Jag viskar mina hemligheter till träden, låter vinden bära ditt namn med sig.
Jag berättar allt för vågorna, vrålar in i stormen, låter salta tårar blandas med salt hav.
Vågorna bär.
Naturen tar emot och sluter mig i sin famn.
De tröstar tyst och ger mig rätt frågor, de bär mina hemligheter i förtroende.

Om du vill att en hemlighet ska förbli riktigt hemlig ska du inte berätta den. För då är den inte längre lika hemlig. Och vissa hemligheter kan vi nog bara bära själva, ensamma. Av skam, av stolthet, av hänsyn, för att det är för privat, för att det saknas ord. En del hemligheter finns ett tag. Inte bara vad någon ska få i present, det som kunde vara jättesvårt att inte avslöja när man var liten, utan saker som kommer att gå över. En dag behöver det inte vara hemligt längre, för en dag är det löst och passerat och över. Kanske går det att dela hemligheten då. Kanske behövs det inte. Och vissa är nog inte ämnade att bli berättade, hur tunga de än är att bära själv.

En hemlighet jag fått i förtroende av någon annan kan också vara tung, men aldrig så tung som mina egna. För i förtroendet tar jag bara emot den som bär sin hemlighet. Jag behöver inte bära något. Bara hålla mitt ord. Och när jag ger mina hemligheter i förtroende till någon är det så jag vill att de ska göra: bara ta emot och hålla mina ord.

Men vissa saker viskar jag till träden, för de står djupt rotade och stöttar. Havet bär.