Kattliv

29 tisdag Mar 2011

Posted by in Kattliv

≈ 3 kommentarer

– Men nu verkar hon sådär fokuserad på jobbet igen. Knattrar som värsta kulsprutan på tangenterna. Så kan vi inte ha det. Who’s in?
– Jag!
– Bus? Självklart!
Bonnie går ut och petar på matte. Pet, pet. Springer sedan undan för att matte ska komma och leka. Eller gosa. Oklart vilket. Huvudsyftet är att störa. Matte går efter, kliar lite bakom örat, kastar iväg en leksaksfisk.
Matte sätter sig vid datorn igen.
Ozzy sonderar terrängen genom att hoppa upp på skrivbordet och sätta sig vid fönstret. Matte pratar lite med honom men fortsätter knattra.
Ozzy sätter sig framför datorskärmen och stirrar på matte.
– Fattar du inte att vi tycker att du ska sluta jobba nu. Vi har tråkigt och jag vill ha gos.

Matte förstår inte, kliar bara Ozzy lite och sätter sedan ner honom på golvet. För att fortsätta jobba.
Tiger börjar pipjama ynkligt från sovrummet.
– Matte, matte, var är du? Jag har inte sett dig på flera minuter. Kom hiiiit!
Matte kommer inte utan kallar på Tiger som glatt kommer trippande när han hör hennes röst. Fast han kommer för att gerillagosa. Sätter sig bredvid matte, pussar, stryker sig, klappar matte med klorna halvute och kryper ner i knät. Förrädiskt gosig, men det här är inte gullegos utan terrorgos i syfte att skapa maximal distraktion och störning.
Efter några minuters bökande runt, runt i mattes knä för att täcka varje kvadratmillimeter med katthår, och ett antal attacker med blöta Tigerpussar och kloklappar, på en nu något frustrerad matte, är Tiger nöjd och hoppar ner. Steg 1 avklarat.
Nu är det dags att få matte att lämna datorn.


Tre katter i köket. Ozzy börjar ropa.
– Matte, matte, matte! Matte, matte, matte!
När matte bara vänder sig om och tittar på honom är det dags för steg 2: kasta saker. Ett muggunderlägg åker i golvet. 
– Ozzy! Matte låter lite sträng.
Ett armband puttas ner, och en nässpray. Men ingen matte.
– OK, flocken. Vad ska vi göra? Välta växter?
Ja, det står en kruka på bordet. Den innehåller nu i stort sett bara pärlhyacintlökar eftersom tre små pälsmonster på förbluffande kort tid kan sätta i sig bladen i en händelsecirkel som består av att katt äter pärlhyacintblad – katt spyr upp pärlhyacintblad och hårboll – katt äter fler pärlhyacintblad. Och så vidare.
– Hörni, vad tror ni om den här?
– Mmm, jag undrar om det inte finns vatten på botten också.
– Jag vill! Får jag! Får jag! Får jag!
Duns. 
– Vad gör ni egentligen? Vad var det där? frågar matte från arbetsrummet.
Det hörs ett stilla porlande när vatten rinner ur den välta krukan, över köksbordet och ner på golvet.
Matte kommer till sist ut i köket, ser en belåten Ozzy på köksbordet och en Tiger och en Bonnie under bordet bredvid en växande vattenpöl. Suckar. Plockar bort blöta saker från bordet och hämtar en trasa. Torkar upp, sätter på kaffe. 
Tre nöjda katter stryker sig runt mattes ben, är bevekande bedårande och får gos. Matskålen fylls på.
Mission accomplished.


Tio minuter senare sover katterna. Matte kämpar med koncentrationen.


Försäkringskassan – vad finns det att säga?

