De största sorgerna är inte alltid de som ser störst ut. De kan te sig ganska banala för andra, men väcka hela avgrunder inom en. Kanske för att de blir portaler till andra lager av sorg, kanske för att de rör vid något djupt ärligt och viktigt, kanske för att de råkade tajma något som gav sorgen en högre frekvens. Det är inte relevant. För de är vad de är.
Det är svårt att mäta något som slår så olika hårt som sorger, och så olika brett, utan att det uppfattas värderande. Jag värderar inte sorg. Småsorgerna, som svider som raksår i saltvatten, känns när man får dem men läker, om de inte blir inflammerade eller upprivna. Andra sorger tar längre tid på sig. Vissa går på djupet, andra slår brett, påverkar mycket i livet. En del läker aldrig, man lär sig bara leva med dem. Ofta tyst, men så är det som om de väcks igen, flammar upp, bubblar upp till ytan som lava, och man slås till marken inför deras kraft.
Jag slås till marken, faller på knä och vill skrika högt i förtvivlan, men inga ljud når mina läppar. Skriket fastnar på vägen. Det finns inga ord, inga ljud. Inget utlopp.
För mig har de djupaste sorgerna visat sig handla om förluster av något viktigt. Något för mig viktigt. Ibland visste jag inte före förlusten hur viktigt just det var. Jeanette Winterson skriver i Written on the Body ”Why is the measure of love loss?” och det tror jag inte bara gäller kärlek. Hur viktigt något är, eller har varit, kan ibland märkas bäst i sorgen vid förlusten. Av personer, sammanhang, tro, drömmar… av det som var och det som aldrig fick bli.
Lisigt 