Kategoriarkiv: Om mig

30 dagar: Day 05 – Your definition of love

06 tisdag Sep 2011

Posted by in 30 dagar, Kärlek och relationer, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Kärlek. Det är något jag alltid har givit snarare än fått. Något jag drömt om och önskat mig, men inte vetat hur jag ska få eller hur jag ens ska ta emot om det ges mig.

Jag kan inte minnas att mina föräldrar en enda gång under min uppväxt sa att de älskade mig, eller mina syskon. Inte en enda gång. Den enda gången jag har hört min mor säga det, var ett till synes pliktskyldigt och synnerligen känslobefriat ”Du vet väl att vi älskar dig” efter ett obligatoriskt familjesamtal på behandlingshemmet. Nej, jag visste det inte då och vet det inte än idag. De har aldrig med vare sig ord eller handlingar visat det. Jag visste att mina mor- och farföräldrar älskade mig, men har vuxit upp utan att veta hur det känns att vara älskad av dem som borde ha gjort det.

Dessutom har jag sedan länge ett intresse för hur vi pratar om kärlek. Hur säger vi det som redan är sagt tusen miljoner gånger utan att det blir en kliché? Hur kan jag säga ”jag älskar dig” på ett sätt som fortfarande uttrycker något nytt, som uttrycker vad just jag känner för just dig? Lite av dessa funderingar kommer jag att ta upp i en separat blogg, Why is the measure of love loss? Men trots att jag är superverbal och kan prata länge om kärlek, så är kärlek för mig något som trotsar orden. Det är större än ord. Det måste uttryckas i handling, eller i en kombination av känsla, ord och handling.

Och ändå… för mig är kärlek något jag lever, andas, pratar, agerar, drömmer… Det är en del av mig, en helt naturlig del av mitt sätt att vara. Jag älskar. Så är det bara. Jag har lätt för att älska människor som kommer mig nära, men jag älskar dem på olika sätt. Jag är full av kärlek för så mycket, så många, att det ibland känns som om hjärtat skulle brista och explodera i miljoner mörkröda bitar. Ju mer jag älskar, desto mer finns det att ge. Det är ett sätt att leva. Att vara.

För mig är kärlek en gåva jag ger fritt, villkorslöst. Obundet, kärleken måste alltid vara fri. Jag ger fritt och frikostigt av den. Utan att begära något tillbaka. Det är så jag är. En del av mig är kärlek. Ibland utmanande, ibland ömsint, ibland lekfull, ibland moderlig, värnande, ibland brinnande passionerad. Men alltid kärlek.

Däremot har jag svårt för att bli kär. Jag älskar, men blir inte kär. Inte ens när jag känner den allra djupaste och starkaste kärleken, respekten, vördnaden för någon, en kärlek som trotsar orden för vad jag har kallat det förut, som rentav trotsar tid och rum, så vet jag inte om ”kär” någonsin finns med i bilden. Det är lite märkligt. Jag har lätt för att älska, men det är som att förälskelse utelämnas. Kanske för att jag har svårt för att ta emot kärlek, för att mitt hjärta länge har varit skyddat och avskärmat och först på senare år har öppnats. Jag vet att när jag går in i den kärlek som jag hoppas även kommer till mig så måste jag gå all-in. Öppna mitt hjärta och satsa det, utan garantier eller skygglappar. Och ta emot. Kärleken är inte feg. Den kan inte manas fram. Det finaste mötet är två själar som möts i frihet och ett ömsesidigt givande och tagande i största enkelhet och klarhet.

Så min definition av kärlek? Ett ledljus i mitt liv, en outplånlig del av mitt jag, som trotsar ord och måste levas, visas. Kärleken är i färg, alltid fri, modig och när man öppnar sig för den förändrar den liv.

30 dagar: Day 04 – What you ate today

04 söndag Sep 2011

Posted by in 30 dagar, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Svara på frågan först. Sedan diskutera ämnet.

Ingen höjdardag matmässigt:

  • Förfrukost – blodgrapejuice och några chokladkex.
  • Frukost – ekologiskt helvetebröd från lokala bageriet Cum Pane (inte helvete, utan hel-vete, dvs bröd med hela, kokta vetekorn) med äggröra med cheddarost
  • 2nd breakfast/fusklunch – Oboy. Mörk. På lättmjölk. Och jag blandar Oboy med matskedar, inte teskedar.
  • Middag – rester från fredagens lergrytekyckling. Perfekt mat för lata Lisor. Och god, framför allt rotfrukterna som får följa med sista halvtimmen och som ångas/koks/ungssteks i köttsaft, kycklingfett och vad jag nu har på för kryddor och annat (nu soja, citronsaft, mint- och limekrydda plus en skvätt rödvin som var över). Räcker dessutom ett tag.
  • Lite choklad och lakrits, och kanske lite ostbågar, kommer slinka ner under kvällen. Och Cola Zero slinker alltid ner. Men det är inte mat.