18 fredag Mar 2011

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Efter fyra veckors officiell sjukskrivning (med sjukintyg) ringer en handläggare och talar om att de inte kommer att godkänna de första veckorna, då jag inte hade intyg eftersom jag inte kom mig för att ringa vårdcentralen och sedan fick vänta några dagar och inte orkade tjata om att bakåtdatera intyget, och att jag inom kort kommer att få en bekräftelse om att de har tagit emot mitt ärende. Den kommer efter fem veckor och säger ungefär så mycket som att de har tagit emot handlingarna och ska behandla mitt ärende, samt räkna ut hur stor ersättning jag ska få. Trots att det var förifyllt på sjukförsäkran jag fyllde i vilken SGI som skulle användas för beräkning. Eventuell ersättning, bör jag tillägga, eftersom de inte tycks ha börjat behandla ärendet – mer än att jag inte har rätt till ersättning för hela tiden. Och så de där 7 karensdagarna som riksdagen lagt på oss egenföretagare.

Idag, en halv vecka senare, kom ett brev till: nu vill de ha ett nytt sjukintyg för tiden från efter den första månaden för att kunna behandla ärendet. Vad?! Kan de inte behandla den tid de har fått? Nu ligger visserligen intyget från förra veckan, på ytterligare 2 veckors halvtidssjukskrivning, i ett kuvert bredvid mig på skrivbordet, men ska det verkligen vara så att en sjukskrivning måste gå ut innan de behandlar ärendet och skickar ut pengar? Det är inte som att jag kommer att få särskilt mycket pengar heller; 50 % av min alltför låga inkomst, och så bara 80 % av det, blir typ väldigt lite. Men det känns mer och mer som att man måste ha en buffert för flera månader när man blir sjukskriven, eftersom det är den tid det tar innan man eventuellt får ersättning. Den bufferten hade jag en gång, men de senaste årens lågkonjunktur har effektivt eroderat den, och idag har jag inga marginaler.

Det där sociala skyddsnätet som fanns i folkhemmets Sverige när jag växte upp tycks inte finnas längre. Inte som egenföretagare i alla fall. Man ska vara frisk och rik för att ha det bra här. Minsta svaghet, eller ”särskilda behov”, innebär försämrad ekonomi och att man behöver stå på sig för de rättigheter som borde vara självklara. En chans att komma tillbaka i en takt som innebär att man bygger upp en långsiktigt hållbar situation finns det inte rum för. Jag misströstar över det samhälle som vuxit fram och börjar bli dyrt och heligt trött på att ständigt oroa mig för pengar och för när nästa totala energidipp kommer. Jag har inte kunnat arbeta heltid på flera år, men utan någon hjälp från staten eftersom jag inte räknat med att kunna få sjukskrivning ändå eftersom diagnos ”extrem trötthet” antagligen inte är hållbar. Tack vare att jag är min egen har jag ändå kunnat skapa ett arbetsliv som jag kan anpassa hyfsat helt på egen hand, men när konjunkturen blev sämre, villkoren försämrades så orkade jag inte jaga nya uppdrag i tillräcklig omfattning, parallellt med allt annat, och bufferten försvann bit för bit. Av såväl pengar som stresstålighet och energi. Men som egen verkar det inte finnas några alternativ, det är bara att bita ihop och köra.

Det här med människosyn

17 torsdag Mar 2011

Posted by in Aktuellt, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Mänskliga rättigheter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

I måndags uttryckte Charlotte Wachtmeister (m), kommunalråd i Svalöv, vid ett möte i kommunen:

”Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar.” (HD 2011-03-16)

Wachtmeister uttrycker förvåning när Helsingborgs Dagblad (HD) frågar henne om uttalandet, och tycks tro att reaktionerna berodde inte på hennes åsikt utan på att Sverige har utfört tvångssteriliseringar. Hon förklarar sig på följande sätt:

– Vi hade en genomgång av ekonomin och det var en diskussion om varför kostnaderna för dessa barn ökar. En anledning är, om man tittar bakåt i vår lagstiftning, att vi inte längre tvångssteriliserar. Det ser jag som en möjlig anledning. (HD 2011-03-16)

