Etiketter
Jag hörde på Ekot i morse att antalet unga förtidspensionärer ökar, trots att antalet nya förtidspensionärer generellt sett minskar. Fast det heter förstås inte förtidspension, utan sjuk- och aktivitetsersättning. Som kan vara tidsbegränsad eller permanent. Socialförsäkringsminister Ulf Kristofferson kommenterar detta i SvD med att ”Det är inte rimligt, det är en politisk katastrof att det blivit så här”, men att man inte ska pressa ut människor på arbetsmarknaden.
Det är helt klart att något måste göras. Dels handlar det om att inte slentrianmässigt ge aktivitetsstöd i stället för studiestöd till personer i särskolan, för att man har ett begåvningshinder innebär på inget sätt att man inte klarar av ett arbete. Det är en grov fördom! Detsamma gäller funktionshinder av alla de slag, där det verkar som att man hellre slussar in personer i bidragssystem och förtidspension än att bry sig om att skapa tillgängliga arbetsplatser och individuellt anpassade arbetssätt och -tider. I vissa fall är det så enkelt som att någon kan behöva assistans för att sköta ett jobb, någon annan kanske inte kan arbeta samma tid varje dag, en tredje behöver en anpassad arbetsplats. En funktionsnedsättning innebär inte att man är helt ofungerande, och det är ett enormt resursslöseri att förtidspensionera människor som, på sina villkor, skulle kunna arbeta.
Men det handlar också om ibland något diffusa psykiatriska diagnoser, generaliserade utmattningssymtom, ångest, depression och liknande. Som påfallande ofta lämnas utan vare sig rehabilitering eller stöd från vård eller försäkringskassa, och inga som helst planer för hur individen ska bli bättre och komma tillbaka till ett så normalt liv som möjligt. Den som en gång har fått en förtidspension, vad den än kallas, hamnar lätt mellan stolarna. Och om vederbörande själv får höra att ersättningen och den nedsatta arbetsförmågan är permanent kan vi ju gissa vad det gör med tron på den egna förmågan. Det är inte alla som orkar bråka. Ju längre tid man är borta från arbetsmarknaden eller studier som ung, desto svårare är det att ta sig in. Men svårt är inte omöjligt.
Jag blev själv sjukpensionär som 24-årig student (läs en kort artikel om det här), med en första tidsbegränsning på två år (min läkare föreslog ett år, försäkringsläkaren som jag aldrig ens pratade med sa på rak arm två) på grund av svåra ätstörningar och djup depression. Jag fick ingen rehabilitering, inget stöd från FK, ingen aktivering – ingenting. Trodde de på fullt allvar att man kan vila sig frisk? Var det någon annans ansvar att erbjuda (re)habilitering? Hade jag inte varit så förbannat envis och prestationsdriven så hade jag mycket väl kunnat acceptera att jag var kroniskt sjuk, och då hade jag nog varit kvar där, inte bara i förtidspensionen utan även i ätstörningen. Men det gjorde jag inte. Jag bröt själv förtidspensionen efter ett år och gick tillbaka till studierna, eftersom jag insåg att ingen ändå skulle göra något. Var jag friskare? Nej. Men jag löste det på mitt sätt, genom att fortsätta plugga och sedan, efter en kortare anställning, starta eget. Vilket är en utmaning utan dess like, men det har gett mig en plats på arbetsmarknaden där jag till stor del har kunnat skapa mina egna tider och utgå från mina förutsättningar.