Nu blir det metainlägg, för det här med att lista vad jag äter är ett lite eget kapitel för mig, som före detta anorektiker under drygt 2/3 av mitt liv. Under en eller ett par behandlingsperioder har jag fått skriva matdagbok, vilket inte är något för mig. Alltså, inte alls något för mig. Det har inte haft någon pedagogisk nytta utan bara gett ångest över att behöva se allt jag ätit (”allt” i mina något störda ögon) på pränt och dåligt samvete över att jag inte äter så bra som jag vet att jag borde göra. Ergo: kontraproduktivt. Dessutom har jag av just den anledningen inte skrivit listorna regelbundet. I dagvården brukade jag snabbt skriva ihop något som väl stämde hyfsat med verkligheten (plus lite som jag visste att jag borde äta, minus godis och eventuella hetsätningar) i väntrummet innan jag skulle in till sköterskan, som ändå alltid hittade något att klaga på.

För mig innebär friskheten att jag endast sällan tänker på vad jag äter, eller vad jag borde äta. Jag har hittat en balans där jag uppenbarligen får i mig tillräckligt utan att vara besatt. När jag lyssnar på min kropp säger den alltsomoftast vad den behöver. Vissa dagar kan jag gå nästan hela dagen utan att vara hungrig, och glömmer då lätt att äta. Andra dagar är jag jättehungrig och känner av om det har gått för många timmar sedan jag senast åt. Men… det känns friskt.

30 dagar: Day 03 – Your parents

03 lördag Sep 2011

Posted by in 30 dagar, Om mig

≈ 2 kommentarer

Mina föräldrar, ja …

Min mamma, U, född 1948 och uppvuxen i Kungälv. Utbildade sig till sjuksköterska och arbetade inom psykiatrin innan jag dök upp i bilden. Oplanerat. Sedan skaffade hon barn på barn – 5 barn på 8 år – och arbetade endast sporadiska nattpass under de åren. Valde att vara hemma men är ibland bitter för det och förväntar sig hela tiden att andra ska kritisera henne för det valet. Hon utvecklade en kronisk immunbrist, vilket har blivit en stor del av hennes identitet. Under några år arbetade honom inom äldreomsorgen, på demensboende, utbildade sig sedan till diakon och arbetade ett par år inom kyrkan, men är sedan ett antal år tillbaka sjukpensionär. Fråga mig inte varför, för hon är egentligen arbetsför. Numera passar hon barnbarn då och då, är engagerad i kyrkan, sjunger i kör till och från och är riktigt duktig på blomsterarrangemang och lapptäcken. Handarbete har hon nog alltid varit bra på.

Mamma växte upp med en religiös mor, och för henne var kyrkogång på söndagar och högtider en självklarhet, något som vi barn inte skulle behöva drabbas av. Därför var det något förvirrande när hon senare blev religiös – jag väljer att säga religiös i stället för troende, för det är den där dogmatiska, intoleranta formen av kristendom hon alltsomoftast står för – och tycks ibland ta det personligt när vi barn faktiskt gjort egna val. OK, nu var det bara jag som aktivt valde något annat än kristendomen, men hon uppskattar inte när vi diskussionsbenägna syskon pratar religion/tro och kritiserar kristendomen. Ni vet, den där världsfrånvända inställningen ”jag är kristen, så kritiserar du kristendomen kritiserar du mig”.

Jag önskar verkligen att jag kunde säga mer gott om min mamma, men jag kan inte. Jag antar att hon har gjort så gott hon kan utifrån sina förutsättningar, men hon har inte varit den förälder jag hade önskat, eller behövt. Under min barndom hade hon ångestproblem, periodvis så svåra att hon inte kunde lämna tomten, och var dålig på att ge sig själv trygghet, vilket givetvis påverkade hennes förmåga att finnas där för oss barn. Jag var äldst, så för mig var det kanske tydligast. Hon har alltid varit bortskämd och egocentrisk, numera kan jag rent av se det som tydligt narcissistiska drag, hon är en självvald martyr med rejält fastlimmad offermentalitet. Allt kretsar kring henne, kring hennes sjukidentitet som hon ömsom försöker förneka (att avstå från att äta antibiotika när det håller henne frisk och vid bra humör är bara korkat), ömsom använder som slagträ och ursäkt, och hon kan inte förhålla sig till någon eller något utan att relatera det till henne själv. Hon lovar mycket, håller lite och sviker ofta. Och hon pratar illa om oss syskon bakom våra ryggar.

Första gången hon glömde mig, som jag vet om, var jag knappt 4 år. Sedan har det skett allt oftare, numera känns det mer som regel än undantag. Hon fanns aldrig där under mina år med djupast depression och svårast ätstörning, med motiveringen att hon var rädd att det skulle påverka henne. Att hon skulle få tillbaka tankar från sin egen ätstörning. Men hon vet alltid bäst hur jag fungerar, trots att hon inte vet något alls om mig. Hon är inte intresserad. Jag vet inte varför jag är ett sådant hot, eller vad det nu är som gör att hon alltid har tagit avstånd från mig, men numera är det så tydligt att hon inte ens pratar med mig på familjesammankomster om jag inte inleder ett samtal. Jag tror inte att hon är medveten om det, men jag ser mönstret. Några av mina syskon gör det också.

Men hon har bra dagar och dåliga dagar. Bra dagar har hon insikt, då förstår hon min tro och vet att jag är klokare och har större livsvisdom än vad hon har. Då ber hon om råd och lyssnar till och med. Tyvärr är det snabbt glömt. Jag skulle aldrig säga att hon är elak eller att hon medvetet gör saker för att sätta mig utanför familjen, men hon har aldrig varit en mamma åt mig. I mitt tycke är ”mamma” snarare ett verb än ett substantiv.