Personligen tycker jag att hennes åsikt är skrämmande, framför allt om den är representativ för hennes människosyn. Det känns väldigt mycket som en syn på människor som indelade i över- och undermänniskor, önskvärda och icke önskvärda individer; ett resonemang som jag verkligen inte kan begripa. Men jag ställer mig också oerhört frågande till det underförstådda resonemanget om att det hade funnits färre barn med särskilda behov, och därmed lägre kostnader för kommunerna, om Sverige hade haft tvångssterilisering. Det fanns tre skäl till tvångssteriliseringar:

• eugeniska/rashygieniska skäl: risken att överföra oönskade arvsanlag, som sinnessjukdomar, begåvningsnedsättning, handikapp eller andra sjukdomar
• sociala skäl: personer som bedömdes vara olämpliga som föräldrar på grund av psykisk sjukdom, begåvningsnedsättning eller osocialt leverne
• medicinska skäl: graviditeten skulle kunna utgöra en fysisk eller psykisk risk för personen ifråga (läs: kvinnan)

Jag kan inte se hur något av dessa skäl skulle gälla någon av dem jag känner, eller känner till, som har barn med särskilda behov, eller som själva har särskilda behov. De skulle inte ha kommit på fråga när det gäller tvångssterilisering. Tror Wachtmeister att man ska kunna se i förväg vilka som kommer att få barn med t.ex. neuropsykiatriska diagnoser, funktionshinder eller CP-skador? Det finns inte ett 1:1-samband i ärftlighet eller levnadssätt. Var skulle vi dra gränsen – tvångssterilisera rökare? den som dricker för mycket? personer med en historia av psykisk ohälsa? personer med ett IQ under 100? under 80? kvinnor över en viss ålder? kvinnor som har för många sexuella partner?

Dessutom har jag ett problem med begreppet ”särskilda behov” som brukar användas för alla typer av funktionshinder – fysiska, psykiska, neuropsykiatriska och intellektuella. I de flesta fallen handlar det om personer som har fullkomligt normala behov, men som har olika förutsättningar för att få behoven tillgodosedda och därför kan behöva särskilda insatser för sina helt normala behov. För att få den hjälp som t.ex. skolbarn har rätt till för att få samma möjligheter att delta och utvecklas som andra, måste föräldrarna stå ut med att deras barn pekas ut som ”barn med särskilda behov” och extra kostnader. Det avvikande utmålas, som så ofta, som ett problem. Ett hinder. Jag vill inte att människor ska ses som problem och belastningar för samhället bara för att samhället är anpassat för en viss typ av normalitet. Kan vi inte vidga normalitetsbegreppet lite, så att fler får plats?

Jag vet inte om det är det enkla faktum att jag har levt och lever med psykisk ohälsa och vet hur det är att inte fungera helt normalt som gör att jag har den här människosynen, men jag skräms av synen på alla funktionshinder som stora problem och belastningar. Även när jag läste till sjukgymnast, en utbildning som jag hoppade av delvis för att jag inte kunde tåla den människosyn som fanns både på utbildningen och inom vården, reagerade jag mot att man lade fokus på hindret och missade allt som fungerade normalt. Periodvis har jag ett funktionshinder genom depression och ångest, trötthet och koncentrationsproblem, och jag har själv skapat strategier för att fungera ”normalt”. Kanske är jag därför en av dem som Wachtmeister skulle vilja tvångssterilisera för att förhindra att jag sätter barn med särskilda behov till världen. Fast det behövs inte, eftersom jag har valt bort barn. Men ändå: låt människor leva och vara sig själva!

Nästan som förr men ändå så långt ifrån

21 måndag Feb 2011

Posted by in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron, Om mig

≈ Lämna en kommentar

För ett par veckor sedan var jag och provade ut en bäckenkorsett för mina något överrörliga och därför ömmande bäckenfogar, och då tog naturligtvis ortopedteknikern mitt höftmått. Döm om min förvåning när det var detsamma som när jag var 20! Idag hade katterna dragit fram mitt måttband ur en låda och nyfiket och med en smula skräckblandad fascination bestämde jag mig för att kolla mina mått. Skräckblandad därför att det är ett bra tag sedan jag gjorde det och för att vissa gamla rädslor fortfarande kan flyga genom huvudet (typ: hur mycket större är jag nu?).

