• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Hälsa och ohälsa

Om fri(sk)het och sjukdom, trötthet, depression, ätstörningar…

Allt fler unga får förtidspension

27 torsdag Jan 2011

Posted by Lisa in Aktuellt, Fri(sk)het, Mänskliga rättigheter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Försäkringskassan

Jag hörde på Ekot i morse att antalet unga förtidspensionärer ökar, trots att antalet nya förtidspensionärer generellt sett minskar. Fast det heter förstås inte förtidspension, utan sjuk- och aktivitetsersättning. Som kan vara tidsbegränsad eller permanent. Socialförsäkringsminister Ulf Kristofferson kommenterar detta i SvD med att  ”Det är inte rimligt, det är en politisk katastrof att det blivit så här”, men att man inte ska pressa ut människor på arbetsmarknaden.

Det är helt klart att något måste göras. Dels handlar det om att inte slentrianmässigt ge aktivitetsstöd i stället för studiestöd till personer i särskolan, för att man har ett begåvningshinder innebär på inget sätt att man inte klarar av ett arbete. Det är en grov fördom! Detsamma gäller funktionshinder av alla de slag, där det verkar som att man hellre slussar in personer i bidragssystem och förtidspension än att bry sig om att skapa tillgängliga arbetsplatser och individuellt anpassade arbetssätt och -tider. I vissa fall är det så enkelt som att någon kan behöva assistans för att sköta ett jobb, någon annan kanske inte kan arbeta samma tid varje dag, en tredje behöver en anpassad arbetsplats. En funktionsnedsättning innebär inte att man är helt ofungerande, och det är ett enormt resursslöseri att förtidspensionera människor som, på sina villkor, skulle kunna arbeta.

Men det handlar också om ibland något diffusa psykiatriska diagnoser, generaliserade utmattningssymtom, ångest, depression och liknande. Som påfallande ofta lämnas utan vare sig rehabilitering eller stöd från vård eller försäkringskassa, och inga som helst planer för hur individen ska bli bättre och komma tillbaka till ett så normalt liv som möjligt. Den som en gång har fått en förtidspension, vad den än kallas, hamnar lätt mellan stolarna. Och om vederbörande själv får höra att ersättningen och den nedsatta arbetsförmågan är permanent kan vi ju gissa vad det gör med tron på den egna förmågan. Det är inte alla som orkar bråka. Ju längre tid man är borta från arbetsmarknaden eller studier som ung, desto svårare är det att ta sig in. Men svårt är inte omöjligt.

Jag blev själv sjukpensionär som 24-årig student (läs en kort artikel om det här), med en första tidsbegränsning på två år (min läkare föreslog ett år, försäkringsläkaren som jag aldrig ens pratade med sa på rak arm två) på grund av svåra ätstörningar och djup depression. Jag fick ingen rehabilitering, inget stöd från FK, ingen aktivering – ingenting. Trodde de på fullt allvar att man kan vila sig frisk? Var det någon annans ansvar att erbjuda (re)habilitering? Hade jag inte varit så förbannat envis och prestationsdriven så hade jag mycket väl kunnat acceptera att jag var kroniskt sjuk, och då hade jag nog varit kvar där, inte bara i förtidspensionen utan även i ätstörningen. Men det gjorde jag inte. Jag bröt själv förtidspensionen efter ett år och gick tillbaka till studierna, eftersom jag insåg att ingen ändå skulle göra något. Var jag friskare? Nej. Men jag löste det på mitt sätt, genom att fortsätta plugga och sedan, efter en kortare anställning, starta eget. Vilket är en utmaning utan dess like, men det har gett mig en plats på arbetsmarknaden där jag till stor del har kunnat skapa mina egna tider och utgå från mina förutsättningar.

Det som skulle krävas från samhällets sida för att lösa problemet med det stora antalet unga i förtidspension är en rehabiliteringskedja värd namnet. En som erbjuder rehabilitering, eller kanske snarare habilitering för dem som ännu inte har tagit sig ut i arbetslivet. Ett samarbete mellan vård, försäkringskassa och arbetsförmedling, individuella planer som anpassas efter individens förmåga och mål, och som får ta lite tid. Och en arbetsmarknad som är mer flexibel och individanpassad, där bidragssystemet finns för att täcka upp den delen av arbetsförmågan som kanske inte finns. FK är väldigt stelbenta när det gäller individuella avvikelser, till exempel för människor som inte kan arbeta lika mycket varje dag, men som kanske klarar av 50 %, eller rentav mer, utslaget på en vecka, eller som kan arbeta periodvis under året men under andra perioder inte klarar av att arbeta lika mycket eller alls.

För att det ska fungera krävs adekvata vårdinsatser, stöd att komma tillbaka från vad man kanske själv trott är en hopplös och permanent arbetsnedsättning (där det kan behövas både terapi och coaching för att bryta bilden av sig själv som utanför och ett förlorat fall), personliga och individanpassade (re)habiliteringsplaner och en förståelse hos såväl myndigheter som arbetsgivare för människors olika förmågor och behov. Jag tror att en stor del av de unga som idag är förtidspensionärer skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden inom ett eller ett par år, med rätt stöd. Men om stödet och viljan att se individen inte finns, kommer förtidspensionärerna att fortsätta bli allt fler.