Min far, H, är född 1947 i Tornedalen. En liten by som ligger 6 mil från Pajala, Pissiniemi, alldeles nära Muonio älv. Han är verkligen den där kärve, naturälskande norrlänningen; pratar inte om känslor, visar sällan känslor, även om han efter många år här nere i söder är acklimatiserad och inrutad. Jag tror att han saknar naturen mer än vad han vill erkänna, och det gör mig ibland ont att han inte har mer tillgång till vidderna och skogarna han älskar. Han brukar fjällvandra varje år, och var under våren på sin andra Nepalresa med vandring i Himalaya. Tyvärr blev det ingen fjällresa i sommar, delvis på grund av att han har haft ett antal TIA/ministrokes, delvis troligen beroende på att mamma tjatade om att han skulle vara kvar här för att kunna hjälpa till med passning av barnbarn.

Pappa är gymnasielärare i matte och fysik, och kanske en del datakunskap, och dessutom en mycket populär lärare om jag har förstått. Han är kunnig och intresserad av mycket, inte minst alla former av växter och odling, och vi växte därför upp med fönsterbrädor fulla av diverse kaktusar och suckulenter, en potatiskällare som vintertid var växtförvaring enligt konstens alla regler, drivbänk utomhus och trädgårdsland. Han är en duktig fotograf, bra på naturbilder och tycker mycket om musik. Och han bakar fantastiskt gott bröd! När jag var liten var det pappa som, trots att han var den som arbetade, gjorde saker med oss barn. Åkte ut och fiskade (vi hade en liten plasteka), plockade svamp och bär, gick i skogen … åkte till Norrland. Känslomässigt har jag aldrig känt att han är där, men han var den som gjorde saker med oss.

Än idag är det så att pappa snarare frågar vad jag gör, om jag har mycket jobb, än hur jag mår. Han pratar sällan känslor, men någonstans vet jag att han bryr sig. Och han är nyfiken på vad jag arbetar med – vilket är mer än vad man kan säga om resten av familjen. Han gick till och med ut och köpte Legend, som jag hade översatt, och sträckläste den en natt. Och tyckte om den! Gissa om jag kände mig stolt…

Mina föräldrar har alltid varit oerhört omaka, och hade det inte varit för att jag råkade bli till så hade de nog aldrig blivit ett par. Jag upplever att pappa alltid har fått stå tillbaka för mammas bortskämdhet och uppmärksamhetsbehov, och att han anpassat sig. Därför gläder det mig att han levt upp och visat fler sidor sedan de först separerade och senare skildes för ett par år sedan – en skilsmässa som kom 10–15 år senare än vad som kanske hade varit bra. Bara bilden vi får av pappa på Facebook är en helt annan än den vi vuxit upp med, och det är roligt att se.

Generellt önskar jag att det fanns finare saker att säga om mina föräldrar, och att jag kunde säga att de hade varit världens bästa föräldrar. Det har de inte. De har varit bra, efter sin förmåga. Men sanningen är att jag sällan eller aldrig har upplevt att jag har föräldrar, på samma sätt som många av mina vänner och bekanta har. Vi är inte nära, har aldrig varit, jag upplever inte att de finns där för mig vad som än händer (kanske pappa), jag känner inte att de är intresserade av att lära känna mig och jag kan inte minnas att de någonsin sagt att de älskar mig. Jag har inga hard feelings gentemot dem, men det där med föräldrar är ett lite känsligt kapitel för mig …

30 dagar: Day 02 – Your first love

02 fredag Sep 2011

Posted by in 30 dagar, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Hur definierar jag ”first love”? Det finns så många sorters kärlek.

Den första personen jag minns att jag älskade var min morfar. Han hade alltid tid för mig som liten och jag var ganska mycket hos honom och mormor i Kungälv, medan mina föräldrar hade fullt upp med det ena småsyskonet efter det andra. Morfar hade Kungen av Danmarks bröstkarameller och berättade sagor om den lille harpalten. På julafton rökte han cigarr och tog gärna en nubbe då och då. Som ung hade han varit sjöman, och vi tittade ibland på kort från Cuba och USA, där skeppet hade lagt till, bilder från hans förflutna som jag idag önskar att jag hade frågat så mycket mer om. Han skulle tydligen ha varit ombord på Ulven den där sista, ödesdigra färden, men var av någon anledning inte det. Morfar var inte en i mängden, men efter att hans första fru gick bort och han gifte sig med mormor blev hans liv väldigt normativt. Jag minns inte om han någon gång sa att han älskade mig, men jag visste det alltid. Han gick bort i cancer ett par veckor innan jag fyllde 13 och jag saknar honom. Vissa stunder oerhört mycket. Jag önskar att han hade fått se mig växa upp, jag önskar att han hade fått se sina barnbarnsbarn och kunnat dela med sig av sin humor, värme och sina erfarenheter.

Gäller det kärlek som i förälskelse hade jag nog några halvhjärtade crushes på högstadiet. Men de var mer intressen än riktiga förälskelser. Jag undrar om den första lite mer förälskelsen inte var vackra H, när jag var 15. Helt odramatiskt, aldrig ett ord sagt. Vi var vänner, det var allt.

