Kategoriarkiv: Hälsa och ohälsa

Om fri(sk)het och sjukdom, trötthet, depression, ätstörningar…

Slut

17 tisdag Apr 2012

Posted by in Mental trötthet

≈ Lämna en kommentar

Jag tappar ord. Kan plötsligt inte minnas hur vanliga ord stavas, eller hur ordet jag översatt tre gånger i samma text ska översättas. Koncentrationen är som bortblåst, minsta lilla avbrott från en tankebana och jag måste leta mig tillbaka och börja om.

Jag skriver fel gång på gång, för fingrarna lyder inte.

Jag tappar tid. Sitter och stirrar på datorskärmen och försöker komma på vad det var jag gjorde, vad det är jag gör. Sitter och stirrar ut genom fönstret utan att se något medan tårarna rinner. Sitter hopkrupen på golvet med ryggen mot elementet för att värmen kanske ska lösa upp spänningarna, eller ligger i en hög där jag sjönk ihop, och bara gråter. Medan tiden går, snabbare än vad jag märker.

Jag kan inte lyfta kaffeglaset, måste greppa om det med båda händerna för att inte tappa det. Jag äter tinade jordgubbar med gaffel för att jag inte fick dem att ligga kvar på skeden. Orkar knappt lyfta gaffeln till munnen, orkar knappt hålla i tandborsten. Det gör ont, fysiskt ont, att skriva, att sitta, att sträcka på mig.

Jag orkar inte le. Jag orkar inte sjunga. Jag orkar inte prata. Jag blir tystare och tystare, tål inte ljud, ljus, lukter. Smaker gör mig illamående.

När jag är så trött att jag knappt orkar andas, kommer på mig själv med att inte ha rört en min på timmar, undrar jag när det tar slut. Hur länge fortsätter hjärnan arbeta? Hur länge orkar hjärtat slå?

Att sova hjälper inte. Jag kan inte ens lura mig längre att jag kan sova mig pigg. Marginellt piggare, kanske. Men sedan influensan våren 2005 har jag inte haft en enda dag då jag vaknat pigg och varit pigg en hel dag.

De senaste dagarna har jag känt hur kroppen protesterar, inte vill vara med längre. Så här har jag aldrig känt förut. Inte ens när jag vägde 38 kilo och hade kramper var jag så här … bortom trött. Och det är inte depressionströtthet. Jag känner inte igen det. Jag är rädd. Skiträdd.

Värst är ändå de kognitiva förändringarna. Hur jag blir trög, glömsk, korkad. Kan inte behålla en röd tråd i tankarna. Hur sinnena sviker mig, blir både fumliga och hyperkänsliga. Hur personlighetsförändrad jag blir. Stundtals snudd på apatisk, reagerar med svårighet på det som händer runt om – vilket dessutom kräver enorm koncentration – gråter för ingenting, tappar bort vem jag är, vilka egenskaper det är som jag har. Självkänslan bara försvinner. Självförtroendet likaså; från ingenstans kommer tvivel på allt jag gör, allt jag är. Känslan av att inte göra nog, inte räcka, på en nivå som jag inte själv kan bemöta och stilla. Det är märkligt att trötthet kan få mig att känna att jag måste be om ursäkt för min existens, för alla krav jag ställer på dem jag älskar och tycker om, för att jag bara begär saker utan att ge något tillbaka. Att jag vet att jag har fel hjälper inte; jag kan inte övertyga mig själv. Men det är svårt, nästan omöjligt, att förklara och att be andra om påminnelser, ord, handlingar, hjälp, beröring som hjälper mig att hitta tillbaka till mig. Jag orkar inte. Jag får inte. Jag ställer redan för stora krav, är för egoistisk.

Men det här är inte jag, det är som en blek skugga av mig, berövad nästan allt det som gör mig till mig. Jag känner inte igen mig. Jag är någonstans innanför det här. Hur förklarar jag att jag blir personlighetsförändrad av att vara helt jävla slut?

