Kärlek. Det är något jag alltid har givit snarare än fått. Något jag drömt om och önskat mig, men inte vetat hur jag ska få eller hur jag ens ska ta emot om det ges mig.

Jag kan inte minnas att mina föräldrar en enda gång under min uppväxt sa att de älskade mig, eller mina syskon. Inte en enda gång. Den enda gången jag har hört min mor säga det, var ett till synes pliktskyldigt och synnerligen känslobefriat ”Du vet väl att vi älskar dig” efter ett obligatoriskt familjesamtal på behandlingshemmet. Nej, jag visste det inte då och vet det inte än idag. De har aldrig med vare sig ord eller handlingar visat det. Jag visste att mina mor- och farföräldrar älskade mig, men har vuxit upp utan att veta hur det känns att vara älskad av dem som borde ha gjort det.

Dessutom har jag sedan länge ett intresse för hur vi pratar om kärlek. Hur säger vi det som redan är sagt tusen miljoner gånger utan att det blir en kliché? Hur kan jag säga ”jag älskar dig” på ett sätt som fortfarande uttrycker något nytt, som uttrycker vad just jag känner för just dig? Lite av dessa funderingar kommer jag att ta upp i en separat blogg, Why is the measure of love loss? Men trots att jag är superverbal och kan prata länge om kärlek, så är kärlek för mig något som trotsar orden. Det är större än ord. Det måste uttryckas i handling, eller i en kombination av känsla, ord och handling.

Och ändå… för mig är kärlek något jag lever, andas, pratar, agerar, drömmer… Det är en del av mig, en helt naturlig del av mitt sätt att vara. Jag älskar. Så är det bara. Jag har lätt för att älska människor som kommer mig nära, men jag älskar dem på olika sätt. Jag är full av kärlek för så mycket, så många, att det ibland känns som om hjärtat skulle brista och explodera i miljoner mörkröda bitar. Ju mer jag älskar, desto mer finns det att ge. Det är ett sätt att leva. Att vara.

För mig är kärlek en gåva jag ger fritt, villkorslöst. Obundet, kärleken måste alltid vara fri. Jag ger fritt och frikostigt av den. Utan att begära något tillbaka. Det är så jag är. En del av mig är kärlek. Ibland utmanande, ibland ömsint, ibland lekfull, ibland moderlig, värnande, ibland brinnande passionerad. Men alltid kärlek.

Däremot har jag svårt för att bli kär. Jag älskar, men blir inte kär. Inte ens när jag känner den allra djupaste och starkaste kärleken, respekten, vördnaden för någon, en kärlek som trotsar orden för vad jag har kallat det förut, som rentav trotsar tid och rum, så vet jag inte om ”kär” någonsin finns med i bilden. Det är lite märkligt. Jag har lätt för att älska, men det är som att förälskelse utelämnas. Kanske för att jag har svårt för att ta emot kärlek, för att mitt hjärta länge har varit skyddat och avskärmat och först på senare år har öppnats. Jag vet att när jag går in i den kärlek som jag hoppas även kommer till mig så måste jag gå all-in. Öppna mitt hjärta och satsa det, utan garantier eller skygglappar. Och ta emot. Kärleken är inte feg. Den kan inte manas fram. Det finaste mötet är två själar som möts i frihet och ett ömsesidigt givande och tagande i största enkelhet och klarhet.

Så min definition av kärlek? Ett ledljus i mitt liv, en outplånlig del av mitt jag, som trotsar ord och måste levas, visas. Kärleken är i färg, alltid fri, modig och när man öppnar sig för den förändrar den liv.