Än en gång: förvåning. Och lite misstro. För bortsett från att midjemåttet är lite större än när jag var 20 så är mina mått desamma. Och jag kan leva med lite mer runt midjan, för jag är ändå 17 år äldre och väger ett antal kilo mer. Inte för att jag vet hur många eftersom jag inte väger mig, men tillräckligt många för att det borde ha gjort skillnad. Sedan finns ju den stora skillnaden mot då: jag är frisk.

Det här är inget sätt att skryta, utan ren fascination. Jag minns när jag på vägen ut ur anorexin, när jag hade gått upp kanske 10 kilo, var förvånad över att det inte syntes mer. Kunde jag verkligen fortfarande vara smal när jag vägde det som jag då tyckte var ”så mycket”? Det ögonblicket var en stor ögonöppnare för mig, och sa mycket om hur skev kroppsuppfattning jag hade haft innan. För så smal som jag såg mig då, och så nöjd som jag var då, hade jag aldrig varit innan.

Idag väger jag mer än vid den aha-upplevelsen och har hittat en trygghet i att det går att vara frisk och smal. Sunt smal, inte mager. Det är en stor skillnad, men en skillnad som jag för 10 år sedan inte förstod. Och jag är faktiskt ännu nöjdare idag. Delvis för att jag är frisk och nöjd, vilket faktiskt tog några år, delvis av tacksamhet över att jag har en kropp som ändå stått ut med ganska mycket, som under alldeles för många år var alldeles för undernärd, hårt pressad och underviktig, som har gått ner och upp och ner och upp igen i en destruktiv viktbergochdalbana, fått sina sviter men ändå hämtat sig riktigt bra. Jag är i bättre form än någonsin, starkare och uthålligare och tydligen med bättre kondition också, jag trivs i min kropp på ett sätt som jag aldrig gjort och jag tycker att jag ser bättre ut än någonsin. Jag är faktiskt riktigt stolt över min kropp. Med alla dess små skavanker och brister. För den är min, den är fantastisk, den är kapabel till så mycket njutning och glädje som jag aldrig var i närheten av som anorektiker.

Det har hänt att jag haft en dålig dag och när jag kommer hem och byter om framför spegeln kunnat säga till mig själv att ”jag ser åtminstone jäkligt bra ut”, och menat det, och så har dagen blivit lite bättre. Det är nytt. Det är väldigt nytt till och med. Men trevligt. Hemskt trevligt. Och det känns på något sätt så otroligt skönt friskt och på väg mot ett tillstånd med bättre självkänsla och allmänt större … nöjdhet. Stolthet.

Så mina mått må vara nästan som förr, men jag har kommit så ofantligt långt sedan dess. Stolt!

Något har hänt

21 måndag Feb 2011

Posted by in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron, Tillvarons små mysterier

≈ 1 kommentar

Ja, något har hänt med mitt tålamod. Det är liksom lite större och jag har lättare för att acceptera saker som de är.

Hur märkte jag detta? Jo, genom att jag kunde acceptera att ta det lugnt och inte riktigt göra något alls i flera dagar när jag fick influensa i onsdags. Delvis förknippar jag acceptansen och lugnet med att jag på tisdagen tillbringade en underbar dag på spa på Sankt Jörgen Park Resort och verkligen gick ner i varv och bara var. Vatten, värme och indisk oljemassage gjorde underverk med mitt inre! Efter det följde 3 timmar dansdrilling, Drilling from Hell, som var körsbäret på toppen av en urhärlig dag. OK, det kanske inte var mitt smartaste beslut att köra spa + träning när jag vaknade med ont i halsen och lite småkymig känsla i kroppen, men det kändes ju bra under tiden (famous last words). Kanske inte lika bra när jag framåt småtimmarna vaknade efter att ha däckat i soffan några timmar och hade feberfrossa…

Men: jag accepterade. Vad annars fanns det att göra? Efter att jag plikttroget (och lite galet) hade varit uppe, slutkollat och skickat iväg ett jobb på onsdag morgon, var det sängen som gällde. Lugnet från tisdagen var kvar och jag var märkligt harmonisk. Tillräckligt för att lägga märke till det själv. Jag tog inte automatiskt värk- och febernedsättande för att kunna hålla vanligt tempo, utan kände att kroppen behövde vila. Så det fick den. Time out från allt annat.