Den första riktiga kärleken, den som jag var riktigt kär i, var S. Jag var 20 när vi träffades, och sommaren när jag var 21 tände det till. Honom älskade jag. Verkligen. Vi hade så mycket gemensamt, i intresset för språk, i teatergruppen där vi både var aktiva, i skrivandet, kärleken till ord, musik. Han var både min närmaste vän och partner. Jag har fortfarande kvar dikterna han skrev till mig. Han var den förste på mer än ett sätt och när vi flyttade hemifrån flyttade vi ihop. I några år. Det tog mig sex år att komma över honom när det tog slut… Jag älskar honom fortfarande, men idag på ett helt annat sätt, och ja – vi är fortfarande vänner.

30 dagar: Day 01 – Introduce yourself

01 torsdag Sep 2011

Posted by in 30 dagar, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Presentera mig. Jaha. Och jag har lovat mig själv att inte använda min standardpresentation (som finns att läsa på sidan Om mig). Vad finns att säga som är relevant för andra? Vad tycker jag är intressant att veta om andra?

Jag tror att jag för en del kan vara något av en gåta eftersom jag är så mycket, så många saker – och ändå bara jag. Jag har uppnått den aktningsvärda åldern 37 år och är definitivt vuxen i betydelsen ansvarstagande, men det har jag väl varit så gott som hela livet. Samtidigt är jag väldigt barnslig, på mitt sätt. Jag är ömsom värdig som en drottning, ömsom vild som ett rovdjur, ömsom en slipad strateg och problemlösare, ömsom fnissig och skuttig som en kattunge, eller flicka. Eller ”ömsom”, förresten. Jag är allt det. Och mer därtill. Jag är alla åldrar på en gång: maiden, lover, mother, crone.

Det råder däremot inga tvivel om att jag är kvinna. 100 % kvinna. Och jag njuter av att vara det. Vad som är kvinnligt och manligt har jag inte riktigt koll på, men jag är kvinna på mitt sätt. På ett fysiskt sätt. För jag är fysisk, sinnlig, upplever sinnena med hela kroppen. Jag har många år av ätstörningar bakom mig, men även när jag gjorde mitt bästa för att förinta alla mjuka, vackra, kvinnliga linjer och former, så har jag alltid trivts med att vara kvinna och aldrig längtat tillbaka till ett flickstadium. Faktum är att jag inte förstår dem som även efter 20 -25 års ålder vill se ut som flickor.

Jag är snabb i tanken, bollar lätt flera parallella spår, kreativ och lättuttråkad. Intelligentare än de flesta och något dampig. Jag skulle vilja ha ett fint, linjärt list-tänkande, men min hjärna fungerar mer som en mindmap med kortare listor under vissa punkter. Jag älskar att lära mig nya saker och  har lätt för att lära, fördjupa mig och intressera mig för mycket. Vilket också syns i vad jag arbetar med. Sedan snart 11 år är jag frilansande översättare, skribent och språkgranskare, med ett förflutet som lärare. Jag arbetar också som make up-artist, lite med personlig utveckling, föreläsningar och andlighet. Jag gör smycken, syr om kläder, skriver, sjunger och dansar.

Jag har ett stort människointresse, och inte minst ett intresse för att utvecklas genom mötet med människor, för kommunikation och personlig utveckling. Jag har arbetat ideellt under många år med olika former av stödverksamhet för personer med ätstörningar och självskadebeteenden, men tror idag mer på att arbeta med dem som kommit en bit på väg, eller som är friska. Det ger dem mer. Det ger mig mer.

För jag har, som jag redan nämnt, dåligt tålamod. Jag är lättirriterad, snarstucken, har extremt låg tolerans mot dumhet, kan bli barnsligt provocerande mot människor som är så fasta i normen att de fördömer alla som avviker från den och mot människor som inte vet varför de tycker eller tänker på ett visst sätt. Jag accepterar inte argumentet ”Men det är så här jag är” när det handlar om idiotbeteenden eller en ovilja till förändring. Jag sätter gärna besserwissrar och översittare på plats, kan vara både föraktfull och högdragen och har ett rejält mått av cynism och sarkasm. Samtidigt har jag ett stort hjärta, bryr mig mycket om människor och älskar att se människor bryta destruktiva mönster och ta steg mot frihet. Jag ställer ofta upp alldeles för mycket och får inte särskilt mycket igen eftersom människor i allmänhet inte bryr sig om det,  ger för många chanser och har fått lära mig att sätta gränser, vara hård och sätta mig själv främst.

Jag är extremt mycket kattmänniska och tycker i allmänhet bättre om djur än barn. Jag är dansare i själ och hjärta, även om jag inte är professionell dansare, och älskar ord. Orden och dansen är mina konstverktyg – jag dansar med orden, väver bilder, sånger och berättelser i rörelse och ord. Och jag älskar. Mycket. Djupt. Oftast förbehållslöst. Inte många, dock, trots att jag är kärlek. Jag väljer att leva och andas kärlek, att se det som ett ledord för mitt liv.