P!nks nya video: ”Fucking perfect”

23 söndag Jan 2011

Posted by Lisa in Citat, Empowerment, Hälsa och ohälsa, Musik

≈ 1 kommentar

Etiketter

Självskadebeteenden

P!nks nya video till låten ”Fucking perfect” tar upp ett alltför vanligt problem: självhat och självskadebeteenden. Videon berörde mig mycket, kanske inte så mycket för själva självskadandet, utan för hela storyn. Den är inte min, men jag kan ändå känna igen mig. Framför allt känner jag igen mig i att vilja höra till, vilja passa in, samtidigt som jag inte ville det, för jag var inte som de andra; som de där populära. Jag kan inte skylla utanförskapet för mina självskadebeteenden eller ätstörningen, men det var lätt att falla in i självdestruktiva tankar när det kändes som om allt och alla hela tiden bevisade den där negativa självbilden och -uppfattningen om att jag var fel. Impopulär, oomtyckbar, oälskbar, passar inte in. (En självbild som jag först i vinter förstått rötterna till och omfattningen av, och som jag fortfarande arbetar med även om enormt mycket redan har förändrats.)

Se videon. Sprid den gärna. Våga prata om det här. Självdestruktivitet tar sig många olika uttryck: den klassiska bilden med en flicka som skär sig är bara en av otaliga variationer på temat. Självskadande är inte synonymt med emo, och det äcklar mig faktiskt när ungdomar koketterar med sina ärr och sår – problemet är mycket större och djupare än så, men visar man bara upp en sida är det bara den som får fokus. Våga prata om det i stället för att visa. Använd ett språk som människor förstår i stället för att skada dig, för det budskapet når aldrig fram till kärnan av vad du känner. Våga känna och sätta ord på känslorna. Det är det enda sättet att komma vidare. Och kom ihåg:

Pretty pretty please, don’t you ever ever feel
Like you’re less than fuckin’ perfect
Pretty pretty please, if you ever ever feel like you’re nothing
You’re fuckin’ perfect to me!

Här kan du läsa P!nks brev om videon och hennes budskap.

”Its a problem, and its something we should talk about.

We can choose to ignore the problem, and therefore ignore this video, but that won’t make it go away.”

Ibland slår det mig hur frisk jag blivit

21 fredag Jan 2011

Posted by Lisa in De stora frågorna, Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 1 kommentar

Ibland dyker det upp en förflugen tanke som i ett slag påminner mig om hur långt jag har kommit, om hur fri(sk) jag har blivit. Är. Låt gå för att jag varit fri(sk) i ganska många år vid det här laget, men frisk på samma sätt som den som aldrig haft en ätstörning kommer jag aldrig att bli. Min friskhet, eller frihet som jag föredrar att kalla det, är min helt egna, enligt kriterier som jag själv fick skapa på vägen ut. Den innebär kort och gott ätstörningsfri. Recovered.

Men vissa dagar far en tanke genom huvudet. Som idag. Det är fredag = tidigt BodyPump-pass. Fruktansvärt roligt, omänskligt tidigt. Men med bra instruktör och ännu bättre träningssällskap är det ett av de bästa sätten att börja en dag. Fast i morse var det trögt att gå upp. När jag inte sovit ordentligt på nästan tre veckor är morgnarna sega. Och jag var så trött efter passet att det knappt kändes verkligt. Inte sådär skönt efterträningstrött, utan trött. Så trött att jag knappt orkar prata, tänka, så trött att jag skakar och är illamående av trötthet. Då far en tanke genom huvudet: ”Nu vill jag bara hetsäta.” Något jag egentligen aldrig har gjort, annat än av svält eller för att kunna kompensera efteråt. Något jag inte heller gjort på… åratal. Så länge sedan att jag inte riktigt minns hur länge. Men tanken kommer, och det som får mig att notera den är hur jag viftar bort den. ”Jaha. Nej, det ska jag inte.” Slut på diskussionen och tanken blåser vidare som ett maskrosfrö. Jag tömmer min Gainomax, åker hem och äter en smörgås som andrafrukost. Och inser hur långt jag har kommit.

En gång i tiden var den sortens tanke något jag inte reflekterade över att jag ens kunde säga Nej till; numera är den något som dyker upp sällan och liksom bara blåser förbi. På vägen ut fanns det några år när sådana här tankar gav upphov till många och långa inre diskussioner. Det var när jag hade insett att jag kunde säga Nej, att jag kunde låta bli även om jag ville äta/spy/skada mig på något annat sätt bara för att jag faktiskt inte ville ta konsekvenserna av det, att det fanns ett alternativ, men inte var helt klar över vad alternativet var och om jag egentligen ville säga nej eller tänka på konsekvenserna. Vanans makt är stor… Men med åren, eller rättare sagt med aktivt förändringsarbete, försvann den vanan och ersattes av friska, oätstörda vanor. För att inte tala om hur tankarna byttes ut och tankebanorna förändrades. (Man måste verkligen beundra våra fantastiska hjärnors förmåga till förändring!) Så att jag idag noterar när det dyker upp en gammal tankerest, men inte tar fasta på den. Det som var självklart då är inte ens naturligt längre.

De gamla tankespåren finns kvar någonstans inne i synapsernas vindlingar. De är numera halvt igenvuxna stigar i stället för breda motorvägar, men de finns där. Ibland händer något som gör att en tanke viker av in på dem, som ett litet snedsteg ner i det förflutna. Oftast handlar det om att jag är trött, eller hungrig, eller stressad, eller ledsen, eller otillfredsställd, eller alltihop på samma gång – något som uppenbarligen påminner tankarna om det som var, och så far en synaps in på en gammal stig. Så enkelt, så… odramatiskt.