Två dagar senare när jag fortfarande hade feber, fortfarande värk i kroppen och fortfarande inte kunde tänka klarare än för att läsa deckare och med möda tota ihop enstaka inlägg, OCH missade en after work som jag verkligen ville gå på var det kanske sisådär med acceptansen. Tålamodet tröt i takt med de avbokade gympassen och allt mer spända musklerna (jag är inte gjord för att ligga still), och med upplevelsen av att jag må vara lugn, men jag kan inte meditera eller göra något vettigt tankearbete eftersom det surrar av halva tankar i huvudet. Men ändå: jag pushade mig inte över gränsen. Och det var ändå 2005 som jag senast hade rejäl influensa, så det var kanske dags. Acceptansen gick helt klart lättare än förr.

Ytterligare två dagar senare är jag groggy men feberfri, försöker samla tankar och energi och funderar över hur tålamodet kan förändras. Jag tänker verkligen inte på mig själv som en tålmodig person, blir lätt otålig, vill att saker ska hända NU och har en tendens att tröttna på saker som drar ut på tiden eller personer som blir för långrandiga, men har ändå gång på gång bevisat att jag ibland har ett ofantligt tålamod. Och om jag lär mig att bemästra acceptans i stället för att bli irriterad och stressad över saker som jag faktiskt inte rår över och inte kan forcera, så är mycket vunnet. Jag tror att jag är på väg dit, och det känns underligt att vara så här lugn, så här… tålmodig. Men det är skönt.

Depression eller naturlig reaktion?

07 måndag Feb 2011

Posted by in De stora frågorna, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Hur vet man om en rejäl dipp är en ingång i en depression eller en naturlig reaktion på en ohållbar situation, extrem trötthet och ett eller ett par smärtsamma minnen/trauman som kommit upp till ytan? Frågan är allvarligt menad: Hur vet man?
Handlar det om diagnostiska kriterier som inte är uppfyllda, eller om patientens berättelse och upplevelse av huruvida det finns problem som orsakar nedstämdheten kontra när man inte kan se någon tydlig anledning? Och ska både versionerna behandlas på samma sätt?

Min upplevelse av mina depressionsperioder är grådask, kyla, känslotomhet – en avsaknad av känslor som gjorde att jag kände mig allt annat än levande. Och till det ett antal av de vanliga diagnoskriterierna. Kan en naturlig stress-/trauma-/utmattningsreaktion skilja sig genom att det skulle kunna finnas ett mer normalt känsloliv, eller rent av väldigt starka och överväldigande känslor? Och de vanliga kriterierna.

Inom vården är de snabba att dra upp receptblocken och skriva ut antidepp, men betydligt sämre på att lyssna och erbjuda samtalsstöd för att ge patienter en chans att bearbeta sig genom och ur en jobbig situation. Det är väl mer kostnadseffektivt att skriva ett recept, låta patienten knapra piller som förhoppningsvis får henne/honom att må lite bättre och glömma problemet. För om det inte är en rent endogen depression så löser pillren i sig inget. Men hur väl fungerar det, och är det människoeffektivt om problemen ändå inte blir lösta? Om man bara dövar känslorna så att allt verkar vara bra på ytan?

Vore det inte humanare, mänskligare, mer lyckofrämjande och på lång sikt bättre för både individen och samhället att erbjuda samtal, lösningsorientering och faktiskt hjälp att ta sig genom och vidare? Helt oavsett om det handlar om trauman från barndom eller nutid, en stressig livssituation eller inlärd hjälplöshet måste det väl ändå vara bättre att lösa än att döva? Visst, det kan ta lite tid, för någon som är nere är inte alltid den kvickaste i att ändra sina tanke- och beteendemönster, men låt det ta lite tid då! Ett litet steg framåt är ändå ett steg framåt. Och ”lite tid” innebär inte tretton år på divanen innan man har pratar färdigt om barndomen, utan jag är helt och fullt för lösningsorientering – men med utrymme för att få prata ur sig trauman och känslor.

