Allt har en mening.
Det finns en mening med allt som händer.

Nej, allt har inte en mening. Jag tror inte på det och jag tror framför allt inte på att krysta fram en mening i allt som händer. Människor blir sjuka och dör, svåra olyckor skadar, människor faller offer för krig och katastrofer, skogar brinner och skördar torkar eller regnar bort. Det finns ingen mening i det, ingen mening i lidandet, ingen mening i ödeläggelse och förstörda liv. Det finns ingen gudomlig plan med det. Det blir så oerhört privilegierat att sitta och prata om att allt har en mening när världen och livet visar att det inte är så.

På närmare, personligt håll drabbas människor av övergrepp och våld, sjukdomar och skador. Det finns ingen mening med om min älskade dör. Inte heller att förlora jobbet, gå in i väggen eller bli dumpad har en mening, och det är väl där som människor oftast kommer med förnumstigheter på temat att allt har en mening, och där människor i efterhand pratar om att det hade en mening. Deras kris, svåra sjukdom, plötsliga arbetslöshet eller skilsmässa hade en Mening. Ja, det är lätt att säga det i efterhand. När jag hör dem hör jag också att man ska vara tacksam för vad man drabbas av, för prövningarna, förlusterna, smärtan. Nej, du behöver verkligen inte vara tacksam för det. Allt som inte dödar härdar inte och andra människor kan inte tala om för dig hur du ska känna.

Vi skapar mening för att vi behöver det, för att det ska finnas något betydelsefullt istället för nedbrytande meningslöshet. Vi skapar mening för att slippa stå handfallna inför allt det vi inte kan förstå, inför det som annars blir övermäktigt. Vi skapar mening för att det är så vi fungerar, våra hjärnor vill skapa betydelse. inte för att allt som händer har en mening.

Vad jag tror på är att göra något meningsfullt av mina erfarenheter och upplevelser, av det jag lärt mig. Jag är en bättre vän och partner för det jag lärt mig om andra och mig själv, en bättre lyssnare, stödperson och prästinna för det jag har upplevt och hur jag bearbetat det; jag kan följa människor genom deras mörker och sorg tack vare att jag genomlevt och lever med mitt eget mörker och mina egna sorger. Innebär det att jag ser en mening med att ha gått sida vid sida med döden eller med de trauman och skuggor jag bär med mig? Nej. Jag är inte tacksam för det, heller. Däremot är jag tacksam mot mig själv för hur jag lyckats acceptera och förhålla mig till det, och för vad jag har kunnat göra med mina erfarenheter.

Det är så här det är för mig, det behöver inte vara så för dig. Jag lägger ingen värdering i det. Och det är först när jag kommit igenom något som jag har kunnat göra något meningsfullt av det. I kriserna har jag haft fullt upp med att överleva.