Hade någon för 10 år sedan sagt till mig att jag en dag skulle kunna vifta bort tankar så enkelt, skulle jag inte ha trott på det. Jag vägrade tro på att det var omöjligt att bli fri(sk), även om jag många gånger tvivlade, men så här långt tror jag inte att jag vågade tro var möjligt att nå. Och ytterligare en tanke slår mig: om jag har klarat det ”omöjliga” på ett område så kan jag ju göra det på många fler, eller hur?

Okunskaper kring ätstörningar

19 onsdag Jan 2011

Posted by Lisa in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ 1 kommentar

Etiketter

Ätstörningar

Hillewi Wahl skriver i sin kolumn i Metro idag om okunskapen kring ätstörningar, apropå diskussionen kring huruvida den norska skidlöperskan Therese Johaug har en ätstörning eller inte. Wahl påpekar dels hur ihåligt det klingar när Johaug kommenterar spekulationerna i en intervju i Aftonbladet (”Jag har helt enkelt inte klarat av att äta tillräckligt mycket under de hårdaste perioderna. Det är ju enorma mängder mat som ska ned och jag måste erkänna att jag några gånger blivit lite mätt och inte fått i mig nog”), och dels en kommentar till intervjun där en läsare påpekat att Johaug inte skulle kunna ha en ätstörning eftersom hon då inte skulle kunna tillhöra eliten.

Det skär lite i mina öron när någon använder ursäkter som jag själv, och många andra med ätstörningar, använt: ”jag är mätt”, ”jag hinner inte äta”, ”jag kan inte äta tillräckligt”, ”jag glömde äta”, ”jag har precis ätit”. Variationer på ett tema av dåliga ursäkter. Ja, jag kanske är färgad av några decennier med egna ätstörningar, och ett dryga decennium av stödarbete. Ursäkterna jag inte använt själv har jag hört för många gånger från andra. Jag hoppas innerligt att Johaug talar sanning, och det är onekligen inte det enklaste att kompensera för hård träning på elitnivå med mat. Det kräver planering och noggrant uträknad kost för att äta igen för energiförbrukningen. Jag märker själv hur svårt jag ibland har att energikompensera bara med min tämligen normala träningsnivå. Men det går.

Okunskapen om ätstörningar märks ibland tydligare än annars, inte minst i alla kommentarerna som gör gällande att man inte kan vara elitidrottare om man har ätstörningar. Jodå, det går hur bra som helst. Det är till och med ganska vanligt. Jag kan på rak arm nämna Sara Wedlund (friidrott) utöver Tina Nordlund (fotboll) och Emma Igelström (simning) som Hillevi Wahl nämner. Man kommer visserligen inte att kunna ligga kvar på elitnivå under längre tid med en svår ätstörning, för kroppen tar enormt mycket stryk av kombinationen hård träning och närings-/energibrist, men det är inte ovanligt. Jag har pratat med ansvariga för Göteborgsvarvet, föreläst för och samtalat med idrottsledare för ungdomar liksom på elitnivå och haft kontakt med personer som tränar och har tränat på elitnivå och kan tala om att ätstörningar är ett problem på elitnivå inom flera idrotter. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att elitidrott kan vara en alldeles utmärkt plantskola för ätstörningar.

Tyvärr tror många fortfarande att ”ätstörning” är synonymt med svår anorexi, vilket är en pinsamt grov förenkling. Även om anorexia är det de flesta tänker på när de hör ordet ”ätstörningar”, så är det inte den vanligaste ätstörningen, och sannerligen inte den enda. Bulimi, hetsätningsstörning, ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation) och ortorexi är vanligare och ätstörningar kommer i ett enormt spektrum av svårighetsgrader, från gränsfall med lite störda matbeteenden till träningsanorexi till dem som behöver inläggning. Den senare kategorin är försvinnande liten jämfört med den första. Det är lätt att gömma sig bakom sin hårda träning för att dölja och förneka en ätstörning, och fokusen på prestationer och resultat, inom vissa idrotter även på viktgränser, inom idrotten leder inte sällan till en ohälsosam fixering vid vikt, mat och prestationer. Att man inte skulle kunna eller orka träna på elitnivå med en ätstörning är ren idioti. Kolla bara hur mycket, och med vilken mani och tvångsmässighet, personer med ätstörningar tränar så ska ni se att träningsschemat kan vara minst på samma nivå som elitidrottare. För mig var det inte ovanligt att under mina mest maniska träningsperioder köra tre pass på gymmet och sedan promenera en timme. Och då har jag aldrig räknat mig som hårdtränande. Numera är det betydligt mindre och enbart för att det är roligt och jag mår bra av det. Helt utan fixering och ångestladdning. Mitt mål är att vara frisk, stark och vacker, inte söndertränad, undernärd och mager.

Det är bra att Hillevi Wahl skriver om det här, för okunskaperna är enorma kring ätstörningar, liksom myterna om vad en ätstörning är och hur den yttrar sig. Vi behöver också få en vettig diskussion kring ätstörningar inom idrotten – och då inte bara på elitnivå – och inte bara utbrott som mest blir en fixering vid ytterligare en för smal kropp.

Läs också Callistos reaktion på Hillevi Wahls kolumn: Ätstört

Vägen till en lyckad förändring – perspektiv kring mål

12 onsdag Jan 2011

Posted by Lisa in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ 1 kommentar

Jag kommer ut från morgonens BodyPump-pass på gymmet och det första jag ser utanför salen är en affisch med texten ”Motivation” och en bild av en våg. *suck* Som om det är den enda anledningen till att man tränar!