Vi lever i ett samhälle där lyssnandets konst är på utdöende, och där allt färre förstår det helande i att i trygghet och lugn och ro få prata, få sätta ord på, och bli hörd. Idag ska allt gå så fort, så fort, att många inte har tid att vara tillräckligt närvarande för att lyssna. Blir det inte då ännu viktigare med något slags samtalsstöd för den som har saker att bearbeta? I stället för en näve piller och kanske (om man har tur) ett återbesök om två månader.

En lysande feminist och medsyster har gått ur tiden

04 fredag Feb 2011

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Sent igår kväll nåddes jag via Twitter av beskedet att Stina Sundberg, ett av Feministiskt initiativs båda språkrör, som var med i F! från början, hade gått bort efter en tids sjukdom. Min reaktion var en av overklighet och djup sorg.

Stina var en förgrundsgestalt och stark förkämpe inom kvinnorörelsen, HBTQ-rörelsen och feminismen, och dessutom Sveriges första lesbiska partiledare, vilket betydde enormt mycket för många av oss. Hennes jordnära arbete för jämställdhet och mot diskriminering, och hennes betydelse för såväl kvinno- som HBTQ-rörelsen och Feministiskt initiativ kan inte uttryckas i ord. Hon lämnar ett stort hål efter sig.
Det är med sorg och förvåning jag har letat igenom svenska medier nu på morgonen – de större dags- och kvällstidningarna samt SVT och Sveriges radio – utan att hitta ett enda ord om Stinas bortgång. Det är märkligt. Någon som betytt så mycket, men som inte har strävat efter att själv stå i rampljuset, blir tydligen osynlig.

Jag kände inte Stina särskilt väl, men vi träffades ett antal gånger både inom F!s arbete och utanför. Mitt första intryck, som bara förstärktes med tiden, var av en otroligt varm person. Varm, jordnära, lyhörd och intelligent. Stina var otroligt kunnig på så många områden, hade en fantastisk förmåga att se och lyssna på människor, och få dem att känna sig sedda och hörda, hon satte sig inte på en piedestal utan mötte människor på deras nivå och hon kunde tala så att människor förstod. Allt detta är egenskaper som ingav mig djup respekt och som är få politiker förunnade. Jag upplevde att Stina tillfullo behärskade den fina balansgången mellan att vara politiker och också, och framför allt, medmänniska.
Vi må ha stått på lite olika delar av den politiska färgskalan, men jag känner bara respekt för Stina. Hennes jordnära, starka närvaro, engagemang och lugna intelligens kommer att saknas oerhört mycket. Jag kommer att sakna henne och är otroligt tacksam för att ha fått träffa denna inspirerande och engagerande människa, som genom sin närvaro lärde mig hur en bra politiker kan vara.

Läs Feministiskt initiativs meddelande om Stinas bortgång.

Stina – tack för allt du gav.

Dagens öööh: Fånge får skadestånd för magsår

02 onsdag Feb 2011

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Barometern.se har en liten blänkare om hur en fånge på fängelset i Kalmar får 22 000 kr i skadestånd för att han mår psykiskt dåligt och har fått magsår av oron över att inte veta vad som ska hända från dag till dag. Han bedöms dessutom av sina problem, sömnsvårigheter och viktnedgång ha fått 2% medicinsk invaliditet.

Detta i ett system där graviditet inte berättigar till sjukskrivning, ens vid svåra besvär och där människor med långt mycket värre problem än oro och magsår utförsäkras. Här har vi någon som själv orsakat sin situation genom att begå ett brott som är så allvarligt att han har dömts till fängelse, och som finner fängelsemiljön stressande, och får skadestånd och en invaliditetsklassning. Bisarrt!

