Tänd ljusen, använd de fina lakanen, ta på dig de tjusiga underkläderna. Spara dem inte till ett speciellt tillfälle; idag är en speciell dag.

Vänta inte. Ett återkommande tema bland de här råden. Men det är ju sant: låt inte de fina sakerna ligga och vänta på särskilda tillfällen. Saker är gjorda för att användas, oavsett om det är ljus, lakan, serviser, dukar, parfym eller tjusiga underkläder. Vem sparar du dem för som är viktigare än du själv? Vi väntar på festliga tillfällen som kanske aldrig kommer, istället för att leva nu. Vad gör nuet mindre särskilt, mindre speciellt? Vad gör mig mindre speciell än den älskade?

Jag brukade ha fin- och fulunderkläder, och just underkläder tror jag många har uppdelat just så. De fula är urtvättade trosor med slapp resår som är bra att ha när man har mens eller bh:ar med halvtaskig passform att ha hemma. De fina sparar man för när någon annan ska se och klä av en dem. Jag slutade med det när jag bestämde mig för att det är för min skull jag klär mig fint även undertill, rensade bort alla fulunderkläder och började använda både vardags- och festunderkläder när jag vill.
Fula sängkläder förstår jag inte varför man skulle ha, eller omaka sängkläder i en dubbelsäng. Visst hade jag med mig en del när jag flyttade hemifrån, men jag är vuxen nu och väljer vad jag köper när jag köper nytt. Ibland dukar jag fint, ibland äter jag sittande på golvet framför datorn. Vardag eller fest beror på energi och lust, inte på om idag är en speciell dag.

Marie Kondo med sin KonMari-metod ställer en fråga som jag tillämpar i mitt hem och liv: ”Does it spark joy?” Det är min inställning till underkläder, kläder, lakan, handdukar, porslin, vardag eller fest. Menstrosorna didn’t spark joy. Inte de urvuxna eller slappa bh:arna heller. Jag vill ha det fint runt mig, för jag vill ha ett fint liv.

Man kan tänka att det är lika bra att njuta när man kan, för man vet aldrig när livet tar slut. Det är nog så många resonerar kring den här livsläxan. Jag har levt länge i närvaron av ett möjligt slut som hängt över axeln, och det blev tydligt att nuet är allt jag vet något om. Jag kunde inte planera något, kunde inte se framåt mer än ett par steg, kunde knappt drömma. Jag hade bara nuet. Ett tag blev det nästan utmattande att vara så intensivt närvarande som det gjorde mig när jag accepterade och omfamnade det. Att acceptera det på djupet förändrade det. Idag är det en del av livet; jag är intensivt närvarande, men nuet känns större och ger utrymme att drömma och tänka framåt. Jag känner inte längre hotet av ett möjligt slut. Kommer det så kommer det. Men det är i nuet jag lever och det gör det till ett speciellt tillfälle. Kanske suddar det ut gränsen mellan vardag och fest, men livet är så mycket vardag att vardagen behöver vägas upp; vardagen behöver inte vara solkig och omatchad. Jag pratar aldrig i termer av vardagslyx eller unnande, utan det är verkligen så enkelt som ”gör det mig glad?”.

Det här var del 21 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Låt inte ett nej hindra dig från att satsa på det du älskar.

”Låt inte ett nej hindra dig” känns klyschigt peppigt och enkelt, samtidigt som det är vettigt, för hur många gånger genom livet har man inte låtit andras nej eller tvivel på en hindra en i det man drömmer om? Det är inte alltid lätt att ignorera de tvivlande och negativa rösterna, framför allt inte om de följt en genom livet; föräldrar och lärare som talat om vad man klarar av, vad man kan och är bra på, eller inte kan och inte är bra på. Ibland är det inte bara ett nej det handlar om, utan klander och skratt. Men om du stänger av deras röster, vad känner du? Vad säger din inre röst?

Du har såklart inte rätt att trampa på någon eller kränka någon för att komma dit du vill, hur gärna du än vill dit. Det är inte så du förverkligar dig själv eller bejakar det du älskar. Andras nej till att blandas in ska respekteras. Men låt inte andras åsikter om det du älskar och brinner för hindra dig. Andra har alltid åsikter, framför allt om drömmar. Det kan vara galet, det kanske inte kommer att leda någonvart, det kanske är dyrt och för ditt höga nöjes skull, fullkomligt onödigt i andras ögon. Det kanske rentav är riskabelt. What you risk reveals what you value, som Jeanette Winterson skrivit. Men vem är någon annan att avgöra vad du kan förverkliga och mäkta med? Inga drömmar är fåfänga, inget hopp är någonsin förgäves, även om du inte når fram till att förverkliga det. Älskar du det? Får det dig att känna dig levande? Fyller det själen och livet med energi? Då är det för mycket värt för att någons nej eller ett ”det går aldrig” ska få stå i vägen. Dröm, och lev drömmen.

Om vi däremot byter ”what” mot ”who” i rubriken är en människas nej alltid något att respektera. Även din älskades nej, även om du vill något annat. Handlar nejet om dålig timing, osäkerhet eller annat motstånd i en relation? Respektera det men utan att ge upp om kärleken. Att älska med respekt och lyhördhet handlar ofta om att sitta lugnt i båten, om att låta saker och ting ta tid – att vänta på det som är värt att vänta på. Eller om att gå vidare med kärlek.

Det här var del 20 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Det är aldrig för sent för en lycklig barndom. Men den andra är helt och hållet upp till dig.