Det är inte så här illa hela tiden. Jag kan fortfarande plocka fram mitt friska, glada jag. Men det är allt oftare, en allt större del av tiden. Det tar över mer och mer. Jag ser ingen utväg och orkar inte göra något. Och jag svamlar. Och vill ursäkta mig. Och jag är så jävla rädd.

Det ätstörda samhället

20 tisdag Mar 2012

Posted by in Ätstörningar, Hälsa och ohälsa, Ideal och identitet

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Upptar mat, träning, vikt, och tankar på det, en stor del av din tillvaro?

Dietäter du ständigt, men lyckas inte gå ner och behålla en sund vikt för att du överäter i smyg?

Tränar du för att ”få” äta, eller för att du har ätit?

Mår du psykiskt dåligt om du inte tränar, eller tränar för att inte må dåligt?

Anser du ändå att du är frisk?

Vårt samhälle lider av en ätstörning. Ätstörning UNS, utan närmare specifikation. Det uppfyller inte alla kriterier för någon enskild diagnos, men har helt klart passerat gränsen för hälsotänkande och en sund medvetenhet om kropp, mat och träning. Sedan länge. Vi har i åratal sett det i kvällspress, på Internet, i bloggar och i de så kallade ”livsstilsprogrammen”. Och det syns allt tydligare, inte minst på Twitter, där bantning/dieter, mat och träning är ämnen som ligger högt i topp bland vad människor skriver om. Alltför många. Alltför ofta. Det är inte hälsosamt att vara fixerad.

Har du frågat dig själv varför du äter och tränar som du gör? Vilka som är dina motivationsfaktorer?

Fettfrosseri kontra fettnoja, överätning kontra späkning, bantning kontra att unna sig varje dag. Människor tycks helt ha tappat bort självklarheter som att alla näringsämnen är nödvändiga för kroppen, att kroppen är bra på att reglera sina behov och att den som äter mer än vad hen gör av med går upp i vikt, och vice versa. Vad hände med att äta sunt och må bra? Med balans? O nej, nu frossar man på fredag och lördag och går upp och springer innan de flesta har vaknat andra morgnar. Den som tränar flest pass i veckan, eller längst pass, är duktigast, men ingen frågar sig varför hen tränar. Att uppleva sig ha ätit för mycket, eller något ”förbjudet”, ska straffas med träning. Att inte träna, eller att inte följa sin diet en dag, ger ångest. Vari ligger egentligen skillnaden mellan det friska och det ätstörda?

Många, förhoppningsvis de flesta som tränar gör det av rätt skäl, för att de mår bra av det och för att det är en del av en sund livsstil. Detsamma gäller många som äter enligt en viss metod, utan att bara fundamentalister. Det sunda ligger i att göra det som är bra för kroppen och själen, inte av rädsla eller ångest.

När blev bantning en livsstil och inte en kortvarig diet för att gå ner i vikt?

De tankar och resonemang som jag ser i såväl media som sociala medier känner jag igen från mina ätstörningsår. Ser jag spöken där det inte finns några? Knappast. Det tycks bara ha blivit så vanligt att ha ett stört förhållande till mat, kropp och träning – maskerat till ”sundhet – att få verkar vara medvetna om det. Jag tror dock att de flesta, innerst inne, vet när deras beteende är osunt och ett sätt att försöka skapa kontroll över kaos eller en flykt från ångest, även om de inte skulle erkänna det öppet och än mindre är beredda att göra något åt det.

