Sätt varje så kallad katastrof i perspektiv med de här orden: ”Spelar det här någon roll om fem år?”

”Vad gör det om hundra år när allting kommer kring?” Det är skönt att kunna tänka så, att vad kommer det här att spela för roll om några år, har det någon större betydelse i det långa perspektivet? Och det är viktigt att kunna tänka så, att kunna sätta saker i perspektiv och inte gå in i katastrofläge när något händer. Åldern ger mig en trygghet i det, i erfarenheten av att ha passerat många kriser, motgångar, förluster och katastrofer som med lite tids distans inte var så katastrofartade. Livet gick vidare. Det är inte längre lika dramatiskt som när jag var ung. Inte Sturm und Drang. Jag dör inte av skam. Eller av sorg. Det är inte heller särskilt mycket som är värt att älta och förlora nattsömnen över, utan jag lärde mig att lämna saker bakom mig. Lära av dem och gå vidare.

Samtidigt skulle jag inte säga så här till någon som är mitt i en reaktion, för man ska man inte bagatellisera känslan och reaktionen när något stort händer. Framför allt inte någon annans känslor. Om det är överväldigande, så är det så just då. Vill jag sjunka genom marken, dra täcket över huvudet och inte komma ut igen, så är det ok att känna så. Ibland känns det som hela världen och då kan det få vara hela världen en stund. Så länge man inte fastnar.

Förnuft och klyschor som det här ger mig en påminnelse om att hålla mig sval och inte agera ut det jag reagerar på, men jag låter reaktionen finnas. Jag känner det jag känner men behöver inte agera på det. Håller hjärtat varmt men huvudet kallt. Det är inte alltid jag håller huvudet så kallt som det verkar utåt, för den delen, utan det stormar rejält i stunder, men för det mesta utan att reagera stort och hett. För det är inte så värst mycket som kommer att betyda lika mycket imorgon, om en vecka eller ett år.

Strong back, soft front.

Det här var del 26 av Regina Bretts 50 livsläxor.