Och där har vi det. Jag tassar och skuttar fram i tillvaron, ibland som ett rovdjur, ibland som en kattunge, stundom skridande som en mörk drottning. Alltid fri. Jag är varm och kall om vartannat, mer mörker än ljus. Jag älskar djupt, är passion, och dansar med ord. Allt det, och mycket därtill.

30 dagar

01 torsdag Sep 2011

Posted by in 30 dagar, Om mig

≈ 1 kommentar

Härom veckan såg jag en lista, en bloggutmaning om man så vill, där man under 30 dagar skulle skriva på en rad teman om sig själv. Kort därefter läste jag samma lista i en nära väns blogg. Eftersom jag redan vid det första tillfället hade undrat lite varför jag inte hade antagit denna utmaning, antar jag att det är dags nu.

Till saken hör nämligen att jag är hemskt förtjust i listor, tester, frågeformulär och annat där jag får chansen att lära mig mer om mig själv eller titta djupare in i mig själv för svar på frågor som andra ställer. Det har alltid varit ett stort intresse för mig, något jag sett som ett viktigt utvecklingsverktyg och alltid glatt kastat mig över. Jag, som alltid har svårt för att skriva en presentation (OK, som ironin kräver är Dag 1 just en presentation, men ändå) om mig själv, eftersom jag inte vet vad som är helt relevant att ta med, men som lätt svarar på de allra flesta frågor som människor kan komma på att ställa. Denna listjunkie som är jag har nu möjligheten till 30 dagars lystmäte enligt följande:

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Vissa teman ser lätta ut, kanske inte de mest spännande, andra lär kunna bjuda på utmaningar. Jag vet så här i startblocken ännu inte vart något av mina svar kommer att leda. Vi får se. Men nu kör vi!

Jag väljer kärlek

31 söndag Jul 2011

Posted by in Kärlek och relationer, Om mig

≈ 3 kommentarer

Jag väljer kärlek.

Jag lever kärlek, andas kärlek och står stark i ljuset av min kärlek.

Något har ändrats. Jag har ändrats. Jag har alltid varit väldigt frikostig med min kärlek, har lätt för att älska – men älskar på många olika sätt – men svårt för att ta emot. Svårt för att våga tro att jag är värd att älska, att någon kan älska mig.

Men när jag är i mig själv, när jag är helt mig själv och stark i det, då är jag kärlek. Jag lever och andas den. Jag räds den inte, utan tvärtom välkomnar jag den och längtar. Jag är öppen och tar emot. Och jag vet att jag förtjänar den ♥

Det svåraste…

25 måndag Jul 2011

Posted by in Empowerment, Kärlek och relationer, Om mig

≈ Lämna en kommentar

September 2007. Jag känner mig stark, fri, klart lysande, helt i mig själv. Har inlett en historia med en man på hemmaplan, en man som förstår mig bättre än någon gjort på länge, som ser sidor hos mig som de flesta inte vågar se, och som tydligt visar att han uppskattar det. Jag vet vem jag är och att jag måste få vara fri, att min kärlek måste vara fri. Och jag är lycklig, närvarande, sinnlig.

Jag befinner mig i mitt älskade extrahem i England för en helg med ceremonier och initiering. Under lite mer än ett år har jag rest fram och tillbaka en gång i månaden, jag har levt en period i London med en partner som mötte mig som en jämlike men som inte klarade av att leva kvar i det, fegade ur och gjorde slut. ”För din skull. Jag vill inte att du ska känna att jag håller dig tillbaka.” Jag har haft små historier, vuxit allt starkare i mig själv, lärt mig att sätta gränser mot män som vill mig illa. Jag har sett en man, en oerhört kontrollerande och kontrollerad man, bli helt svart i ögonen när jag talat om för honom att det aldrig kommer att bli vi, och vetat om att den enda anledningen att han inte slog mig var att det fanns människor intill. Jag har gått igenom oerhört smärtsamma insikter och lärt mig fantastiskt mycket om mig själv. Och jag tror mig om att kunna sätta gränser.

Redan första kvällen den vistelsen träffar jag honom; en man som förefaller vara en sökare på samma spår som jag, som är uppriktigt nyfiken på min tro och på mig, som visar respekt och intresse. Jag är öppen, intresserad av möten, och tror mig som sagt kunna sätta gränser. Vi ses genom gemensamma bekanta flera gånger, och han visar mig ett allt större intresse. Jag är smickrad och inte oberörd. Magkänslan säger att jag ska vara försiktig, men jag dövar den med att säga till mig att jag bara är fånig och inte ska vara så manshatande och tro alla om ont. För han har inte försökt något och har sagt att han alltid respekterar gränser, en kvinnas nej, att jag kan lita på honom.

Sista dagen går vi till puben efter höstdagjämningsceremonin tillsammans med alla andra. Vi pratar och pratar och när puben stänger följer jag med honom hem – han bor hos en bekant till mig. För att fortsätta prata en stund. Han häller upp vin till mig men dricker inte själv. Vi fortsätter prata, och prat övergår i lätt hångel. Jag talar om att jag inte vill röra till saker, att jag inte tänker ha sex med honom. Han är ok med det. Skönt. Mer hångel, och det börjar hetta till. Jag känner fortfarande att det är klart att jag kan sätta stopp – han har ju lovat att respektera det.

Men så kommer de, orden jag lovat mig själv att aldrig mer behöva höra: ”Det är lite sent att säga nej nu.”

