Mina föräldrar, ja …

Min mamma, U, född 1948 och uppvuxen i Kungälv. Utbildade sig till sjuksköterska och arbetade inom psykiatrin innan jag dök upp i bilden. Oplanerat. Sedan skaffade hon barn på barn – 5 barn på 8 år – och arbetade endast sporadiska nattpass under de åren. Valde att vara hemma men är ibland bitter för det och förväntar sig hela tiden att andra ska kritisera henne för det valet. Hon utvecklade en kronisk immunbrist, vilket har blivit en stor del av hennes identitet. Under några år arbetade honom inom äldreomsorgen, på demensboende, utbildade sig sedan till diakon och arbetade ett par år inom kyrkan, men är sedan ett antal år tillbaka sjukpensionär. Fråga mig inte varför, för hon är egentligen arbetsför. Numera passar hon barnbarn då och då, är engagerad i kyrkan, sjunger i kör till och från och är riktigt duktig på blomsterarrangemang och lapptäcken. Handarbete har hon nog alltid varit bra på.

Mamma växte upp med en religiös mor, och för henne var kyrkogång på söndagar och högtider en självklarhet, något som vi barn inte skulle behöva drabbas av. Därför var det något förvirrande när hon senare blev religiös – jag väljer att säga religiös i stället för troende, för det är den där dogmatiska, intoleranta formen av kristendom hon alltsomoftast står för – och tycks ibland ta det personligt när vi barn faktiskt gjort egna val. OK, nu var det bara jag som aktivt valde något annat än kristendomen, men hon uppskattar inte när vi diskussionsbenägna syskon pratar religion/tro och kritiserar kristendomen. Ni vet, den där världsfrånvända inställningen ”jag är kristen, så kritiserar du kristendomen kritiserar du mig”.

Jag önskar verkligen att jag kunde säga mer gott om min mamma, men jag kan inte. Jag antar att hon har gjort så gott hon kan utifrån sina förutsättningar, men hon har inte varit den förälder jag hade önskat, eller behövt. Under min barndom hade hon ångestproblem, periodvis så svåra att hon inte kunde lämna tomten, och var dålig på att ge sig själv trygghet, vilket givetvis påverkade hennes förmåga att finnas där för oss barn. Jag var äldst, så för mig var det kanske tydligast. Hon har alltid varit bortskämd och egocentrisk, numera kan jag rent av se det som tydligt narcissistiska drag, hon är en självvald martyr med rejält fastlimmad offermentalitet. Allt kretsar kring henne, kring hennes sjukidentitet som hon ömsom försöker förneka (att avstå från att äta antibiotika när det håller henne frisk och vid bra humör är bara korkat), ömsom använder som slagträ och ursäkt, och hon kan inte förhålla sig till någon eller något utan att relatera det till henne själv. Hon lovar mycket, håller lite och sviker ofta. Och hon pratar illa om oss syskon bakom våra ryggar.

Första gången hon glömde mig, som jag vet om, var jag knappt 4 år. Sedan har det skett allt oftare, numera känns det mer som regel än undantag. Hon fanns aldrig där under mina år med djupast depression och svårast ätstörning, med motiveringen att hon var rädd att det skulle påverka henne. Att hon skulle få tillbaka tankar från sin egen ätstörning. Men hon vet alltid bäst hur jag fungerar, trots att hon inte vet något alls om mig. Hon är inte intresserad. Jag vet inte varför jag är ett sådant hot, eller vad det nu är som gör att hon alltid har tagit avstånd från mig, men numera är det så tydligt att hon inte ens pratar med mig på familjesammankomster om jag inte inleder ett samtal. Jag tror inte att hon är medveten om det, men jag ser mönstret. Några av mina syskon gör det också.

Men hon har bra dagar och dåliga dagar. Bra dagar har hon insikt, då förstår hon min tro och vet att jag är klokare och har större livsvisdom än vad hon har. Då ber hon om råd och lyssnar till och med. Tyvärr är det snabbt glömt. Jag skulle aldrig säga att hon är elak eller att hon medvetet gör saker för att sätta mig utanför familjen, men hon har aldrig varit en mamma åt mig. I mitt tycke är ”mamma” snarare ett verb än ett substantiv.

Min far, H, är född 1947 i Tornedalen. En liten by som ligger 6 mil från Pajala, Pissiniemi, alldeles nära Muonio älv. Han är verkligen den där kärve, naturälskande norrlänningen; pratar inte om känslor, visar sällan känslor, även om han efter många år här nere i söder är acklimatiserad och inrutad. Jag tror att han saknar naturen mer än vad han vill erkänna, och det gör mig ibland ont att han inte har mer tillgång till vidderna och skogarna han älskar. Han brukar fjällvandra varje år, och var under våren på sin andra Nepalresa med vandring i Himalaya. Tyvärr blev det ingen fjällresa i sommar, delvis på grund av att han har haft ett antal TIA/ministrokes, delvis troligen beroende på att mamma tjatade om att han skulle vara kvar här för att kunna hjälpa till med passning av barnbarn.

Pappa är gymnasielärare i matte och fysik, och kanske en del datakunskap, och dessutom en mycket populär lärare om jag har förstått. Han är kunnig och intresserad av mycket, inte minst alla former av växter och odling, och vi växte därför upp med fönsterbrädor fulla av diverse kaktusar och suckulenter, en potatiskällare som vintertid var växtförvaring enligt konstens alla regler, drivbänk utomhus och trädgårdsland. Han är en duktig fotograf, bra på naturbilder och tycker mycket om musik. Och han bakar fantastiskt gott bröd! När jag var liten var det pappa som, trots att han var den som arbetade, gjorde saker med oss barn. Åkte ut och fiskade (vi hade en liten plasteka), plockade svamp och bär, gick i skogen … åkte till Norrland. Känslomässigt har jag aldrig känt att han är där, men han var den som gjorde saker med oss.

Än idag är det så att pappa snarare frågar vad jag gör, om jag har mycket jobb, än hur jag mår. Han pratar sällan känslor, men någonstans vet jag att han bryr sig. Och han är nyfiken på vad jag arbetar med – vilket är mer än vad man kan säga om resten av familjen. Han gick till och med ut och köpte Legend, som jag hade översatt, och sträckläste den en natt. Och tyckte om den! Gissa om jag kände mig stolt…

Mina föräldrar har alltid varit oerhört omaka, och hade det inte varit för att jag råkade bli till så hade de nog aldrig blivit ett par. Jag upplever att pappa alltid har fått stå tillbaka för mammas bortskämdhet och uppmärksamhetsbehov, och att han anpassat sig. Därför gläder det mig att han levt upp och visat fler sidor sedan de först separerade och senare skildes för ett par år sedan – en skilsmässa som kom 10–15 år senare än vad som kanske hade varit bra. Bara bilden vi får av pappa på Facebook är en helt annan än den vi vuxit upp med, och det är roligt att se.

Generellt önskar jag att det fanns finare saker att säga om mina föräldrar, och att jag kunde säga att de hade varit världens bästa föräldrar. Det har de inte. De har varit bra, efter sin förmåga. Men sanningen är att jag sällan eller aldrig har upplevt att jag har föräldrar, på samma sätt som många av mina vänner och bekanta har. Vi är inte nära, har aldrig varit, jag upplever inte att de finns där för mig vad som än händer (kanske pappa), jag känner inte att de är intresserade av att lära känna mig och jag kan inte minnas att de någonsin sagt att de älskar mig. Jag har inga hard feelings gentemot dem, men det där med föräldrar är ett lite känsligt kapitel för mig …