”I intend to stay in heaven while the sun is high.
Heaven has turned out to be this side of the sky.”

Några rader från en musikallåt fastnade idag. De uttrycker så väl något jag insett att jag lever efter: Så länge solen lyser tänker jag stanna i himlen. Så länge jag är lycklig tänker jag vara lycklig, för lyckan är här och nu.

Så är det. När jag är lycklig är jag lycklig. Jag funderar inte över varför eller hur eller tänk om det försvinner eller undrar vad som händer imorgon. Jag har slutat slösa energi på att oroa mig så mycket att jag glömmer bort att må bra; jag har slutat vara så rädd för att tappa lyckan och ljuset att jag råkar släcka dem. Det var nog längesedan jag slösade bort det bra på oro, men jag har slösat för mycket energi på oro.

Kanske är ljuset och lyckan, det levande paradiset, extra värdefulla när de inte är konstanta, när det finns så mycket mörker, sorg och ångest att bära; kanske är jag bara barnsligt enkel som söker mig till ljuset. Men jag vill leva så länge jag förmår. I sol såväl som i regn, mörker och storm, men med ljus i blicken.