Jag gick in i en ätstörning så tidigt att medierna, samhällets förväntningar eller ideal inte låg till grund för det. Däremot blev jag ytterst medveten om de ideal som spreds i medierna och de oerhört motsägelsefulla förväntningar som finns på kvinnor (som kvinna kan jag inte tala för män) när jag skulle hitta ett friskt förhållningssätt och en frisk livsstil. Tro mig, det är lättare sagt än gjort att hitta något friskt och sunt att modellera såväl tankar kring kroppen som beteenden kring mat och träning på. Inte minst när ingen tycks ifrågasätta det.
Min lösning blev att släppa förväntningar och ideal, skippa alla rön om vad som är hälsosamt den här veckan och hitta en egen väg, baserad på fakta om fysiska behov och näring och på vad just jag mår bra av. Och det är inte att varva frosseri med bantning eller att kompensera mat med träning. Äter jag för mycket en kväll, eller två, så känns det, framför allt om jag redan mår dåligt av andra skäl. Men jag agerar inte längre på den känslan. Jag låter den vara, ger inte viktångest något som helst spelrum. Att ge ångest utrymme är att ge den näring och växmån.

Det är inte sunt att äta upp sig till en osund övervikt. Det är inte heller sunt att år efter år banta och tokträna utan att gå ner de kilona igen eftersom man samtidigt fortsätter överäta i smyg. Det är inte friskt.
Det är inte sunt att träna för att hålla ångesten borta.
Det är inte sunt att göra bantning till en livsstil.
Det är inte sunt att träna varje dag, flera pass om dagen, för att tvinga kroppen till en lägre vikt än vad den själv ställer in sig på.
Det är inte friskt.

Jag dömer inte. Jag önskar bara att fler funderade över varför de äter och tränar som de gör, att människor öppnade sina ögon och ifrågasatte de sjuka beteenden som har normaliserats i vårt samhälle.

Vårt ätstörda samhälle.

Orden räcker inte

04 fredag Nov 2011

Posted by in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Livet

≈ 1 kommentar

Jag önskar att jag kunde beskriva hur det är att få hjärnan kidnappad av mörker, att känna hur självkänslan plötsligt rasar till marken och det inte finns några positiva tankar kvar. 
När det inte längre går att tänka positivt, vilket inte innebär att jag tänker negativt. Det blir bara tomt där allt det positiva brukar finnas.
Jag önskar att jag kunde säga hur det känns, men orden räcker inte.

Jag vill berätta hur det är att att ha ett konstant sömnbehov men inte kunna sova, att vakna och gråta av trötthet.
Hur initiativkraften försvinner tillsammans med orken, så att jag kan vara på väg ut en hel dag utan att lyckas komma över tröskeln. 
Jag vill kunna beskriva hur jag går och handlar men kommer hem utan middagsmat eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag ville ha och sedan glömde just middagsmat.
Om gråtattacken när jag kliver av på hållplatsen hemma och kommer på det. 
Hur jag kan vara för trött för att lyfta gaffeln och därför inte orkar äta, hur aptiten är så borta att jag ständigt lämnar halva portioner och sedan äter godis för energins skull.
Hur anorektikern i mig nöjt rör på sig igen. Orden räcker inte.

Jag vill berätta om tröttheten efter dagar med en kropp som darrar och spänner sig i lågfrekvent, konstant ångest.
Om frossa och svidande ögon.
Om hur jag inte kan somna för att jag är så spänd.
Om hur ryggen och skuldrorna värker av att jag ryggandas när bröstet knyter sig.
Om hur jag tappar saker, fumlar, när musklerna inte lyder. Jag kan inte. Orden räcker inte.

Jag vill berätta om hur livrädd jag blir när jag inte känner att jag längre har något att ge, något att bidra med. Finns jag då?
När det känns som om mitt ljus mattas och blir en enda liten, skör låga, när mina färger blir dova och glanslösa. 
Hur det känns när ”jag orkar inte” går som ett konstant surrande mantra i huvudet, ett brus bland de andra tankarna.
När koncentrationen splittras och tankeförmågan påverkas.
När jag inte längre känner igen mig i den där gråtande människospillran. 

Jag vill berätta hur det känns, men når inte känslan. Orden räcker inte.