Plötsligt är allt förändrat. Han är inte längre lika mild i sättet, inte respektfull. Det finns ett aggressivt och hotfullt stråk som skrämmer mig rejält. För jag vet att han är starkare än jag, och jag känner mig så fruktansvärt inmålad i ett hörn att jag inte vet hur jag ska ta mig ut. Om sanningen ska fram är jag plötsligt livrädd, iskall av rädsla för våldet som jag känner under ytan. Och nästan förlamad av att befinna mig i en situation som jag lovat att inte behöva hamna i igen. Jag vet att jag borde stå på mig, att jag borde hävda ett bestämt NEJ, att jag borde, borde, borde. Men jag kan inte. Jag vågar inte.

Så jag försvinner så långt in i mig själv att han inte kan komma åt mig och tänker att det snart är över. Det är inte så värst snart. Han tar tid på sig och tycks inte märka att jag blivit tyst, att jag inte svarar. Jag vet inte hur länge det pågår, men någon gång känner jag att kondomen spricker. Jag bara vet.

När jag kommer tillbaka till rummet där jag bor står jag länge i duschen och stuvar undan det här. Ändrar händelserna, tar på mig skulden. Reser hem nästa dag. Låtsas som inget, som att det var något som hände, no big deal. Han hör av sig, förstår inte varför jag är så avvaktande, så avvisande. Jag bestämmer mig för att lägga det bakom mig. Bygones. Idiotgrej, inget mer. Skämtar till och med om det, med total distans och utan känslor. Det är så jag hanterar skammen. Jag står inte ut med skammen och att känna mig smutsig så till den grad att jag förnekar allt negativt.

Men en dryg vecka sedan vet jag något annat. Jag bara vet. Jag är med barn. Han har gjort mig med barn. Väntar ändå ett par dagar, med en irritation och ilska som slår alla PMS-omgångar tidigare. Så köper jag till sist ett test, bara för att få det svart på vitt – eller blått på vitt. Ironiskt nog köper jag det samma dag som jag träffar mannen som jag har något ihop med på hemmaplan, och dessutom samma dag som jag fetdumpar engelsmannen. Han ska bort från mitt liv.

Efter en dålig natt vaknar jag tidigt och får det mycket riktigt bekräftat, två streck. Inte ens en sekunds tvekan om beslutet. Jag får en tid till gyn 10 dagar senare, tid för abort redan dagen efter undersökningen. Berättar för de tre närmaste tjejkompisarna. Ingen annan. Och tar fortfarande på mig hela skulden. Jag gör abort med lokalbedövning och det är kanske konstigt nog en positiv upplevelse. Det blir min fysiska rening av det som hänt.

Sedan tänker jag inte så mycket mer på det. Stuvar undan alltihop.

Först efter ett halvår är det något som gör att jag inte längre kan låtsas att det var frivilligt och bara en klantig grej. Men skuldkänslorna är enorma. Om jag inte… jag borde… jag borde… jag borde… Jag borde ha litat på magkänslan, jag borde inte ha gått med honom, jag borde ha varit hårdare i mitt nej, jag borde ha stått på mig. Men känslan i den stunden, den kvällen, den känsla av vanmakt, skam, skräck… den är svår att förklara. Jag kunde inte. Jag gjorde det jag behövde för att överleva. Så som jag alltid gjort.

Åren går. Jag har ett fåtal historier, jag har inga problem att ha sex, men närheten är omöjlig. Jag litar inte på någon helt, släpper inte in någon helt, vågar inte vara helt närvarande, gå helt upp i någon. En stor räddning är faktiskt BDSM-världen med den totala respekten för stoppord och gränser. Det gör att jag kan öppna mig, att jag lär mig säga stopp, att jag nästan helt kan läka och gå vidare.

Om det inte vore för det där med närheten…

Jag längtar efter någon, längtar efter att möta någon på samma plan som jag. Man eller kvinna. Men det finns en spärr. Någonstans inom mig har jag stängt av en massa känslor, och det står i vägen för mig. Vill inte känna. Vill inte ta risker, samtidigt som jag vill. Jag vill möta någon som jag kan vara både stark och svag med, någon som jag släpper in helt. Jag vågar inte vara lika stark och lysande som jag var, av rädsla för att någon annan ska komma och med våld försöka ta mitt ljus och min styrka. Där ligger min rädsla.

Vilket jag först nu, de senaste dagarna, har jag förstått. Jag har trott att jag lagt det bakom mig och att jag är läkt. Men ju mer jag har hittat tillbaka till vem jag är – den där starka, vilda, kraftfulla kvinnan som jag hade upptäckt inom mig för flera år sedan, som är fri och måste få vara det, som förtjänar en naturlig respekt och som ingen har rätt att trampa på – och ju mer jag har kunnat prata om det utan den där enorma distansen, och fått reaktioner av ilska och människor som värnar om mig, som inte dömer – desto mer har känslorna kommit tillbaka. Och det har varit smärtsamt, framför allt idag, när allt liksom kraschlandade i mig. För första gången sedan september 2007 kände jag det jag kände den kvällen, och mindes allt som faktiskt förstördes. Ödelades. Han lyckades nästan i sitt uppsåt: att ta den styrka som han fascinerades så av.

