Så här är det: Jag har resurserna för att göra något åt det. Jag kan bredda verksamheten, ändra beskrivningen av den, utvidga den med andra saker jag gör. Jag kan göra det – men jag gör det inte! Jag fastnar i frågor som namn, utseende på hemsida, domän.
Jag kan gå på nätverksmöten; jag har ju redan tips på flera affärsnätverk, adresser och tider till deras träffar, och jag vet att det finns ännu fler nätverk om jag bara gör en enkel sökning. Det är så enkelt som att anmäla mig och gå dit – men jag gör det inte! Jag som dessutom är bra på att nätverka, intelligentare än de flesta och bra på att hantera människor…
Jag kan marknadsföra mig. Det finns mängder av sociala nätverk där det är så enkelt som att bara lägga ut något – men jag gör det inte.
Jag kan kontakta Drivhuset och be dem om råd. Även om det var längesedan jag var student så kan de kanske peka mig i riktning mot någon som skulle kunna vägleda lite – en mentor eller något liknande – och det mesta de kan säga är ju nej. Men jag gör det inte.
Jag kan påverka det här, jag och bara jag kan göra det som krävs. Det är min verksamhet, mitt liv, mitt ansvar. Så vad väntar jag på? Vad står i vägen?
Jag känner mig helt kluven, för en del av mig är otroligt driven, intelligent, kan prata för mig, har idéer, lösningar, möjligheter och resonemang kring problem och vill synas, höras, märkas. Inte så att jag är helt inriktad på karriär, för det är jag faktiskt inte längre; inte den sortens karriär som jag drömde om när jag var yngre och som jag skulle kunna offra allt annat för. Nej, men jag skulle kunna göra så mycket mer, jag är så mycket mer driven än vad jag visar nu. För den andra delen av mig är bara trött och orkar ingenting.Jag vill inte vara trött längre! Jag vill inte låta utmattningen styra, jag vill inte låta de där symtomen som tillsammans pekar mot ME/kroniskt trötthetssyndrom bestämma vad jag ska göra med mitt liv. Men ändå är det så svårt att låta bli.
Jag är inte sådan här. Jag är inte den här lata människan som vet så mycket men gör så lite av det, som alltid finns där för att peppa och motivera andra men struntar i att peppa sig själv eller reda ut sin egen situation, som har det så stökigt kring sig att hon skäms för det men ändå inte lyckas reda ut hela röran en gång för alla, som vill så mycket men gör så lite. Inte så att jag tror att jag är (eller kan vara) den där anorektiska hyperaktiva perfektionisten med det perfekta hemmet, SuperLisan som jag förr hade som mål, men jag är så mycket mer än vad jag ger mig själv möjlighet att vara nu. Jag blir så frustrerad att tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte vara sådan här längre, för det är inte jag! Så vad ska jag göra åt det? Var börjar jag?
Spelar det egentligen någon roll var jag börjar? Är inte det viktigare att jag börjar? Att fundera över vart jag vill komma, sätta upp ett mål, delmål och steg på vägen. Ta ett steg i taget. Jag vill ju mer än det här, så vad är det jag vill? Det är nog dags att drömma även när det gäller karriären.
Men jag blir ledsen och frustrerad över att jag trots att jag har verktygslådan framför mig och en hjärna som vaknat ur en lång dvala och vill ha utmaningar inte tar tag i det. Jag kan säga vad jag borde göra, vad jag tänker göra, men om orden inte övergår i handling är de inget värda. Jag måste göra förändringen jag vill ha; jag måste leva den. Inget händer av sig självt.
Och mitt i frustrationens tårar kommer jag att tänka på alla som sagt till mig att inte vara så hård mot mig själv. Vet ni vad? Jag börjar tro att de haft fel. OK, jag kanske inte säger de mest peppande och motiverande sakerna till mig själv, och jag vet egentligen alldeles för väl att orden jag använder påverkar hur jag känner inför något och har makten att motivera eller skapa motstånd. Samtidigt vet jag att jag har en potential som är så ofantligt mycket större än vad jag har realiserat idag. Är det hårt att kräva mer av mig själv? Att inte acceptera några ursäkter när jag vet att ansvaret för att förändra ligger på mig?
Lisigt 
Jag brukade också tänka sådär… ”jag vill inte vara såhär längre för det är inte jag”.. Jag tänker fortfarande så rätt ofta. Men nu inser jag att ”jo.. just nu är jag faktiskt just såhär” (trots att det inte är den jag vill vara så är det ändå den jag är just nu) Jag var det inte förut och jag kommer inte alltid att vara det men just nu är jag det. Och av någon (förbannad) anledning lyckas jag inte vända det, hur mycket jag än fösöker. Det står för något. Jag tänker inte att det är för hårt att kräva saker av sig själv.. Däremot kan man ju fundera över VAD det är man ska kräva eller HUR man kräver det. Om det man testat ett tag inte fungerat kanske det är dags att kräva någonting annan av sig själv? Någon annan ”väg” eller hur man ska säga..Men Lisa, en sak.. Det låter inte alls som att du är lat. Det låter mer som om du ”fastnat”. Jag fick en bild i huvudet när jag läste.. Som en stor vägg, som du står och försöker skjuta framåt för att komma framåt och få utrymme. Jag vet inte, det kanske är enda sättet. Eller så kanske det går att slå sönder den?Ta hand om dig.*kramar*
Hanna skriver så bra!Men det där med delmål och mål är väl en viktig del.Kan du inte börja med att ”kräva” av dig själv att bocka av bara en av de saker du skulle kunna göra. Kontakta en mentor tex?Bar en grej så behöver du inte skjuta hela den där stora väggen framför dig?Det brukar ju vara skönt att kunna bocka av saker, titta på att ”jag åstakom något” trots att det kändes som ett så stort berg.Ja det kanske kommer ta på och göra dig trött.Men det blir du ju som situationen är nu med!Visst man ska väl inte vara för hård, det är väl frågan om den där svåra balansen mellan att driva men inte driva för hårt.Livslångtlärande är jag rädd att den där balansen hör till.
Åh, vad jag känner igen mig. Jag är frilansjournalist & författare och skulle behöva marknadsföra mig, men jag fastnar liksom innan jag kommit någon vart. Nu har jag sagt till mig själv att ta itu med det efter årsskiftet. Få se vad som händer.
Hanna – Jättebra bild och kloka ord! För det är så det känns: som en mur jag antingen måste ta mig igenom, runt eller över. Och jag kommer inte på hur. Det är ju något slags motstånd hos mig när jag liksom inte kommer på hur jag ska ändra på det när jag vill något helt annat, men vad?Katten Findus – Jo, någonstans måste jag börja. Bara göra något. Men var och med vad? Jag känner inte igen mig i att vara så här… handfallen. Och det är helt klart en livslång balansgång, på många nivåer. Jag behöver kanske bara mer pushning än pepp just nu.Bokmamman – Du skjuter alltså också upp det? Varför gör vi så???Vet ni vad som också är besvärligt? Jag vet precis vad jag skulle säga till någon annan i samma situation. Men det har ingen effekt när jag säger det till mig själv.Stora kramar till er för kloka ord och varmt stöd!
Hmm.. Något jag kom att tänka på nu när jag läste inlägget nedanför.. Är det tillräckligt stimulerande det jobb du har nu? Vill du utveckla det och lägga energi på det? Alltså helhjärtat? Eller finns det annat som drar?Jag försöker fundera på vad jag brukar göra med motstånd.. och vad som brukar fungera.. Jag kan nog bli så ibland att jag omedvetet håller fast i själva motståndet också.. Då är det en process i sig, bara att släppa det. ”I release the need of resistance” ”I move forward in life with ease” var två affirmationer som fungerade för mig i somras. Fick dom av en dans/yogalärare som var här och hade workshop och använder sig mkt av affirmationer. Louise L Hay bla.. Men annars.. Hmm.. Antingen tror jag att jag brukar göra i alla fall, trots motståndet, då kommer det ofta fram just vad det är som det handlar om.. Annars bara släppa det som motståndet gäller helt, så brukar det lossna av sig själv på något sätt. Men det är ju inte alltid det går när det gäller jobb. Kinesiologi tror jag också på. Eller meditation av något slag.. Och ett accepterande förhållningssätt vad det gäller processen. Att det inte går att stressa fram.Heh, nu bombar jag dig med tankar.. Ta bara till dig vad du behöver.*kramar*
Jag tar till, och ler. Jag arbetar mycket med affirmationer, både för min egen del och när jag motiverar andra. Och de fungerar. Jag är också väldigt medveten om vikten av vilka ord man använder i tankarna, eftersom de påverkar hur vi känner, och därför också om vi blir peppade eller sänkta. Men jag är något sämre på att använda det på mig själv. Inom kreativitet (för mig dans och skrivande) har jag lärt mig att så långt det är möjligt släppa motståndet – the resistance – och bara göra. Samma mönster försöker jag också få till i resten av livet. Det går sådär. Ja, på ett sätt vill jag verkligen fortsätta med det jag gör nu, men inte på det sättet jag gör det. Översättning är roligt, stimulerande, utvecklande, utmanande – men stressen och osäkerheten kring när och om nästa jobb kommer är förlamande. Sedan är jag en språknörd av stora mått, och språk är också en av mina främsta begåvningar som jag älskar att använda mig av. Så på ett eller annat sätt vill jag arbeta med språk – att översätta eller skriva själv (däremot inte som lärare, för det har jag redan betat av). Men jag vill göra mer än det, och det är i de funderingarna jag fastnar, för hur kombinerar jag det jag kan och är bra på? Och hur får jag råd att gå utbildningarna som ger mig papper på saker jag redan kan bra, men (kanske) inte tillräckligt bra?Dina tankar är jättestimulerande, och påminner väldigt mycket om mina ;)Kram!
Kulturarbete har alltid varit tufft och på många sätt otacksamt (mycket jobb för lite betalt) och jag kan tänka mig att översättaryrket drabbas extra mycket nu i kristider. Du ÄR bra, driven och intelligent redan nu, det är omständigheterna som pressar dig till extraordinära ansträngningar. På ett vanligt jobb hade det du redan gör varit hur tillräckligt som helst. Inte konstigt att du känner dig pressad! I ett längre perspektiv tror jag dock att detta kommer att göra dig än starkare, både i dig själv och i ditt yrke.