Hur ofta förminskar jag mig själv? Hur ofta bagatelliserar jag mig, det jag säger, det jag menar, det jag vill, med ett ”bara”? ”Det är bara jag”, ”jag ville bara säga”, ”jag menade bara”…

Varje ”bara” blir ett sätt att göra mig lite mindre, lite oviktigare, lite svagare i färgen; jag backar lite, tar mindre plats, säger att du inte behöver lyssna så noga eller bry dig. Varför? För att inte ta för stor plats, inte tränga mig på, inte kräva, inte vara för intensiv. För att visa att jag inte tar mig på så stort allvar, att det inte gör något om människor inte har tid med mig eller bryr sig eller lyssnar på vad jag säger, för det var inte så viktigt, fast jag vill vara tagen på allvar och visst har något att säga som är värt att höra. (Alla som känner mig väl vet att jag pratar mycket men sällan kallpratar.) För att visa att jag är ofarlig och inte jobbig, inte någon drama queen som kräver uppmärksamhet, att jag inte vill störa och besvära. För att bygga in att det är ok om någon inte orkar med mig, för jag tar inte illa upp. För att jag inte vet var gränsen för när jag uppfattas som jobbig går och jag är så intensivt närvarande i allt att jag inte vill att andra ska uppleva det så tröttsamt som jag (som lever med mig hela tiden) ofta gör. För att jag är osäker och tar ett steg framåt genom att säga något men sedan försiktigt backar lite. Ifall det behövs.

Jag kommer allt oftare på mig själv med dessa ”bara”, förminskanden av mig själv och min viktighet , och blir irriterad. De skorrar i själen. Än mer skorrar tvivlet av att inte veta om de behövs. Är det befogat att backa och göra mig mindre? Ibland kommer jag på mig och ändrar mig, raderar ett ”bara” (i talade samtal är det dock lite svårt), ibland drabbas jag av känslan att ha varit för intensiv och visat för mycket vilja eller närhet och lägger till det, som för att lägga på ett filter som mattar ljuset lite.

Och så, ibland, som nu, reflekterar jag över det.