önska olycka eller död över någon och skulle ALDRIG försöka använda magi i onda syften eller lägga en förbannelse över någon, ens på skämt. Men faktum är att jag då och då tänker onda tankar, nedsättande tankar över andra, och det händer att jag önskar all världens olycka över någon. Jag är inte god. Om sanningen ska fram är just godhet kanske inte heller något jag strävar efter så värst hårt, utan snarare rättvisa, ärlighet och att leva i sanning med mig själv och det som känns rätt för mig. Jag vill på sikt bli bättre, men jag är bara människa och kommer nog aldrig att kunna bli helt god. Åtminstone inte än.

Jag kan vara en bitch. En rätt så rejäl bitch. Den som ger sig på mina vänner kan få se på bitch, och där är jag inte nådigt långsint. När det gäller dem som ger sig på mig misstänker jag däremot att jag är ett par snäpp för tolerant och tillåtande. Där behöver power bitchen få en boost. Men allmänt vardagsbitchig kan jag absolut vara.

Vad fick mig att tänka på det här då? Jo, ett möte på spårvagnen. Eller inte ett direkt möte eftersom jag såg en person innan hon såg mig och jag gick till en annan del av vagnen. Och kunde inte låta bli att ha lite mindre snälla tankar om henne. Ja, jag är snobbig och fördömande och elitisk ibland. Mina vänner älskar jag, men andra människor har ofta ett fint nålsöga att passera genom. Och jag kan faktiskt erkänna att det är otroligt skönt att bitcha lite ibland, och att ha de där mindre snälla tankarna, och att kanske rentav önska lite lätt olycka över någon som betett sig illa.

Det är rätt så skönt att bitcha. Så enkelt. Det fyller en funktion. Det är inte en kvalitet som jag skulle sätta högst upp på listan, men den finns där och jag är inte helt missnöjd med den. Så gör mig god, men inte än.