Det är nytt år och högtryck på landets gym, viktväktarklubbar, viktminskningsgrupper och hos hälsocoacher. Nyårslöften ska infrias, kilon och centimeter bort; ut med det gamla, osunda och in med ett Nytt Hälsosamt Liv. Vilket för många löftesgivare är synonymt med smalare. Jag skulle gissa att gymmen får in merparten av sina årskortsköp under de första veckorna i januari, och det är också då som det är som mest fullt på både passen och i gymmet. Otränade kroppar ska späkas och tvingas till hård träning redan från början när man går från 0 till 10 i ett steg, kosten läggs om helt, ofta till low cal-lowcarb, för i siktet hägrar Målet. Som ska nås så snabbt som möjligt, som om det var en tävling om vem som snabbast når målvikten. Målet är en siffra. Och vad händer? Träningsvärken slår till, kanske rentav skador, och det tar emot att resa sig ur soffan eller stiga upp tidigare för att gå och träna trots att det gör ont. Förkylningen slår till när kroppen plötsligt får mindre näring och samtidigt pressas för att bränna mer energi, vilket är en påfrestning på immunförsvaret mitt i vinterns virushärd, och så frigörs en massa slagg och skräp när man går ner i vikt och ökar förbränningen. Och sedan är det trögt att komma tillbaka. Känner ni igen det? Många av de där årskorten utnyttjas flitigt en månad, kanske två, och sedan  allt mer sporadiskt för att i vissa fall inte användas alls efter ett tag. De som ger upp når inte målet.

Andra fortsätter ihärdigt och når målet. Målvikten, det nya midjemåttet eller vad det nu handlade om. Gärna på kort tid efter hård träning och sträng diet. Och vad händer då? Påfallande ofta minskar motivationen att fortsätta träna på samma nivå, för man tränade ju för att nå målet, inte för en bestående förändring eller för att det är roligt. Detsamma gäller maten: plötsligt kan man ”unna sig” både det ena och det andra, för vikten är ju nådd. Hurra! Men efter en period av hård träning och bantning så har ämnesomsättningen ofta sjunkit en del (ju mindre man ätit, desto mer har kroppen oftast kompenserat genom att dra ner på förbränningen), och om man då börjar äta precis som före årsskiftet kan vikten ta ett skutt uppåt. Den där Nya Hälsosamma Livet är det inte alltid så mycket bevänt med om motivationen enbart handlar om en siffra. Och även för den här gruppen är nya träningsvanor och sund kosthållning snart ett minne blott om motivationen sviktar när det nådda målet alltför snabbt drar iväg mot hur det var innan.

Hur vore det att sätta ett bättre mål än en siffra? Att till exempel sätta ”en sundare livsstil” med mer motion och bättre mat som mål, och låta det ta tid. Inte satsa allt i ett jättekliv, utan ta det bit för bit under lite längre tid. Och med delmål. För en bestående förändring krävs en bestående förändring av beteenden, inte en kort tids engångssatsning. Det handlar mest av allt om att tänka på ett nytt sätt, och tro mig: att tänka i termer av vikt är banne mig varken något ”nytt sätt” eller vidare långsiktigt. Att befästa nya vanor tar tid, kräver aktivt, långsiktigt arbete inte bara av beteenden utan av tankemönstren bakom beteendena. Låt det ta tid. Sätt realistiska mål som motiverar just dig. Om din Stora Livsförändring efter nyår handlar om ett hälsosammare liv med mer träning och bättre ätande, se till att du blir klar över varför du vill det, och hitta sätt som faktiskt är belönande i sig. Att tänka att träning är ett nödvändigt ont och en plåga kommer inte att skapa motivation. Bestäm dig i stället för att träning är roligt och hitta en form, eller former, som passar dig.

Jag ilsketriggas jättemycket av all fokus på viktnedgång, för det är inte därför jag tränar. Det tog mig ett antal år att efter 25 års ätstörning få ett förhållande till både min kropp och träningen som jag vet är friskt, och än idag kan jag ibland komma på mig med att tycka att träning är så roligt att jag inte vet om det är sunt. Men jag kan lova en sak: viktminskning finns inte på kartan och inte bland mina mål. Snarare skulle jag väl kunna säga att ett mål för 2011 är att inte gå ner i vikt. Jag vill helt enkelt hitta en balans där jag tränar så mycket jag vill och mår bra av och äter bra, utan tanke på vikten. För mig är det ett sunt mål.

Läs mer:
För suveräna tips om hur du håller dina nyårslöften, läs det här inlägget från Callisto på Framgångstankar.
För kloka ord och en sund reaktion på nyårets bantningshets, läs Thérèses inlägg på Tankestormar.

Att gömma sig bakom ångest – och att tillåtas göra det

18 lördag Dec 2010

Posted by Lisa in Empowerment, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 1 kommentar

”Men jag har faktiskt ångest!”

Hur många gånger har du använt den frasen, eller någon liknande, för att slippa undan? För att slippa ta ansvar för något du gjort, för att slippa hålla ett löfte, för att slippa utsätta dig för något som skrämmer dig? Hur många gånger har du hört någon annan säga det?

