Etiketter
En tämligen ung bekant, och därtill mamma i unga år, skrev nyligen på nätet att hon inte tycker att man är en riktig kvinna förrän man är mor. Först då har man förstått vad det innebär att vara kvinna var kontentan, så som jag tolkade den. Det som komplicerar denna 50-talistiska och biologistiska, konservativa åsikt är att tjejen ifråga är feminist och rätt så långt ut på vänsterkanten, om jag har förstått det rätt.
Min reaktion: Idioti. Jubelidoti, till och med. Med feminister som hon behövs inga antifeminister. Den där sortens exkluderande åsikter, som innebär att man tar sig ett tolkningsföreträde och rätten att (be)döma sina medsystrar utifrån någon egen erfarenhet – du är en riktig kvinna, men du är inte det – går stick i stäv med min syn på vad feminism är. Men samtidigt… Det är inte en ovanlig åsikt när man skrapar på ytan hos feminister som fött barn. Jag har stött på den tidigare, bland annat när jag läste feministisk filosofi, för sisådär 10 år sedan, och inte heller då kunde jag förstå den. Jag accepterar helt och hållet att man inte tillfullo kan begripa vad det innebär att vara mamma förrän man har fött barn (även om man kan uppleva en modersroll utan graviditet, förlossning eller egna barn), men att det skulle säga något om vad det är att vara kvinna. Det köper jag inte. Att vara kvinna är så mycket mer än moderskap.
Men den sortens kommentarer får mig alltid att tänka efter: vad innebär det att vara kvinna, när blir man kvinna och vem har tolkningsföreträde i den frågan? Blir man kvinna vid den första menstruationen? vid 18 års ålder? 25 års ålder? vid det första samlaget? När man blir medveten om sitt kvinnliga kön och sin kvinnlighet och definierar sig själv som kvinna? Och jag kommer alltid fram till samma sak: Jag bestämmer vad det innebär att vara kvinna för mig, för det är den enda kvinnligheten jag verkligen kan säga något om. Och för mig handlar det om hela upplevelsen i att vara född med kvinnligt kön och uppfostrad som flicka/tjej – en uppsättning fysiska, psykiska och sociala upplevelser och erfarenheter, där somliga delas av andra kvinnor, andra inte. Det är inte en i första hand kollektiv upplevelse, och där går kanske vattendelaren mellan min feminism och vissa delar av feminismen som rörelse. Även om kvinnor har en på många sätt gemensam historia och kvinnor som grupp har upplevt och fortsätter att uppleva ett slags förtryck och maktmässiga motgångar som män som grupp inte står inför, så är jag en individ, med min personliga upplevelse av att vara kvinna. En unik individ som är kvinna och som till viss del ingår i ett kvinnokollektiv. Och jag värjer mig bestämt mot alla generaliseringar om vad det innebär att jag är kvinna.
För faktum kvarstår: Jag kom in i puberteten innan tjejen från exemplet ovan föddes och har därför troligen varit kvinna längre än vad hon har varit medveten om sin kvinnlighet. Men i hennes ögon är jag tydligen ingen riktig kvinna, och kommer aldrig att bli det heller. För jag är något så uppenbarligen annorlunda som en kvinna som väljer att inte bli mor. Jag tänker inte skaffa barn för att jag inte vill ha barn. Jag tycker inte ens särskilt mycket om barn. Gör det mig mindre till kvinna? Icke. Jag är inte heller överdrivet förtjust i män. Inte heller det gör mig mindre till kvinna. I’m my own brand of woman.
Jag säger inget om kvinnor som väljer att skaffa barn, men tydligen är det meningen att jag ska stå ut med andras åsikter om mitt, uppenbarligen i vissas ögon provocerande, val att inte bli mamma. Varför ska jag förklara det för dig? Skulle någon komma på tanken att ifrågasätta en mammas val att skaffa barn så som man blir ifrågasatt och ibland snudd på korsförhörd om varför man inte vill ha barn?
Vem är du att säga något om mina livsval?
Lisigt 
Åh… jubelidioter! Det är sällan jag verkligen blir fly förbannad på korkade uttalanden (de är sällan värda det) men helt allvarligt? Att säga att man inte är kvinna förrän man fött barn blir att reducera kvinnan till intet mer än en barnaavelsmaskin. Vi är blott ett skrällande tomt skal som ska fyllas med manlighet och producera avkomma. Och vill eller lyckas du inte med det är du varken kvinna eller man, bara en icke-varelse. Vidriga, vidriga uppfattning!Och vidare – huruvida du vill ha barn eller inte är väl för sjutton inget någon annan ska ha synpunkter på. Nåväl, möjligen att en partner kan få ha rösträtt i frågan, men i övrigt är det ju ingen som ens har yppanderätt i saken! Den dagen jag beslutar mig för att försöka få barn har jag ingen som helst önskan att få min lämplighet granskad och ifrågasatt. Lika lite ska den som väljer ett liv utan barn få saken analyserad och granskad. Hur svårt kan det vara? Och varför är det så provocerande? Gah! Kvällsfrustration, ursäkta ordspyan …Och kram!
Verkligen, du har helt rätt och jag håller därför med dig: Med såna feminister behövs inga antifeminister!
Jag är en kvinna född på 50-talet som också valt att inte skaffa barn. Har aldrig ångrat mig, vilket alla ”bara visste” att jag skulle göra. Numer är det många av mina unga bekanta som inte vill ha barn, men på min tid var jag helt ensam i min bekantskapskrets, i min släkt, och bland arbetskamrater. Så många diskussioner jag varit med om, så många uttalanden om mig som varit helt felaktiga bl.a. om det här med riktig kvinna, men också om hur egoistisk jag är, hur lite jag måste älska min man som inte ger honom barn, hur dålig livskvalité jag har. Listan kan göras lång. Det här verkar uppröra dem som har barn så oerhört mycket. Varför kan man undra? Jag inleder inte diskussioner med dem i deras livsval, men med mig kunde helt okända männiksor attackera mig som om jag vore värsta förbrytaren. Nu när jag passerat 50+ har det lugnat sig med hejarop och uppmuntran till att skaffa barn, men fortfarande kan jag hamna i diskussioner där man inte vill förstå eller vill acceptera att jag aktivt valt bort barn. De hade hellre velat att jag var ”ofrivilligt” barnlös…!
Håller med, låter helt korkat. Det är ditt val och nej, du är inte mindre kvinna för det. Kram!
Haha och jag har 2 barn och känner mig inte ett dugg som en kvinna :PMen å andra sidan har jag inte brytt mig att deffinera ordet kvinna inför mig själv så värst. Så vem vet, vrider jag det tillräckligt kanske jag blir kvinna till slut jag med.
En surrogatmamma då, är hon kvinna, om hon adrig behållt något av de barn hon fött?
Filuran: Varför definiera om du inte vill? Du är du, helt enkelt :)Amanda: Bra fråga. Att döma av debatten om surrogatmödrar (anförd av Kajsa Ekis Ekman) finns det de som jämställer surrogatmödraskapet med prostitution – vilket väl torde betyda att de inte anser att det handlar om ett ”sant” mödraskap. Men vad de som anser att en kvinna blir kvinna först när hon föder ett barn tycker vore intressant. Blir hon i så fall mindre kvinna av att lämna bort sitt barn?