Magsår behandlar man med antibiotika, lite viktnedgång är det få som dör av och jag misstänker att många, däribland jag, lever med både sömnsvårigheter och i stort sett konstant oro och stress över att inte veta hur tillvaron ska se ut från dag till dag (i mitt fall om jag kommer att ha jobb eller om jag kan betala både hyra och skatt nästa månad). Då känns det här rätt så skevt.

Hur många som lever i ovisshet, stress och mår dåligt får någonsin sina besvär prövade som ”medicinsk invaliditet”? Skulle man kunna döma Försäkringskassan till att betala skadestånd för samma problem som den här mannen tycks ha lyckat få ut sitt skadestånd för – de är väl ändå orsaken till långt värre oro och stress?

Dagens öööh: Svenska kvinnor klär sig inte tillräckligt kvinnligt

01 tisdag Feb 2011

Posted by in Aktuellt, Ideal och identitet, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det anser åtminstone Alice Teodorescu i en debattartikel i tisdagens Aftonbladet: ”Svenska kvinnor klär sig som män”.Enligt Teodorescu klär sig svenska kvinnor som flickor, män eller tanter, och gör en koppling till att det skulle handla om en likformighet, rädsla för att sticka ut och missförstådd jämställdhet.

I Sverige är lagom bäst. Samtidigt är Sverige ett land sprängfyllt av extremistiska uttryck. Ett land där sexuella erfarenheter delges på tunnelbanan, men där en fråga om inkomst eller partipolitisk preferens uppfattas som tabu. Ett land där en del hävdar att böckerna i biologi bör revideras så att ägget inte framställs som passivt i befruktningsprocessen, och där personal på genusmärkta dagis reviderar barnsånger så att bagaren varken är han eller hon, utan hen (AB 2011-02-01)

I stället borde vi tydligen se mer till Chanel, som ”förstod kvinnan och kvinnan förstår Chanel”. För att vara riktiga kvinnor i den stil som Teodorescu verkar förespråka, även att döma av vad som står i beskrivningen av organisationen ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra” som hon grundade, ska vi tydligen klä oss som damer. Dräkt, den lilla svarta, ballerinaskor, som kvinnorna i Mad Men; vuxet och kvinnligt.

Så var finns damen år 2011? Hon som är sofistikerad och världsvan, som med pondus och karisma fyller rummet hon beträder? Hon som kan konsten att klä sig för middag för två eller tvåhundra? Som definieras av knivskarpt intellekt, ambition och stolthet för vad hon är och vad hon åstadkommit? Som inte skäms, som sticker ut, som tror att hon är någon? (AB 2011-02-01)

Det fina år 2011 är att vi har lämnat 50-talet och som kvinnor får klä oss mycket mer som vi vill. Vi tror inte längre att en kvinnas kompetens eller intelligens, eller för den delen kvinnlighet, är helt avhängig av hennes klädstil eller utseende. Begreppet ”kvinnlighet” är något vidare än för ett par decennier sedan, och att inte alla av dagens svenska  kvinnor trippar omkring i dräkter och höga klackar handlar mer om individuellt val än om en rädsla för att sticka ut. Dagens kvinna behöver inte klä sig på ett visst sätt för att ”vara någon”.

Personligen har jag helst ganska höga klackar, även på de grova vinterstövlarna, och klär mig gärna i kjol, men lika gärna i tighta jeans. Jag har en förkärlek för kläder som framhäver såväl min kropp som min personlighet, och ser oftast mina kläder som en del i min framtoning; bilden jag vill visa upp av vem jag är. Och ja, det inkluderar piercingar och tatueringar, även om jag skulle ha klänning, kavaj eller piffig liten dräkt. Ibland innebär det att jag drar på mig mysbrallorna, ibland slitna säckiga jeans. Det är inte av rädsla för att sticka ut, eller en konformistisk vilja att sudda ut könsgränser, utan bara för att det är skönt och jag känner för det. Jag blir varken mindre intelligent, mindre kompetent eller mindre representativ för det. Och jag skulle för övrigt hellre bära kostym – 3-delars, givetvis – än dräkt.

