07 lördag Dec 2013
Posted in Gnäll
Bara tanken på 30–40 år till så här…
År där ännu mer tas ifrån mig. Bit efter bit.
Det är fasa.
Jag tänker sällan så. Det tjänar inget till. Men när det är så jävligt som idag och jag inte lyckas lyfta mig finns det där. När jag bara vill att det ska ta slut så är vetskapen om hur länge jag kan behöva stå ut tung.
Jag behöver hopp.
07 lördag Dec 2013
Posted in De stora frågorna
Livet har de senaste 1½–2 åren haft en ful tendens att upprepa frågan ”Kan du leva med det här?”
Det ena efter det andra som var en del av mitt liv, en del av mig, har tagits bort och gått förlorat. Ständiga försök att på nytt hitta balansen på ett sluttande plan.
En sak försvinner. ”Kan du leva med det här?”
Jag anpassar mig. Förhåller mig så gott det går. Försöker korrigera balansen.
Nästa sak. ”Kan du leva med det här, då?”
Och så har det fortsatt.
Det är så mycket som ändrats på så kort tid att jag inte riktigt hängt med. Ändå måste jag hänga med, för det finns inget alternativ.
Och jag är jag: Jag vill leva så bra jag kan. Jag vill ha ett liv där jag får plats, där jag kan behålla mig, det som är jag, det som gör mig levande.
Det är inte helt lätt. Jag försöker få fast mark och en chans att orientera om mig och hitta en ny riktning. Inte än. Det är tydligen inte så stabilt än. Ändå försöker jag. Hela tiden. För att på något sätt kunna leva och andas, kunna hitta det där lugna och stilla mitt i allt som flyter. Jag tar fasta på det som finns och balanserar. Jag gör det jag kan. Omprioriterar, hittar mig, håller kvar mig, söker efter ett bra liv trots allt. Stundtals lyckas jag.
Jag är bra på att hantera förändring, när jag får en chans att acceptera den. Jag inser att jag kan leva med det här. Det ska gå.
Så igen: ”Kan du leva med det här, då?”
Och frågan är hur mycket av det jag räknar – räknat? – som mig som jag kan förlora utan att förlora mig. Där är jag nu. Det finns saker, egenskaper, funktioner och sinnesupplevelser, som jag räknar som viktiga delar av mig, men som går förlorade. Jag har redan förlorat drömmarna jag hade.
Att ständigt behöva prioritera om, justera synen på mig själv, utan tid att sörja det som försvunnit, tär. Det känns. Det vore skönt om det kunde avstanna, om jag fick fast mark under fötterna och en tids lugn att landa i. Att återsamla mig. To re-member myself.
”Kan du leva med det här?”
06 fredag Dec 2013
Posted in Livet
”I intend to stay in heaven while the sun is high.
Heaven has turned out to be this side of the sky.”
Några rader från en musikallåt fastnade idag. De uttrycker så väl något jag insett att jag lever efter: Så länge solen lyser tänker jag stanna i himlen. Så länge jag är lycklig tänker jag vara lycklig, för lyckan är här och nu.
Så är det. När jag är lycklig är jag lycklig. Jag funderar inte över varför eller hur eller tänk om det försvinner eller undrar vad som händer imorgon. Jag har slutat slösa energi på att oroa mig så mycket att jag glömmer bort att må bra; jag har slutat vara så rädd för att tappa lyckan och ljuset att jag råkar släcka dem. Det var nog längesedan jag slösade bort det bra på oro, men jag har slösat för mycket energi på oro.
Kanske är ljuset och lyckan, det levande paradiset, extra värdefulla när de inte är konstanta, när det finns så mycket mörker, sorg och ångest att bära; kanske är jag bara barnsligt enkel som söker mig till ljuset. Men jag vill leva så länge jag förmår. I sol såväl som i regn, mörker och storm, men med ljus i blicken.
05 torsdag Dec 2013
Posted in De stora frågorna
En dag ska jag drömma nya drömmar.
Nya drömmar i stället för dem som försvann och togs ifrån mig.
Jag är inte där än. Inte nu.
I våras nådde jag fram till en insikt om vad som tagits från mig, vilka drömmar som inte längre var möjliga, och nådde också fram till sorgen kring dem. Det kom lite mellan. Det har kommit ännu mer mellan. Sorgen finns där, men vid sidan av all överlevnad. Jag får ta den när den kommer.
Kanske kan jag då acceptera att en del är borta. Släckt. Jag är inte heller där riktigt än.
En del har sagt ”Du måste våga drömma!” Men det handlar inte om mod. Jag har inget som helst problem att våga.