Men bara nästan. För jag har hittat den igen. Jag har blivit påmind om den. Jag kommer nog aldrig att vara så tacksam för något som för den påminnelsen. För hur smärtsamt det än har varit att idag återuppleva alltihop, så var det nödvändigt. Först nu kan jag lägga det bakom mig på allvar, släppa skulden och ta tillbaka mitt liv. Ta tillbaka kommandot inte bara över min sexualitet, utan över sinnligheten, kvinnligheten, sensualiteten. Nu kan jag läka, bli mig själv – vild och fri – som jag ska vara.

Nästan 4 år tog det, och ett par smärtsamma konfrontationer med min egen förmåga att förneka jobbiga saker för mig själv så till den grad att jag tappar bort viktiga delar av mig. Men jag tror att jag äntligen är hel igen. Att jag äntligen skulle våga ta steget att stå i min kraft och möta min jämlike – och släppa in.

Leker med elden

02 torsdag Jun 2011

Posted by in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 2 kommentarer

Den mörka medresenären är tillbaka. Den envisa baksätesföraren har tröttnat på att viska i mitt öra och kika mig över axeln, tröttnat på att bli ignorerad. Så nu sitter hon bredvid mig i framsätet, lockar på mig, frestar mig.

Jag leker med elden, flörtar med mörkret. Jag är medveten om det. Jag är också medveten om hur otroligt korkat det är. Men jag har kontroll. Eller har jag verkligen det? Kommer jag någonsin att kunna vara säker på om jag gör något för att jag vill eller om jag vill göra det bara för att det mildrar den ständiga, gnagande ångesten? Jag vet att jag är beroende av det här, att jag har varit beroende av de här beteendena. Jag vet att jag alltid kommer att vilja ha mer, jag vet hur snabbt det kan bli närmast tvångsmässigt. Jag vet allt det.

Och ändå leker jag med elden. Jag intalar mig själv att den här gången är det annorlunda. Den här gången kommer jag inte att tappa kontrollen. Kanske har jag rätt, kanske inte. Just nu vet jag inte. Kommer det att eskalera eller sluta? Kommer jag att eskalera det eller sätta stopp för det? Jag vet att jag inte i stundens hetta kommer att skära upp armarna, hur gärna jag än skulle vilja göra det vissa stunder. Det skulle helt enkelt vara för svårt att dölja. Så jag kontrollerar mig.

Hur var det nu det började igen? Bit för bit sjönk jag allt djupare ner i en depression, som sedan följdes av allt starkare ångest och till och med panikattacker. I takt med att jag har kunnat se att jag inte bara är deprimerad, att jag har börjat urskilja vad som är jag och vad som är sjukdomen, depressionen, har något förändrats. Jo, visst har jag fortfarande en depression, smärtsamt lågt självförtroende, bristande initiativkraft, energibrist; jag har ingen aptit, gråter för allt och inget och vill skada mig – men samtidigt är jag lycklig och positiv. Att äntligen kunna se den här tudelningen och kunna skilja på vad som är jag och vad som är sjukt innebär att jag inte är depressionen, jag är inte ångesten. Jag lider av depression och ångest, men det definierar inte vem jag är.

Tyvärr är det ganska tröttande att ha panikattacker, vara spänd och behöva kämpa för att kunna andas. Och det påverkar dansen. Jag hatar verkligen ångesten och paniken, men jag låter den inte styra mitt liv. Jag trotsar den genom att försöka leva normalt. Jag tar mig ut, jag träffar människor, jag pratar, jag interagerar, jag älskar, jag arbetar. När jag går in i en professionell roll kan ingen ana vad som finns bakom fasaden. Fast mina närmaste vänner, mina systrar, de ser mer. De kan känna hur jag vibrerar, fysiskt, känslomässigt, mentalt. De känner hur nära bristningsgränsen jag är. Men det här är den förvandling jag måste gå igenom, min metamorfos. Det sköra skalet runt mig är det som finns kvar av mina gamla murar, och eftersom det är så tunt måste jag skydda mig. Jag släpper inte in särskilt många. Jag kan inte göra det. Jag tänker inte göra det. Men varje andetag är en seger, varje morgon vaknar jag lite starkare, en dag närmare då jag bryter igenom skalet och kan breda ut mina vingar i frihet, skönhet och kraft.

Jag hoppas och önskar bara att det inte går för långt innan dess, och att genombrottet inte blir ett sammanbrott. Jag är orolig, och lite rädd. För jag vill verkligen skada mig – inte någon allvarlig skada utan bara lite grann. Och jag har gått ner lite i vikt eftersom jag inte har någon aptit och ibland är för trött för att tvinga mig att äta, och även om jag inte tror att det handlar om särskilt mycket är jag rädd att jag ska komma till en gräns där jag går in genom spegeln igen. Jag har redan mer tankar på att medvetet gå ner mer i vikt, kommer på mig själv med att titta på bantningskurer och måltidsersättningar. Jag noterar tankarna utan att agera på dem, läser etiketterna, kikar på näringsinnehållet, jämför priser. Tack och lov är de dyra och jag är alldeles för smart för att gå på de där tankarna. Jag behöver inte gå ner i vikt och jag har inga avsikter att göra det heller. Jo, en del av mig vill, en del av mig vill alltid det, men jag tänker inte göra det.