Ångest är förrädiskt: ju mer makt du ger den, desto mer tar den. När du börjar bli rädd för att få ångest och undviker saker för att de skulle kunna ge ångest, när du börjar kringskära ditt liv mer och mer bara för att du känner den där sugande obehagskänslan i magen när du tänker på vissa saker, så skapar du ett ångestfängelse. Du ger ångesten en styrka och makt som den inte har från början. Ångest är tankar och känslor som ger upphov till fysiska symtom, symtom som ofta har sitt ursprung i spänningar. Det är inte en egen kraft som kidnappar dig och tar över ditt liv. Och du kan lära dig att hantera ångest genom att ta tillbaka makten från den och sluta låta den styra.

Jag säger inte att ångest är en bagatell, utan det är urläskigt och dränerar energi och kan bli oerhört handikappande. Men ångest är inte ett handikapp från början, och den blir ett handikapp bara om den får bli det. När du började ge efter för ångesten, låta den styra, låta bli att göra saker för att de gav ångest, eller kunde ge (vilket är vanligare), så gav du bort din makt till ångesten. Du lät den styra över ditt liv, i stället för att själv behålla kommandot. För precis så läskigt är ju ångest att vi till varje pris vill undvika den – vi är människor, och människor vill maximera lycka och minimera lidande. Så enkelt.
Sedan hjälper det inte att andra människor, de som inte förstår ångest eftersom de aldrig har haft det, har sådan respekt för ångestargumentet att de inte vågar utmana utan daltar. Och då tillåts ångesten få fäste och bli handikappande; bli en anledning att inte ”kunna” plugga, jobba, ta ansvar. För visst sjutton kan man både jobba, plugga och absolut ta ansvar även om man har ångest – man kanske inte klarar 100 % varje dag, men förmågan finns kvar. Inaktivitet gör det värre, att inte utsättas för krav och ansvarstagande, dagsrutiner och uppgifter man ska klara av gör inte ångesten mindre, utan är tvärtom en anledning att alldeles för många går långtidssjukskrivna på grund av ångest. Och hur lätt är det att sedan ta sig tillbaka? Inte. Man vilar sig inte fri från ångest, man lär sig aldrig att hantera ångest genom att slippa undan eller undvika situationer som ger ångest – det är inte att hantera, utan att ge efter eller fly – tvärtom skapar det en situation där individen lär sig att hon/han faktiskt kan slippa undan genom att gömma sig bakom ångestargumentet och där ångesten tillåts styra. Alla har förmågor, alla kan mycket mer än vad de tror om de får chansen.

Många som har ångest kan tala om i vilka situationer den kommer, vilket innebär att de har skapat förväntningar och självuppfyllande profetior: jag vet att jag får ångest i situation X, därför får jag det. Våra tankar är precis så kraftfulla att de kan framkalla känslotillstånd, men det innebär också att vi kan lära oss att tänka om. Och det går att lära sig att bryta ångesten tidigt i spiralen, att hantera den på ett sätt som innebär att  den inte tillåts styra livet.

Dessutom är ångest ingen ursäkt. Den fråntar dig inte ansvaret över dina handlingar, den ursäktar inte om du beter dig illa eller gör ett misstag, om du bryter löften eller skadar vare sig dig själv eller någon annan. Du har fortfarande makt över och ansvar för dina handlingar (om du inte är psykotisk). Före till och med den mest impulsiva handlingen finns en bråkdels sekund där du fattar beslutet att göra eller inte göra. Och det är bara genom att ta ansvaret fullt ut som du kommer att kunna förändra.

Jag går inte på ångestargumentet och accepterar det inte som ursäkt. Jag förstår det, och har full förståelse för att människor mår dåligt, men jag köper det inte som ursäkt. Många andra gör det, de låter människor med ångest komma undan för att de ”mår så dåligt” eller blir utagerande när de konfronteras med saker de faktiskt har gjort fel. I don’t. Varför? För jag har också ångest. När någon säger att hon/han har ångest måste jag ibland bita mig i tungan för att inte säga ”det har jag också”.

En bra vecka har jag bara milda ångestkänningar kanske 4 dagar av 7. En sämre vecka kan jag gå med ångestpirrningar i händerna, en sugande klump i magen och vara skakis hela dagar, med panikkänningar då och då. Det suger kraft, men jag tänker aldrig mer låta ångesten och rädslan ta över. Jag har lärt mig att stanna upp och andas djupt några gånger om jag får ångestattacker, jag har lärt mig att bryta tankar, jag har lärt mig att det inte är farligt. Jag vet att det går att lära sig att hantera ångest och att det kräver aktivt arbete. Men det kräver mer än något annat att du tvingar dig själv att utsätta dig för just det som skrämmer, det som känns som om det är på gränsen för vad du klarar av, och att andra pushar på och backar upp dig för att du ska göra det. Och att aldrig ge upp. För jag är inte någon supermänniska som klarar av saker som ingen annan klarar av. Men jag ger inte upp.

Jag lever med ångest, kanske skulle man kunna kalla det för ”generaliserat ångestsyndrom”, men jag ser ingen som helst anledning att sätta ord på det. För då ger jag ångesten en plats i mitt liv som den inte förtjänar. Jag har för mycket att göra för att ge efter för den, för mycket jag vill, för många drömmar. Jag har helt enkelt för mycket liv för att någonsin mer låta rädsla hålla mig tillbaka. Jag kanske inte är på topp hela tiden, men jag är på topp av min förmåga. Och det är bra nog. Inga ursäkter, inga bortförklaringar. Bara liv och känslor.