Om Teodorescu nu företräder ett nätverk där kvinnor ska hjälpa kvinnor, så undrar jag hur hon resonerar genom att i en sådan här artikel känga alla kvinnor som inte klär sig så som hon tycks anse att en riktig kvinna ska klä sig. Är inte det ganska långt från ”kvinnor som hjälper varandra”? Med vänner som hon behöver kvinnor inga fiender.

Jag tycker inte att kvinnor ska känna att de behöver klä sig som män för att få delta i samhälls- och näringslivet på lika villkor, men det ska heller inte komma någon kvinna och tala om för oss andra kvinnor hur vi ska klä oss. Det är nedlåtande, för att uttrycka mig snällt. Att döma sina medsystrar efter hur de klär sig är inte att hjälpa någon kvinna.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera lite över tidpunkten för den här debattartikeln. Jag nämnde Alice Teodorescu i ett inlägg för ett år sedan, ”Bakåtsträvande i mörkblå kostym”, i samband med Kd:s kommunpolitiska dagar, då Teodorescu var en av huvudfigurerna bakom Kd:s jämställdhetspolitik. Årets upplaga av Kd.s kommun- och landstingsdagar ägde rum den senaste helgen. Även om Teodorescu inte förefaller ha medverkat i år, kan jag inte låta bli att undra över debattartikelns timing. Skulle det kunna vara ett försök att vinna initiativ i en jämställdhetsdebatt som varit väldigt tyst sedan valet?

Ibland är det så enkelt

30 söndag Jan 2011

Posted by in Dans, Empowerment, Ideal och identitet, Självkänsla

≈ Lämna en kommentar

Ja, faktiskt. Ibland är det enkelt, så enkelt att jag inte ens tänker på det förrän efteråt. Som igår. Vi hade en workshop i dolkkoreografi med Callisto – något jag hade sett framåt emot enormt mycket, men också bävade lite för. Av samma gamla skäl som alltid: ”tänk om jag inte är tillräckligt bra”. Enligt en jämförelse som såklart är helt och hållet min. Att även jag behöver tid för att lära mig något och att jag inte kan kunna allt bra från början är förbluffande lätt att glömma. Jag låter visserligen inte längre den där lilla oron för att kanske kunna misslyckas eller inte vara bra nog hindra mig från att testa saker – så som jag gjorde förr – men den finns ändå där. Lite fladder i magen, lite så att jag drar efter andan.

Men.

Så fort jag är i studion och vi sätter igång är den tanken borta. Jag får den där underbara upplevelsen av att vara helt här och nu, gå upp helt i det jag ska göra: koreografi, teknik, känsla, musik. Lycka! Inte minsta tanke på om det är bra eller inte, jag bara gör. Och njuter. Det är den där underbara känslan av att vara i mitt element, inne i dansbubblan, när inget annat inkräktar eller stör.

Hade någon frågat mig där och då om jag tyckte att jag var bra nog skulle jag ha viftat bort frågan med en axelryckning. What the heck. Jag gör. Det räcker. Att frågan sedan passerar genom huvudet efteråt är en annan sak. Men den passerar bara ☺

Och precis det vill jag ta med mig ut ur studion: What the heck. Förmågan att bara göra, bara vara. Att kunna strunta i mina egna jämförelser med min potential, eller med andra som alltid kommer att vara bättre eftersom jag sällan vinner jämförelser som bygger på om det är bra nog. Jag tar hela tiden steg bort från prestationsfokusen, men ibland är steg för steg frustrerande långsamt, och under perioderna med sämre självkänsla (det verkar nästan gå i skov) så brottas jag med otillräckligheten. Jag vinner, men vill komma till punkten när jag inte ens behöver fundera över ”bra nog” – och jag vill komma dit nu. Alltid lika otålig…

Om det gick bra igår? Ingen aning. Det kändes bra, jag hade underbart roligt och gjorde mitt bästa – det är bra nog.