Under 2009 märkte jag att min vänkrets började bytas ut. Det var inte ett medvetet val från min sida, utan mer något som hände i och med att jag var mer social. Ju mer som mig själv jag blir, desto mer social blir jag tydligen, och jag börjar våga släppa på rädslan att ingen egentligen är intresserad av att umgås med mig, att jag inte är någon människor tycker om. För jag vet ju innerst inne bättre. Men jag är kräsen med vänner och har få som kommer riktigt nära. Många bekanta, få nära vänner, helt enkelt. Och det är så jag vill ha det. Jag är inte intresserad av att ha massor av vänner som jag inte har särskilt mycket gemensamt med, utan förbehåller närheten till dem jag verkligen har något gemensamt med, klickar med, får ut något av att umgås med, och verkligen vill umgås med. Närhetsgraden är givetvis otroligt skiftande och ett vitt spektrum.

Som singeltjej i ett umgänge som i allt högre grad är par, åtminstone bland de tidigare vännerna, så har jag ett tag känt mig bortglömd. Par gör saker med andra par och det är inte alltid som man som singel ens blir tillfrågad. Och ja, det har sårat mig att inte ha blivit tillfrågad, framför allt när det är av tidigare mycket nära vänner som plötsligt verkar ha puttat ner mig ett antal pinnhål. För då är jag plötsligt den där lilla flickan som inte hör hemma någonstans och som inte får vara med. Då är jag flickan som ingen tycker om. Det sista kanske inte är sant, men det är ett faktum att jag inte befinner mig på samma plats i livet som par-vännerna och på sätt och vis inte hör hemma i deras krets. Kanske har vi rentav vuxit ifrån varandra lite?

I stället har jag aktivt försökt söka ett nytt umgänge, bejakat nya kontakter och aktivt behållit dem som jag klickar mest med. Och det har också getts tillfällen till att möta nya människor; nya kontakter har knutits, nya vänskaper – riktigt djupa sådana – formats. Det är de som ställt upp när livet dippat under året, det är de som dragit med mig ut när jag isolerar mig. De vet mer om mig här och nu än vad mina äldre, närmare, vänner gör, för de äldre vännerna verkar bara inte längre intresserade. De har väl nog med sitt, antar jag. Och då tränger jag mig inte på.

Några av kärnvännerna är kvar, men inte heller där lika ofta. Även där är vi på lite olika platser i livet. På ett sätt känns det sorgligt att ha glidit ifrån varandra, framför allt som det handlar om vänner som betytt så oerhört mycket för mig, och som jag fick under år då jag verkligen var rädd för att öppna mig och släppa in någon. Plötsligt verkar det nästan som om vi är färdiga med varandra. Det är väl en sorgeprocess, som skapar en del tomhet.

Det här blev uppenbart på nyår, då jag först hade bestämt att fira lugnt med några av mina närmaste och äldsta vänner, men sedan kände att jag hellre ville umgås med nya vänner, som faktiskt står mig närmare. Det gick inte att kombinera, och valet var självklart. Jag hade inte sett delningen så tydligt förut.

För det finns nya vänner, närmare vänner, som känner mig bättre här och nu och som mycket mer är på samma våglängd. Det känns lovande och jag ser framtiden an med tillförsikt, men mitt uppe i glädjen över dem finns det en liten sorg över dem jag upplever stängde dörren och gick vidare utan ett ord. Som plötsligt bara var … inte borta, men otillgängliga. Avlägsna. Och tillförsikten färgas så lätt av känslan av att vara ratad, inte önskad; av att inte få vara med.

Så här är det: Jag har resurserna för att göra något åt det. Jag kan bredda verksamheten, ändra beskrivningen av den, utvidga den med andra saker jag gör. Jag kan göra det – men jag gör det inte! Jag fastnar i frågor som namn, utseende på hemsida, domän.
Jag kan gå på nätverksmöten; jag har ju redan tips på flera affärsnätverk, adresser och tider till deras träffar, och jag vet att det finns ännu fler nätverk om jag bara gör en enkel sökning. Det är så enkelt som att anmäla mig och gå dit – men jag gör det inte! Jag som dessutom är bra på att nätverka, intelligentare än de flesta och bra på att hantera människor…
Jag kan marknadsföra mig. Det finns mängder av sociala nätverk där det är så enkelt som att bara lägga ut något – men jag gör det inte.
Jag kan kontakta Drivhuset och be dem om råd. Även om det var längesedan jag var student så kan de kanske peka mig i riktning mot någon som skulle kunna vägleda lite – en mentor eller något liknande – och det mesta de kan säga är ju nej. Men jag gör det inte.