Tankar kring bekräftelse

25 lördag Sep 2010

Posted by Lisa in De stora frågorna, Fri(sk)het, Om mig

≈ 3 kommentarer

Finns det ett mänskligt bekräftelsebehov? Om jag tolkar Mazlows behovshierarki rätt så ingår bekräftelse i behovsnivå 2: Behovet av uppskattning. Följaktligen borde vi alla inte bara ha, utan även kunna bejaka, ett visst  mått av bekräftelsebehov utan att det skulle betraktas som konstigt. Men är det inte ofta så att just bekräftelsebehov betraktas som något fult?

För egen del har jag rent allmänt ett kluvet förhållande till behov, och än mer så till just bekräftelsebehovet. Antagligen beror det på att jag stött på lite för många människor som haft ett enormt, rent av ett ganska osunt, bekräftelsebehov, som inte har kunnat ge sig själva någon bekräftelse eller fatta några beslut utan att hela tiden söka bekräftelse hos andra. Inte en gång, utan hela tiden, för varenda liten sak. Det är inte bara tröttsamt utan innebär dessutom att personen ifråga inte utvecklar någon egen självkänsla, när allt måste få omgivningens godkännande. Som en reaktion mot det, och som en del av min livslånga (och hittills ganska obearbetade) rädsla för att vara till besvär, har jag gjort tvärtom och nästan skytt situationer där jag kan ens misstänkas söka bekräftelse hos andra. Behovet har funnits där, och något slags positiv spegling hos andra var enormt viktig när jag försökte skapa ett friskt liv och lära mig hur jag ska vara utan ätstörning, men jag har väldigt sällan vågat ge uttryck för det. För jag vet ju så väl att den vars bekräftelse jag behöver allra mest är jag själv. Om jag inte kan bekräfta mig själv, om jag inte kan känna att det jag gör är rätt och bra, så spelar det ingen roll hur mycket bekräftelse jag än får från omgivningen. Självkänslan måste komma inifrån och vara grundad i mig.

Jag inser ändå att jag faktiskt behöver få lite bekräftelse ibland; jag behöver höra att jag är bra. Att jag gör något bra. Och det känns rätt så gott de gånger jag får höra det; jag vågar kanske inte alltid tro på komplimanger, men jag lyssnar till dem och tar emot dem med glädje. Jag kan känna enorm stolthet över något jag presterat, över boköversättningen som står där på Bokmässan, väl exponerad, över mailet från projektledaren som säger att hon skickade ett jobb med fel språk till mig bara för att jag är en bra översättare. Det är en skön känsla, den där stoltheten över att ha åstadkommit något, för jag tycker fortfarande helt ärligt inte att jag är särskilt exceptionellt duktig på något, har väldigt svårt att se mig själv som ”bättre än genomsnittet”.
På ett sätt kan jag även känna stolthet över den jag är, den resa jag gjort, historien jag besegrat, över att jag valde Livet och satsade på det – och vann – och den jag blivit, men oftare tappar jag bort det större perspektivet och ser bara felen och bristerna. Jag vet, jag har lätt för att se prestationer och glömma bort mig själv, men så är det också för just prestationer jag har fått mest beröm och för mig själv jag fått mest kritik. Just därför tror jag att jag egentligen behöver mer bekräftelse för den jag är än det jag gör, samtidigt som jag själv fortsätter arbeta för att bekräfta mig själv.

Det här är inte ett försök att tigga bekräftelse, utan att sätta ord på något som jag inte riktigt fått grepp om förut. Jag behöver inte andras godkännande av allt jag gör, jag är ganska självgående och livet skulle ha blivit väldigt stillastående om jag behövde bekräftelse för att kunna gå vidare. Men precis som alla andra behöver jag nog ibland bara höra det, eller kanske ännu mer få veta att jag är sedd, hörd. Jag försöker se och bekräfta  människor runt mig, men är hela tiden rädd för att själv synas för mycket samtidigt som jag ofta känner mig osynlig.

Jag är bra, och någonstans inom mig vet jag det, trots alla mina fel och brister och bitvis taskiga impulskontroll och imperfektioner, även om jag har svårt att alltid säga att jag är bra. Jag kan bli bättre, det finns mycket som kan bli bättre, men det innebär inte att jag inte är bra redan nu, eller? Men ibland vore det skönt att våga be om den där bekräftelsen utan att känna att jag förhäver mig eller tigger uppmärksamhet. Det här är ett av områdena i livet där jag inte alls har koll på spelreglerna (och där de flesta antagligen inte ens funderat över huruvida det finns spelregler) och därför faktiskt inte vet vad som betraktas som ok. Så frågan är:

Är det OK att söka bekräftelse, eller är det något som alltid ska ges utan att man ber om det?

Lästips: Avhandling om självskadebeteenden

23 torsdag Sep 2010

Posted by Lisa in Boktips, Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Självskadebeteenden

Jag fick genom Genusflödet tips om en avhandling om självskadebeteenden:

Avhandlingen Självskada: En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande, handlar om hur unga, främst tjejer, resonerar kring självskadande och att må dåligt. Anna Johansson, Institutionen för kultur och medievetenskaper, Umeå universitet utgår från diskussionsforum på internet och intervjuer, samt medierapportering, psykiatrisk litteratur och biografier i ämnet. (från Genusflödet)

Anna Johansson disputerade i maj och avhandlingen finns publicerad hos bokförlaget h:ström – Text & Kultur. Från Umeå Universitets hemsida:

Med hjälp av vad personer som skär sig själva berättar och diskussioner på olika internetforum ger en avhandling i etnologi en ny bild av ett uppmärksammat problem. Vad innebär det egentligen att skada sig och hur skapas betydelser kring självskada? 