Det som skulle krävas från samhällets sida för att lösa problemet med det stora antalet unga i förtidspension är en rehabiliteringskedja värd namnet. En som erbjuder rehabilitering, eller kanske snarare habilitering för dem som ännu inte har tagit sig ut i arbetslivet. Ett samarbete mellan vård, försäkringskassa och arbetsförmedling, individuella planer som anpassas efter individens förmåga och mål, och som får ta lite tid. Och en arbetsmarknad som är mer flexibel och individanpassad, där bidragssystemet finns för att täcka upp den delen av arbetsförmågan som kanske inte finns. FK är väldigt stelbenta när det gäller individuella avvikelser, till exempel för människor som inte kan arbeta lika mycket varje dag, men som kanske klarar av 50 %, eller rentav mer, utslaget på en vecka, eller som kan arbeta periodvis under året men under andra perioder inte klarar av att arbeta lika mycket eller alls.
För att det ska fungera krävs adekvata vårdinsatser, stöd att komma tillbaka från vad man kanske själv trott är en hopplös och permanent arbetsnedsättning (där det kan behövas både terapi och coaching för att bryta bilden av sig själv som utanför och ett förlorat fall), personliga och individanpassade (re)habiliteringsplaner och en förståelse hos såväl myndigheter som arbetsgivare för människors olika förmågor och behov. Jag tror att en stor del av de unga som idag är förtidspensionärer skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden inom ett eller ett par år, med rätt stöd. Men om stödet och viljan att se individen inte finns, kommer förtidspensionärerna att fortsätta bli allt fler.
Lisigt 
Klockrent inlägg om hur Sverige ”fungerar”. Det är skrämmande att du till slut visade att du visst hade resurser som ingen tyckte de kunde se eller vilja se. Nu är tyvärr inte alla så viljestarka och drivna, utan de fastnar lätt i smeten och blir kvar där. Sen kommer en dag en läkare på VC eller FK och säger ”Nädu, hörru… Du är ju faktiskt frisk. Så, sjas iväg och jobba heltid med dig.” Öhhhhhhhh…Frågan är vad som kommer att göras åt alla dessa stolar med så brett emellan att alltför många ännu kan få plats att trilla ner där istället för att hamna på ett bord där man faktiskt GÖR något.
Bra skrivet! Alltså, ibland får jag sån lust att starta eget jag med… jag blir så förbannad när det blir såhär, att människor ”glöms bort” för att man inte har resurser/kunskap om hur man ska hjälpa. Jag tror och hoppas att det är på gång, men det går för långsamt. Det är ju för fasen bevisat många gånger om att människor behöver(för personen) meningsfull sysselsättning för att uppleva hälsa. Personer i den målgruppen jag arbetar är på ett sätt med i rullorna och där finns ett system som fångar upp, men det är knappast helt tillfredsställande. Ett stort problem som jag ser det är att de hur de än kämpar utifrån sina förutsättningar aldrig kommer upp i en inkomst som ligger på en nivå man kan leva ett ”gott” liv på(om man jämför med rådande normer). Visst, pengar är inte allt men man ska ha råd att gå på bio ibland, äta gott, åka på semester nån gång osv tycker jag. Vaddå alla är lika värda?! Bah!
Callisto: Det (sorg)lustiga är att jag aldrig funderade över huruvida jag hade resurser eller inte. Jag blev mest less på att det inte hände något, och fortsatte göra det jag visste att jag kunde: studera. Vilja däremot… och att jag vägrade finna mig i att vara ett ”hopplöst fall” som ingen brydde sig om att ta i. Min FK-handläggares lamhet var förbluffande, och kännetecknas bäst av ”Vi har inget att erbjuda någon som är så högutbildad som du”. Nähä?Linnéa: Att driva eget är underbart, men ett tips om du gör det: ha en mentor eller ngn som fungerar som handledare, och kollegor att bolla idéer med. Att köra hela racet själv blir väldigt tungt efter några år. (Det var veckans jobbinsikt.) Meningsfull sysselsättning, KASAM och öht hälsopsykologi finns nog inte i FK-handläggarnas kunskaper. Tyvärr. Jag har tusen gånger mer salutogent och lösningsorienterat perspektiv än vad de har. Och det där med pengarna känner jag igen. Jag är där – utan att vara sjukskriven.