Det är fullt inombords. Så mycket jag hade velat prata om. Men mycket av det jag vill prata om känns så dumt. Töntigt, bekräftelsesökande och oviktigt. Ointressant för andra att diskutera.
Frågor som inte betyder något för dem, men som rör vid saker som ligger djupt för mig.
Saker som verkar tycka att det är dags att göra sig påminda.

Ibland skriver jag för att ändå få ur mig det, för att på något sätt diskutera och resonera med mig själv, sätta ord på för att göra det mer begripligt. Det innebär att det blir en del rantande om samma saker.
Det känns dumt.
Det får väl vara dumt då.

Jag kan inte alltid vara så bra som jag vill.