Självskadande handlingar, framför allt bland unga kvinnor, har uppmärksammats allt mer i den offentliga debatten sedan sent 1990-tal. Etnologen Anna Johansson har intervjuat personer som skär sig själva och hon har följt diskussioner om självskada och psykisk ohälsa på en rad internetforum. I avhandlingen Självskada. En etnologisk studie av mening och identitet i relation till skärande visar hon hur betydelser skapas kring självskada i olika sammanhang och vad det kan innebära att skada sig själv. 

– Det finns olika skäl till att man skär sig, men gemensamt för de flesta i studien är att de mår psykiskt dåligt, säger Anna Johansson. 

Pendlar mellan att vara offer och aktör 

I avhandlingen visar hon hur skärande betraktas som å ena sidan en avsiktlig strategi för att hantera känslor och upprätta självkontroll, och å andra sidan som ett tecken på kontrollförlust och hjälplöshet. De personer som intervjuats pendlar ofta mellan att framställa sig själva som offer respektive aktörer.  

De allra flesta av dem som boken handlar om är unga tjejer och relationen mellan självskada och kön är ett genomgående tema i avhandlingen. 

– Även om kön sällan diskuteras på forumen, förhåller sig mina informanter hela tiden till föreställningar om hur unga tjejer bör vara. 

Motstridiga känslor inför psykiatri och internetforum  

Forumen utgör arenor för kollektivt identitetsskapande, där normer och värderingar etableras kring självskada och psykisk ohälsa. Här erbjuds stöd och support, men mötesplatserna kan också uppfattas som destruktiva. De intervjuade personerna är många gånger kritiska till den vård som erbjuds och på forumen framställs psykiatrin ofta som en form av fiende. Men relationen till psykiatrin är samtidigt motsägelsefull, eftersom de flesta skribenter vill få hjälp att må bättre. Självskadandet kan då framstå som ett medel för att bli tagen på allvar. 

– Det blir ett sätt att bevisa hur dåligt man mår, inte minst i relation till psykiatrin som uppfattas som svårtillgänglig, säger Anna Johansson. (UmU 2010-05-20)

Hanteras varsamt

23 torsdag Sep 2010

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa, Känslor, Om mig

≈ 1 kommentar

Ibland känner jag att jag borde bära en ”Hanteras varsamt”-skylt. Inte för att jag riskerar att explodera så mycket som att jag känner mig otroligt skör och sårbar och önskar att människor kunde vara lite mer varsamma med mig. Det är de i allmänhet inte. När blev jag den man kan dumpa allt på?

Och det är till stor del mitt eget fel. Jag är ju den där starka som alltid finns där, som lyssnar, som ger råd, som stöttar, som tar på mig mycket och ger ännu mer utan att klaga eller sätta gränser. Jag vet att jag gör det, jag vet att jag ger mer än jag begär tillbaka, och kanske omger jag mig också med människor som tar mer än vad de ger. Det känns i alla fall som om många runt mig tycks ha missat att jag inte är riktigt så hel, stark och osårbar som jag kan på ytan kan verka. Trots att jag säger att jag inte har det bra, så känns det som om jag gång på gång på gång får deras problem, frustrationer, dåliga tålamod och ännu sämre humör dumpat i knät. Varför kan inte människor stanna upp och tänka efter, bara för en tiondels sekund, innan de kläcker ur sig saker eller spyr ur sig sina problem? Varför kan de inte bara vara lite mer varsamma?

Jag har haft några riktigt jobbiga veckor, med en förkylning som vägrar gå över och energinivåer som har störtdykt. Men jag har ändå försökt finnas där, lyssna och ge, för det är så jag gör. Det är så jag är, det enda jag vet om. När jag plötsligt insåg att jag kände mig helt uttömd,  att jag inte hade något kvar att ge, visste jag inte hur jag skulle göra för att ladda batterierna och fylla på depåerna igen. Jag tog det lite lugnare ett par dagar, men var strax där igen och peppade, lyssnade, gav energi. För, som sagt, det är så jag är. Jag kan inte stänga av andras ångest, oro, ledsnad, problem, jag kan inte låta bli att bry mig. Frivilligt. Utan att någon ber mig om det. Så kom kraschen och jag var helt slut och bara grät och grät. Och kände att det började bli väldigt enkelriktat; jag gav och gav utan att få något tillbaka. Mer än andras problem, frustrationer och usla humör. Är det verkligen värt det?

Det gick så långt att jag slutade bry mig och valde att isolera mig, för varför ska jag fortsätta bry mig och ge när ingen stannar kvar tillräckligt länge för att ge något tillbaka. Om jag inte kan säga vad jag behöver så får jag ingenting? För när jag inte finns där och ger så blir det väldigt tyst.

Jag trodde att jag hade börjat hämta mig, att jag var starkare igen, att energin började återvända. Jag kunde le igen, kunde till och med skratta, skämta och interagera, kunde känna intresse för andra, jag började inte längre störtgråta bara jag tappade något, jag kunde andas igen. Allt kändes lättare, ljusare. Men så dumpade någon sitt dåliga humör på mig. En jäkligt ogenomtänkt kommentar från en frustrerad kompis och jag kände hur jag reducerades till en liten blöt fläck utan någon som helst energi. Det är så jäkla tröttsamt att hela tiden behöva plocka upp bitarna och försöka få dem att hålla ihop! Jag är jäkligt känslig och sårbar och önskar verkligen att det gick att få människor runt mig att förstå det. Är lite varsamhet så mycket att begära?