Samtidigt är jag medveten om att om jag går ner mer så kommer motståndskraften, viljan att stå emot, den mörka medresenären att minska medan hennes röst blir allt starkare och högre. Så jag håller tummarna för att det inte ska dröja alltför länge innan jag får den där tiden på öppenpsyk och att jag behåller kontrollen och håller ihop mig själv tills dess. Och att jag kan tvinga mig att äta. Mer. För jag tänker inte gå in genom spegeln igen! Den resan har jag ingen som helst lust att göra om.

Jag vet att det är fullkomligt idiotiskt av mig att leka med elden, men jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna låta bli. Hur knäppt det än låter, så är det ungefär bara så jag vet hur jag kan ta hand om mig själv, hålla ihop mig utan att gå under av ångest och depression. Och även om panikattackerna på ett sätt får mig att känna att jag är sämre än någonsin tidigare, och trots utmattningen, den stora tröttheten, depressionen och allt det där, så är allt faktiskt tusen miljoner gånger bättre än förr. Jag kommer att ta mig genom det här också.

Blyg – jag?

27 fredag Maj 2011

Posted by in Ideal och identitet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Ja, jag är blyg. Det är nog inget de flesta som träffar mig skulle tro, och inte heller de som känner mig ganska väl. Men jag är och har alltid varit blyg.

Härom dagen skrev I Are Lisa ett blogginlägg om blyghet och skam. Det är ett ganska långt inlägg, men väl värt att läsa, och många gånger bättre än vad det är långt. Och det fick mig att fundera över det här med att leva med blyghet.

Jag var ganska otrygg som barn och har alltid varit rädd för att göra ett dåligt intryck och säga något fel. Jag var kanske inte det där tysta, blyga barnet som gömmer sig bakom mammas kjolar – med tanke på strömmen av syskon fanns det helt enkelt inte möjlighet att gömma mig bakom en förälder. Dessutom har jag nog alltid haft svårt för att vara tyst, plus att jag har och antagligen alltid har haft ett enormt människointresse, samtidigt som jag ända fram till vuxen ålder alltid har känt att jag har varit fel och inte passat in, och därför ansträngt mig för att just passa in. Jag har dolt blygheten, precis som det dåliga självförtroendet, bakom att prata. Bakom en fasad av … tja, av vad? Falsk självsäkerhet? Framåtanda? Frimodighet? Eller bara genom att vara allmänt speedad?

I Are Lisa har helt rätt i att det finns en stigmatisering av blyghet; att det är en egenskap som av någon märklig anledning är skambelagd och något man förväntas utmana och träna sig ur. Vi lever i ett samhälle där idealet tycks vara att man ska vara rättfram och frimodig och våga ta sig an nya situationer och där allt annat betraktas som en svaghet, som något sämre. Men varför?

Jag är inte direkt en person som skäms, för i stort sett någonting. Däremot har jag upplevt det besvärande att vara blyg, och känt att jag inte vill vara det. Således har jag strävat efter att vara något annat än vad jag är, och rentav förnekat den blyghet som alltid funnits där. Genom att i stället bli forcerad har jag säkert många gånger gett ett väldigt speedat och inte helt äkta intryck, bara för att jag har velat vara modig och självsäker. I själva verket har jag varit rädd och orolig i möten med nya människor, osäker i alla nya situationer och väldigt rädd för att göra fel. För att vara för mycket eller för lite, prata för mycket eller för lite, för högt eller för lågt.

Jag tycker fortfarande att det är jobbigt och läskigt att träffa nya människor, som när jag i veckan för första gången deltog i ett Geek Girl Meetup. Med 37 år bakom mig har jag ändå lärt mig att jag ofta gör ett bra intryck på människor, och än bättre när jag faktiskt bara är mig själv. Det är OK att jag tycker det är läskigt och prata ändå; det är OK att vara blyg samtidigt som jag är intensiv och otroligt socialt intresserad. När jag bejakar rädslan och känslorna så går det faktiskt lättare, och ju mer jag är mig själv utan att fundera på vad som är rätt och fel eller på hur jag uppfattas, desto mer äkta blir jag.

Många gånger undrar jag varför jag utsätter mig för att träffa nya grupper med människor, framför allt de gånger då jag inte kan gömma mig bakom en professionell roll. Som lärare, föreläsare, översättare, egenföretagare osv går jag in i en jobbroll, en officiell roll som är jag men inte hela mig. Det är antagligen därför som jag sällan har scenskräck: när jag går upp på scen eller står framför en publik så är det inte mig de ser, utan bara en persona; det jag vill att de ska se. Om jag i stället är ”bara jag”, som i privata sammanhang, är det hur läskigt som helst, och jag är rädd för att tränga mig på och börja prata med människor. Men eftersom jag inte vill låta mig styras av rädsla, utmanar jag den. Att ha ett stort intresse för människor och kommunikation hjälper. Enormt mycket. Men läskigt – det är det fortfarande.

Jag är spontan och öppen och frimodig och intensiv och intresserad och passionerad och supersocial – men jag är också blyg och lite ängslig. Men jag skäms inte för det. Det tycker jag inte att det finns någon anledning att göra.

Rent generellt tycker jag att människor kan sluta skämmas för vilka de är.