Jag har inte så mycket att ge som jag skulle vilja just nu, vare sig materiellt eller som energi och engagemang. Det är en obekväm känsla, som lätt får mig att känna mig otillräcklig, men det är bara så det är. Jag har inte mer nu, och det jag har är främst förbehållet dem som står mig nära.

När jag då ger vad jag kan ge även om det inte är mycket, med en tanke om att det ändå är något värt, och det möts med… ingenting, samma ointresse som när bortskämda barn på julafton inte ens ser åt klappar som inte är fina nog eller från rätt person, blir jag oerhört less. Det är inte det att jag vill ha tacksamhet eller något i gengäld, men att det tas emot utan att noteras stör mig. Som om det inte alls räknas.
Då tappar jag lusten att engagera mig i någon igen.