Jag håller ihop hyfsat. Mår stundtals bra och bara är. Då och där finns inget annat, ingen tanke på hopplösheten eller det som inte är så bra som jag skulle önska.
Men jag lyckas inte hålla kvar det.
Det är som om försvaret rasar, en sköld jag inte längre orkar hålla uppe.
För det är just så det känns: att jag inte orkar hålla mig uppe. Jag blir för trött och kan inte hålla depressionen på avstånd.

Men jag bär för tungt nu, för mycket, för själv. Och det tar energi hela tiden, så det är som om flödet till vissa områden stryps för att jag ska orka rent allmänt. Dels fysiska saker som att jag blir kallare och tappar aptiten, dels att jag bryr mig mindre om andra, får sämre tålamod och mycket skörare självförtroende. Motståndskraften mot allt jobbigt och ömmande blir sämre. Även när jag mår bra så är det så lätt att tappa greppet om självförtroendet. Tydligen prioriteras annat inom mig. Självförtroendet sätts på sparlåga.

Jag har inte fantastiskt självförtroende till att börja med, men betydligt bättre än nu. Jag har bra självkännedom och därmed självkänsla (för mig hänger de ihop; mer om det någon annan gång), men självförtroendet kunde bli bättre. Nu blir det så mycket tvivel.

Kanske är det inte bara brist på ork. Kanske är det även – mer, rentav? – brist på bekräftelse och spegling. I vilket fall är det skitjobbigt att så lätt dunsa ner i mindervärdesträsket så fort jag blir lite för trött.