Jag kan bara inte. Just nu kan jag inte drömma. En kombination av depression, sorg och utmattning, antar jag.
Men en dag ska jag drömma nya drömmar.
04 onsdag Dec 2013
Posted in Ord
Du tar några steg in i skogen. Träden sluter sig bakom dig. Nu kan du inte vända, det finns bara en väg igenom.
Här råder ett dunkel som solen ovanför inte lyckas skingra. De största trollsländor du någonsin sett flyger framför dig. Följ dem. Kommer de att leda dig rätt eller vilse; visa vägen genom skogen eller leda dig in i skogens hjärta där alla vägar tar slut? Det kan du inte veta. Följ dem ändå.
Det rör sig i löven. En orm försvinner in i ett stenröse, en padda kravlar långsamt över stigen. Du hör hur det surrar av flygfän men ser inget, annat än i ögonvrån. Där skymtar de.
Något sliter i dina kläder, något stinger till och när du tittar efter finns ett bett på din hand. Här finns varelser som vill ha ditt blod, de gäckar dig och söker få dig att glömma stigen. Låt dem inte få dig att lämna den. Håll huvudet högt och titta inte för djupt in bland träden. Skogen har liv och ögon.
Luften fylls av ljudet av jämrande barn. Här har de glömda barnens själar tagit plats i träden och söker sig nära varandra i täta dungar. De var barnen som gick vilse men som ingen letade efter. Här väntar de på den som en dag ska vandra in bland dem, höra deras klagan och åter ge dem en plats i världen. Den som ska ta deras plats.
Men du stannar inte. Du hör deras klagan men din väg går vidare; denna skog är inte din. Du skyndar på stegen, slår undan flygfän och sliter dig från grenarna som griper efter dig.
En blågrön slända flyger framför dig och långt om länge ser du ljuset igen. Även trollskogen har ett slut.
Du kom tryggt igenom, men skogen lämnade något kvar i dig, så som du lämnade något av dig i den – en bloddroppe, en del av ditt mod och din lysande värme – det som lät dig slippa igenom.
Väl ute i solen, när du har kommit en bit från skogen, vänder du dig om. Så här på håll ser du bara en träddunge, men du vet: den är större på insidan. Den är förtrollad.
02 måndag Dec 2013
Posted in De stora frågorna, Hälsa och ohälsa
Etiketter
Hon finns inte mer. För en vecka sedan fanns hon, inte nu längre.
Vi var inte nära vänner, inte geografiskt i närheten av varandra. Vi hade inte ens träffats. Ändå hade vi nått närmare de stora frågorna, de tunga ämnena, än vad jag kommit många jag känt längre. För vi hade en sak gemensamt, om än på lite olika sätt: depression.
Jag tror inte att någon kommer att få veta exakt vad som hände, men hon kunde inte leva med att vilja dö längre.
Det känns inte verkligt.
Samtidigt är det en brutal påminnelse om verkligheten. Om något i högsta grad verkligt. Depression är en dödlig sjukdom. Man pratar sällan om just det, och många talar mer om det som ett tankefel, något som du kan bli kvitt med samtal eller rätt tänkande, än som en sjukdom som drabbar både kroppen, känslorna, tankarna och sinnena.
Det gör mig ledsen när även människor jag trodde bättre om visar sig betrakta depression som en tankestörning, något ”bara”, inte en allvarlig sjukdom. Synen tycks fortfarande vara så att somatiska sjukdomar är på riktigt, psykiska (som drabbar hjärnan, inte är tankefel) är bara hittepå.
Som om de var mindre verkliga än t.ex. MS eller cancer.
Som om de var mindre dödliga, mindre funktionsnedsättande.
Som om deprimerad var något man kunde bestämma sig för att sluta vara, eller att det bara handlade om att sluta älta, sluta oroa sig och se det positiva i tillvaron.
Om det ändå vore så.
Tyvärr kommer någon med den synen troligen inte att förstå att det inte är så enkelt. Det blir meningslöst att ens försöka beskriva hur det faktiskt är för någon som bestämt sig för att hen vet. Då får hen väl tycka att jag är svag eller negativ. (Ändå försöker jag hitta sätt att beskriva det.)
Men visst, för den som har en fysisk sjukdom ter sig depression säkert som en bagatell.
De kan få byta. Så jävligt är det faktiskt.
För en del är en depression en reaktion på något eller något som kommer en gång i livet, för andra är det något som återkommer, antingen som återfall eller i skov. För vissa är det lindrigare, för andra värre. Olika behandlingsformer och terapier hjälper olika bra för olika personer, och i vissa fall hjälper inga av dem särskilt bra. För en del tycks det räcka med samtal och att lära sig tänka och agera på andra sätt, för andra inte. En del blir hjälpta, andra botade. Samma antidepressiva mediciner fungerar inte för alla, ECT hjälper inte alltid. Hopplöshet är inte lätt att behandla.
Den som säger att depression skulle vara mindre allvarlig än somatiska sjukdomar har inte sett och upplevt vad det kan göra med någon. Hur det kan påverka kognitivt och göra någon oförmögen att arbeta, umgås eller klara sig själv; hur det kan bryta ner någons livslust och motstånd totalt och få en levnadsglad, lycklig person att vilja dö. Att faktiskt dö.
Det handlar inte enbart om självmord, utan om att psykisk ohälsa medför högre dödlighet och kortare förväntad livslängd (15 år kortare för kvinnor, 20 år för män) än för personer utan psykisk ohälsa (enligt Socialstyrelsens nationella utvärdering 2013). Men det är en allvarlig, dödlig sjukdom.
Detta är något jag är medveten om, men helst inte tänker på. Jag kan inte tänka på det. Jag vill inte, för det ska inte bli så för mig.
Men det blir en reality check att konfronteras med det. Det är inget som ska förminskas.
01 söndag Dec 2013
Posted in Livet
Jag har inte så mycket att ge som jag skulle vilja just nu, vare sig materiellt eller som energi och engagemang. Det är en obekväm känsla, som lätt får mig att känna mig otillräcklig, men det är bara så det är. Jag har inte mer nu, och det jag har är främst förbehållet dem som står mig nära.
När jag då ger vad jag kan ge även om det inte är mycket, med en tanke om att det ändå är något värt, och det möts med… ingenting, samma ointresse som när bortskämda barn på julafton inte ens ser åt klappar som inte är fina nog eller från rätt person, blir jag oerhört less. Det är inte det att jag vill ha tacksamhet eller något i gengäld, men att det tas emot utan att noteras stör mig. Som om det inte alls räknas.
Då tappar jag lusten att engagera mig i någon igen.
01 söndag Dec 2013
Posted in Livet
Det blir bara svårare att rycka upp mig när jag inte har något att rycka upp mig för.
Ingen anledning, ingen som märker det.
Inget verkar hjälpa. ”Det är bra för mig” fungerar inte. Startmotorn kräver mer energi än så.
Jag hittar helt enkelt alldeles för lite mening.
01 söndag Dec 2013
Posted in Livet
Det är fullt inombords. Så mycket jag hade velat prata om. Men mycket av det jag vill prata om känns så dumt. Töntigt, bekräftelsesökande och oviktigt. Ointressant för andra att diskutera.
Frågor som inte betyder något för dem, men som rör vid saker som ligger djupt för mig.
Saker som verkar tycka att det är dags att göra sig påminda.
Ibland skriver jag för att ändå få ur mig det, för att på något sätt diskutera och resonera med mig själv, sätta ord på för att göra det mer begripligt. Det innebär att det blir en del rantande om samma saker.
Det känns dumt.
Det får väl vara dumt då.
Jag kan inte alltid vara så bra som jag vill.
30 lördag Nov 2013
Posted in Livet
Jag håller ihop hyfsat. Mår stundtals bra och bara är. Då och där finns inget annat, ingen tanke på hopplösheten eller det som inte är så bra som jag skulle önska.
Men jag lyckas inte hålla kvar det.
Det är som om försvaret rasar, en sköld jag inte längre orkar hålla uppe.
För det är just så det känns: att jag inte orkar hålla mig uppe. Jag blir för trött och kan inte hålla depressionen på avstånd.
Men jag bär för tungt nu, för mycket, för själv. Och det tar energi hela tiden, så det är som om flödet till vissa områden stryps för att jag ska orka rent allmänt. Dels fysiska saker som att jag blir kallare och tappar aptiten, dels att jag bryr mig mindre om andra, får sämre tålamod och mycket skörare självförtroende. Motståndskraften mot allt jobbigt och ömmande blir sämre. Även när jag mår bra så är det så lätt att tappa greppet om självförtroendet. Tydligen prioriteras annat inom mig. Självförtroendet sätts på sparlåga.
Jag har inte fantastiskt självförtroende till att börja med, men betydligt bättre än nu. Jag har bra självkännedom och därmed självkänsla (för mig hänger de ihop; mer om det någon annan gång), men självförtroendet kunde bli bättre. Nu blir det så mycket tvivel.
Kanske är det inte bara brist på ork. Kanske är det även – mer, rentav? – brist på bekräftelse och spegling. I vilket fall är det skitjobbigt att så lätt dunsa ner i mindervärdesträsket så fort jag blir lite för trött.
Lisigt 