Inställning. Som så ofta i visdomsord handlar det om inställning och förhållningssätt. (Jag föredrar ”förhållningssätt” framför ”inställning”.) Hur jag förhåller mig till den barndom jag haft. Och förhållningssätt är något man kan lära sig, men som kan kräva vägledning och terapi – och mycket vatten under broarna. För det som varit har varit.

Barndomen sätter spår. Trauman från barndomen kan ge psykiska skador som påverkar en på djupet. Det kan påverka tillit och anknytning, det kan störa utvecklingen både kognitivt och emotionellt. Innebär det att det är för sent, att man inte kan läka? Jag vill tro att även om man inte kan läka alla sår, så kan man ändå få ett bra liv. Man kanske inte levt hela vägen, man kanske inte ens lever fullt ut idag, men man överlever och då finns det ändå hopp om ett bättre och bra liv. För det finns samtidigt något som gjorde att man tog sig genom barndomen och fram till idag; uppenbarligen fick man något mer än trauman med sig.
Vad räddade mig som liten? Vilka styrkor och förmågor fick jag med mig?

Jag vet inte om jag kan säga att jag hade vare sig en olycklig eller lycklig barndom, och tror på att låta allt finnas. Jag minns lyckliga minnen bäst, med ett fåtal undantag, men samtidigt satte barndomen spår som på många sätt färgar mina förmågor till tillit och anknytning. Den gjorde mig också känslig för omgivningens signaler, väldigt lyhörd och inkännande, närvarande och vaksam, egenskaper som jag värdesätter. Acceptans och medkänsla – compassion – har gjort stor skillnad i att kunna lägga det förflutna till ro och hantera spåren det satt. Jag tillåter allt att finnas, men går vidare i det som är här och nu, det jag kan göra något med. Ibland är det något jag får jobba aktivt med, för det mesta flyter det bara på. Jag kan se nyktert på min barndom och säga att den kunde ha varit gynnsammare för mig, lite snällare mot mina behov, men jag vinner inget på att älta. För jag är vuxen nu, och jag kan se styrkorna jag har som tog mig genom det som var, och de lyckliga minnena kan ingen ta ifrån mig.

Så är det då aldrig för sent för en lycklig barndom? Det beror på vad man menar och vad man minns. För sent för att göra något ogjort? Absolut. För sent för att lyfta fram lyckliga minnen? Nej. För sent för att låta de lyckliga minnena vara det bestående intrycket? Kanske. Men spelar det egentligen någon roll? Kanske ligger det lyckliga ibland i att man lämnat barndomen bakom sig för att kunna vara lycklig nu. Och det är en lycka.

Det här var del 19 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Du kan ta dig genom allt om du står kvar i idag.
Nej, Om du stå kvar i nuet.

Det är idag jag lever. Nu. Inte i det som var, inte i det som kanske kommer, inte i det jag önskar var eller inte var. I det som är. Och hur jävligt det än är, så är det bara nu jag vet att jag har, och bara nuet jag kan förhålla mig till.
Det är inte alltid lätt, och inte alltid det jag önskar, men jag kan bara leva i nuet. Det är det enda jag säkert vet något om.
Låter det hippieigt? Förenklat? Tro mig, det är inte enkelt. Bara det enda sättet jag kan leva på. Aktivt leva.

Det har inte alltid varit så. Närvaro, härvaro, har inte alltid varit naturligt för mig. En kombination av uppväxt (man lär av sin omgivning som liten), sjukdom och ett samhälle där närvaro inte är en grundvärdering, även om medveten närvaro idag är mycket mer utbrett. Men jag lärde mig. Lär mig, även om närvaro faller sig ganska naturligt för mig. Tankarna är rörliga och vill vara överallt, hjärnan vill gå runt i gamla spår och leta faror, men jag tar mig tillbaka till det enda som kan räknas: nu. Till vad jag upplever. Till det jag är och gör. Till det som ligger just framför mig.

Det är inte alltid angenämt och trevligt att vara närvarande i det som är, för ibland gör livet ont, ibland gör allt rent fysiskt ont. Ju värre nuet varit, ju sämre jag mått, ju mer depression, ångest, smärta eller traumareaktioner dragit i mig, desto viktigare har det varit att hålla mig i nuet. Och att i nuet inte sjunka ner i smärtan, inte rusa åstad i panikångest och rädsla, inte fly, inte gå vilse. Inte låta mörkret omfamna mig. För mig är det enda sättet att bryta det att gå över till det som förankrar mig i ögonblicket: sinnena. Vad upplever jag? Upplevelsen finns bara nu. Rikta sinnena mot det som är och vara där. Utåt eller inåt. Men riktar jag sinnena utåt hittar jag en plats mitt i allt. Ett här, nu. Där kan jag vara.

Ju mindre energi jag har, desto viktigare blir det också att vara idag, nu, för att lägga kraften på det som behöver göras, det som ligger framför mig. Gärna praktiskt och enkelt, om jag inte orkar tänka. De enkla sysslorna har ett stort värde. Men det är också så att mina förpliktelser är nu, de finns nu. Idag. Även om jag planerar för imorgon, så gör jag planeringen idag. Och med låg energi är planering viktigt, och att göra det jag har att göra idag, för skjuter jag på det tar det

Kan jag ta mig genom allt om jag gör så? Klarar jag allt en dag – en timme, en minut – i taget? Jag vet inte. Jag tar mig väl genom allt tills jag inte gör det. Klarar allt tills jag inte gör det. Tills det är stopp. En dag tar det stopp. Tills dess är jag i idag. I ett ständigt pågående nu.

Det här var del 17 av Regina Bretts 50 livsläxor.