Fler behandlas med elchocker

15 måndag Mar 2010

Posted by Lisa in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Psykiatrin

Idag rapporterar diverse nyhetskanaler och tidningar om hur allt fler behandlas med ECT – electroconvulsive therapy eller på lekmannaspråk elchocker – i nuläget cirka 40 000 behandlingar om året, vilket är en fördubbling jämfört med för 10 år sedan, enligt Svenska Dagbladet. Socialstyrelsen kommer under veckan med en rapport där vården kritiseras för att inte ge patienter tillräcklig information om riskerna med och biverkningarna av ECT, och för att de som får men av den inte tas om hand.

I höstas hade Uppdrag granskning två program om ECT under rubriken Den stora glömskan, dels om hur patienter inte upplystes om biverkningar och risker och dels om hur patienter behandlats under långa perioder och mot sin vilja. (Via Den stora glömskan hittar ni fler länkar.) Det har dessutom på senare år kommit in ett antal lex Maria-anmälningar från personer som har drabbats av bestående minnesförluster efter ECT-behandling, och detta är upprinnelsen till Socialstyrelsens rapport.

Jonas Andersson, som är verksamhetschef på Ungdomsförbundet för social och mental hälsa, berättar i SvD om hur han fått bestående problem med korttidsminnet från de 22 behandlingar han fick förra året för att häva ett psykotiskt tillstånd. Övergående rubbningar av korttidsminnet brukar anges som en vanlig biverkning av ECT, men allt fler rapporter kommer alltså in om mer bestående minnesstörningar. Jonas Andersson upprörs dessutom av att beslutet om ECT fattades över hans huvud, men också utan att hans sambo meddelades.

ECT låter hemskt och drastiskt, och många har nog fortfarande en bild av behandlingarna som kommer från Gökboet eller Sylvia Plaths Glaskupan. Riktigt så går det inte till idag. Patienten blir sövd och får muskelavslappnande medicin före behandlingen, som tar några sekunder, och även om den onekligen är drastisk, så har den inneburit en enorm skillnad för många, framför allt på djupt deprimerade patienter. Problemen gäller snarare att ECT har använts på ett inte helt evidensbaserat sätt, under mycket långa perioder, den har getts till synes godtyckligt till personer med diagnoser som inte alltid svarar särskilt bra på just elbehandling, människor har fått ECT under tvång och med bestående störningar på minnet. Informationen är ofta bristfällig, ECT beskrivs många gånger som en sista utväg för svårbehandlade patienter som därför inte får några direkta alternativa lösningar och kunskaperna än idag för dåliga.

Jag har sett personer som var så djupt deprimerade att de nästan varit katatoniska på bara några få behandlingar få tillbaka livet och bryta sin depression. Det gjorde att jag för snart 12 år sedan gick med på ECT när inga antidepressiva medel verkade hjälpa mot min depression. Jag började bli desperat och min läkare presenterade det som en tänkbar lösning – vilket jag uppfattade lite som en sista utväg. Jag fick lite kort information, men var givetvis lite för chockad för att kunna ta in den ordentligt, en broschyr i handen, och inget mer. Läkaren gick nämligen på semester, så eventuella frågor fick jag strunta i. Men jag hade bestämt mig för att ge det en chans eftersom jag inte kunde se några alternativ.

På mig hjälpte det inte. De enda effekterna jag fick var en fruktansvärd huvudvärk (jag tål inte narkos särskilt bra), jättespända käkmuskler och att jag kände mig mer deprimerad. Jag tror inte att jag fick några minnesstörningar, men hela den sommaren är suddig på grund av att jag var så deprimerad. Dessutom är dagarna på psyk ganska enformiga, så de ger inte direkt några bestående intryck att hänga upp minnet på ens i bästa fall. Så efter ett antal behandlingar, när det ”borde” ha blivit en effekt, sa jag ifrån och skrev ut mig. Det fungerade helt enkelt inte på mig. I efterhand förstår jag bättre varför, och har även träffat andra unga människor med samma erfarenheter. Jag kom till sist ur depressionen ändå, och vet också ganska väl att delar av den hade ett direkt svältsamband, som jag skulle vara otroligt förvånad om man kunde elchocka bort.

Rebecca skriver om hur vissa efterfrågar elbehandling inte för själva chockverkans skull, utan för narkosen. För den där korta stundens frist från sina egna tankar, sin egen tillvaro. Kanske kan det vara så att lite för många som själva efterfrågar ECT gör det av samma skäl. Jag kan inte klandra dem, för jag önskade många gånger att jag bara kunde få sova tills depressionen var över och allt var bra. Men med tanke på hur jag mådde efter den där korta behandlingen så var det inte en lösning för mig, framför allt inte som det handlade om några få minuter.

Men elbehandling ska ges på goda grunder, i de fall där det finns evidens för att det faktiskt fungerar, och med stort ansvar från vårdens sida både om information före beslutet om behandlingen och ordentlig uppföljning. Det finns till exempel ingen evidens för att hundratals behandlingar hjälper, och alla former av elbehandling mot patientens vilja borde vara lika förbjudna som andra tvångsbehandlingar – om det inte råder extremt speciella förhållanden, som i så fall ska godkännas av en instans som har patientens rättigheter och bästa i fokus. Lika lite ska det ges till personer som bara vill bli sövda. Rätt använt kan det nästan innebära en skillnad på liv och död, men det är inte en riskfri behandling och det behövs en genomgång och tydliga regler.

Läs även vad Thérèse har att säga.

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält