Jag har än en gång insett att jag inte kan se dans som bara en hobby. Det var omöjligt för 15 år sedan och är det fortfarande. Jag vet inte om jag trodde att det skulle vara så när jag i vintras bestämde mig för att börja dansa igen; att en ny dansform och en massa fler år på nacken skulle göra att jag kunde hålla en helt annan distans till dansen och se den som en hobby. Innerst inne visste jag nog att det inte skulle gå.

Dans är så mycket mer än en hobby för mig. Det är ett språk som min kropp törstar efter, ett uttryck för det som ord inte räcker till för det är passion, det är liv. Idag förstår jag inte hur jag kunde vara utan dansen så länge som jag var. Men det var kanske först nu som jag var redo att återvända.

Att dansen är mer än en hobby är inte på något sätt dåligt, utan mer ett konstaterande. Tvärtom ser jag det som otroligt positivt att jag har hittat hem till en av mina stora passioner, och det har fyllt ett rum i mitt liv som varit tomt alldeles för länge. Det gör mig helare. Men det gör också att jag inte bara kan gå en kurs; komma dit, dansa, gå hem och sedan inte tänka särskilt mycket på det förrän nästa lektion. Dansen är närvarande 24 timmar om dygnet, den finns i nästan allt jag gör, eller parallellt med allt annat, och alla fysiska aktiviteter jag ägnar mig åt handlar om hur jag ska bli en bättre dansare. I nuläget lägger jag minst en timme om dagen på dans, uppdelat i duttar här och där – kanske mer än så. Men jag känner en längtan, ett sug, efter mer. Det är en ovärderlig kreativ och fysisk del av mitt liv, ett språk som jag vill lära mig mer av och bemästra för att uttrycka det jag vill uttrycka.

Jag har ännu bara börjat tota ihop kortare fraser, har oändligt många ord kvar att lära och en bra bit kvar till längre stycken. Men jag vill, jag brinner för att lära mig mer mer mer, arbetar hårt på att släppa rädslan för att inte kunna, inte vara bra nog, experimenterar lite och steg för steg går det framåt. Inget kommer av sig självt, utan allt handlar om träning, träning, träning – men när träningen är så njutbar (trots frustration och smärta – men så är alla dansare också masochister) och ger så mycket, så vill jag ge mig själv den tiden det tar. Hade jag bara haft råd så skulle jag gärna ha tagit lektioner varje dag, men det ligger till syvende och sist på mitt ansvar att utvecklas, att ta lärdomarna från klasserna och själv arbeta med dem – och där är det mitt ansvar att skapa träningstillfällen. Det är nästa steg.

Det är dags att lägga in nästa växel nu…