Jag kan påverka det här, jag och bara jag kan göra det som krävs. Det är min verksamhet, mitt liv, mitt ansvar. Så vad väntar jag på? Vad står i vägen?

Jag känner mig helt kluven, för en del av mig är otroligt driven, intelligent, kan prata för mig, har idéer, lösningar, möjligheter och resonemang kring problem och vill synas, höras, märkas. Inte så att jag är helt inriktad på karriär, för det är jag faktiskt inte längre; inte den sortens karriär som jag drömde om när jag var yngre och som jag skulle kunna offra allt annat för. Nej, men jag skulle kunna göra så mycket mer, jag är så mycket mer driven än vad jag visar nu. För den andra delen av mig är bara trött och orkar ingenting.Jag vill inte vara trött längre! Jag vill inte låta utmattningen styra, jag vill inte låta de där symtomen som tillsammans pekar mot ME/kroniskt trötthetssyndrom bestämma vad jag ska göra med mitt liv. Men ändå är det så svårt att låta bli.

Jag är inte sådan här. Jag är inte den här lata människan som vet så mycket men gör så lite av det, som alltid finns där för att peppa och motivera andra men struntar i att peppa sig själv eller reda ut sin egen situation, som har det så stökigt kring sig att hon skäms för det men ändå inte lyckas reda ut hela röran en gång för alla, som vill så mycket men gör så lite. Inte så att jag tror att jag är (eller kan vara) den där anorektiska hyperaktiva perfektionisten med det perfekta hemmet, SuperLisan som jag förr hade som mål, men jag är så mycket mer än vad jag ger mig själv möjlighet att vara nu. Jag blir så frustrerad att tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte vara sådan här längre, för det är inte jag! Så vad ska jag göra åt det? Var börjar jag?

Spelar det egentligen någon roll var jag börjar? Är inte det viktigare att jag börjar? Att fundera över vart jag vill komma, sätta upp ett mål, delmål och steg på vägen. Ta ett steg i taget. Jag vill ju mer än det här, så vad är det jag vill? Det är nog dags att drömma även när det gäller karriären.

Men jag blir ledsen och frustrerad över att jag trots att jag har verktygslådan framför mig och en hjärna som vaknat ur en lång dvala och vill ha utmaningar inte tar tag i det. Jag kan säga vad jag borde göra, vad jag tänker göra, men om orden inte övergår i handling är de inget värda. Jag måste göra förändringen jag vill ha; jag måste leva den. Inget händer av sig självt.

Och mitt i frustrationens tårar kommer jag att tänka på alla som sagt till mig att inte vara så hård mot mig själv. Vet ni vad? Jag börjar tro att de haft fel. OK, jag kanske inte säger de mest peppande och motiverande sakerna till mig själv, och jag vet egentligen alldeles för väl att orden jag använder påverkar hur jag känner inför något och har makten att motivera eller skapa motstånd. Samtidigt vet jag att jag har en potential som är så ofantligt mycket större än vad jag har realiserat idag. Är det hårt att kräva mer av mig själv? Att inte acceptera några ursäkter när jag vet att ansvaret för att förändra ligger på mig?

This is neither old nor new
It’s always, forever
Somewhere between sense and ambition
pleasure and decision
we have to make a choice
What do we want?
Everyone singing ‘War, what is it good for?’
while planning the next one?
I don’t need to win
You don’t have to lose
We can choose
Happiness is an option

(Happiness is an option – Pet Shop Boys)

Happiness is an option. Lycka är ett val. Håller du med?

Jag antar att människor rent generellt har väldigt olika definitioner av vad lycka är: att vara frisk, inte nödlidande, har sina behov tillfredsställda, kanske en viss nivå av ägodelar, kärlek, frihet… Listan kan göras lång. Men det verkar alldeles för ofta som om de jag möter, och av dem vi ser i media och runt oss, ser på lycka som ett tillstånd de inte nått. Något de strävar efter, något än så länge inte helt gripbart. ”De ska bara” först, så kommer de att vara lyckliga. Om jag går ner 5 kilo, får den där nya tjänsten, träffar den perfekta partnern, får lägenheten i rätt område i rätt stad, kommer in på utbildningen, får barn, gifter mig, springer milen under en timme… Lyckan ligger alltid någon annanstans än här och nu och handlar om prestation eller något mål som ska nås.

Är lycka verkligen ett mål eller belöning för en prestation?

Jag märker också att när jag pratar om lycka med vänner och bekanta så tycks det vara nästan tabubelagt för en del. Många verkar känna ett behov av att tala om varför de är lyckliga, vad de är lyckliga över, som om de måste motivera eller bevisa lyckan. Är det inte ganska sorgligt om man skulle behöva motivera varför man känner si eller så? Kan man inte bara vara lycklig? Jag skulle aldrig ifrågasätta någon som verkligen visade sig vara lycklig och kräva en motivering. (Däremot skulle jag ifrågasätta någon som påstår sig vara lycklig när det syns alldeles för väl att det inte är fallet.)

För mig är lycka något annat. Det är ett sinnestillstånd, en närvaro och tacksamhet i nuet, en förmåga att stanna upp, vara och känna mig tillfreds. Någonstans på vägen ut ur den mörka spegeln och bort från olycklighet och ett livslångt och i stort sett konstant missnöje och tänkande där lyckan hängde ihop med mål och prestationer, mått och kilon, hittade jag en inre lycka som är helt oavhängig allt annat. Den finns där. My happy place. Någon gång valde jag lycka framför olycka. Det är anledningen till att jag kan vara både olycklig och lycklig samtidigt, för lyckan – sinnestillståndet, grundsynen – är alltid där, även i stunderna då olyckligheten tränger sig på otroligt starkt.

Enligt mångas definition av lycka är den kanske en avsaknad av olycklighet eller olycka; för mig är de inte ömsesidigt uteslutande faktorer. Det handlar mycket om en balans, för hur skulle vi ens lägga märke till lyckan utan lite olycka?

Människor blir ofta provocerade när jag använder uttrycket ”happiness is an option”, och reagerar med att om lycka hade varit så enkelt som ett val, så skulle de självklart välja det, för det är självklart att alla vill vara lyckliga. Men om det nu faktiskt är så enkelt som att förändra sin syn på vad lycka är, släppa det materiella och betrakta det mer som ett sinnestillstånd eller en livssyn än som ett snudd på ouppnåeligt idealtillstånd står dörren öppen för alla som vill gå genom den. Att vara lycklig ställer inga krav.

Jag har valt att vara lycklig, att bilda mig en egen uppfattning av vad lycka är utifrån något jag hittade i mig själv. Jag tror inte för en sekund på att jag är så unik att det här inte är något som vem som helst skulle kunna göra, utan valet finns där för alla. Det är bara att välja.

Men att jag har en lycka i grunden innebär inte att den är fullkomlig, utan att det finns något att bygga på. Jag skulle kunna stirra mig blind på det jag saknar, och som vissa stunder syns så mycket tydligare än allt jag har i livet: ekonomisk trygghet, ett säkrare arbete, kärlek, någon att dela livet med… Men jag väljer att inte lägga all fokus på det som inte finns, utan bejakar det som finns och lägger hellre energin på att skapa det jag vill ha mer av i mitt liv, på att rikta min energi mot de områden där det kan bli bättre.

Lyckan kan bara bli större nu.

Det är Thanksgiving idag, och även om vi inte äter enorma kalkonmiddagar och umgås med släkt och vänner så kanske det inte är helt fel att fundera över vad vi är tacksamma för. Inte den där sortens tacksamhet som innebär att man ställer sig i skuld till någon (det där som en del i föräldragenerationen är fantastiska på att försöka utnyttja), utan en mycket enklare tacksamhet.