Leker med elden

02 torsdag Jun 2011

Posted by in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 2 kommentarer

Den mörka medresenären är tillbaka. Den envisa baksätesföraren har tröttnat på att viska i mitt öra och kika mig över axeln, tröttnat på att bli ignorerad. Så nu sitter hon bredvid mig i framsätet, lockar på mig, frestar mig.

Jag leker med elden, flörtar med mörkret. Jag är medveten om det. Jag är också medveten om hur otroligt korkat det är. Men jag har kontroll. Eller har jag verkligen det? Kommer jag någonsin att kunna vara säker på om jag gör något för att jag vill eller om jag vill göra det bara för att det mildrar den ständiga, gnagande ångesten? Jag vet att jag är beroende av det här, att jag har varit beroende av de här beteendena. Jag vet att jag alltid kommer att vilja ha mer, jag vet hur snabbt det kan bli närmast tvångsmässigt. Jag vet allt det.

Och ändå leker jag med elden. Jag intalar mig själv att den här gången är det annorlunda. Den här gången kommer jag inte att tappa kontrollen. Kanske har jag rätt, kanske inte. Just nu vet jag inte. Kommer det att eskalera eller sluta? Kommer jag att eskalera det eller sätta stopp för det? Jag vet att jag inte i stundens hetta kommer att skära upp armarna, hur gärna jag än skulle vilja göra det vissa stunder. Det skulle helt enkelt vara för svårt att dölja. Så jag kontrollerar mig.

Hur var det nu det började igen? Bit för bit sjönk jag allt djupare ner i en depression, som sedan följdes av allt starkare ångest och till och med panikattacker. I takt med att jag har kunnat se att jag inte bara är deprimerad, att jag har börjat urskilja vad som är jag och vad som är sjukdomen, depressionen, har något förändrats. Jo, visst har jag fortfarande en depression, smärtsamt lågt självförtroende, bristande initiativkraft, energibrist; jag har ingen aptit, gråter för allt och inget och vill skada mig – men samtidigt är jag lycklig och positiv. Att äntligen kunna se den här tudelningen och kunna skilja på vad som är jag och vad som är sjukt innebär att jag inte är depressionen, jag är inte ångesten. Jag lider av depression och ångest, men det definierar inte vem jag är.

Tyvärr är det ganska tröttande att ha panikattacker, vara spänd och behöva kämpa för att kunna andas. Och det påverkar dansen. Jag hatar verkligen ångesten och paniken, men jag låter den inte styra mitt liv. Jag trotsar den genom att försöka leva normalt. Jag tar mig ut, jag träffar människor, jag pratar, jag interagerar, jag älskar, jag arbetar. När jag går in i en professionell roll kan ingen ana vad som finns bakom fasaden. Fast mina närmaste vänner, mina systrar, de ser mer. De kan känna hur jag vibrerar, fysiskt, känslomässigt, mentalt. De känner hur nära bristningsgränsen jag är. Men det här är den förvandling jag måste gå igenom, min metamorfos. Det sköra skalet runt mig är det som finns kvar av mina gamla murar, och eftersom det är så tunt måste jag skydda mig. Jag släpper inte in särskilt många. Jag kan inte göra det. Jag tänker inte göra det. Men varje andetag är en seger, varje morgon vaknar jag lite starkare, en dag närmare då jag bryter igenom skalet och kan breda ut mina vingar i frihet, skönhet och kraft.

Jag hoppas och önskar bara att det inte går för långt innan dess, och att genombrottet inte blir ett sammanbrott. Jag är orolig, och lite rädd. För jag vill verkligen skada mig – inte någon allvarlig skada utan bara lite grann. Och jag har gått ner lite i vikt eftersom jag inte har någon aptit och ibland är för trött för att tvinga mig att äta, och även om jag inte tror att det handlar om särskilt mycket är jag rädd att jag ska komma till en gräns där jag går in genom spegeln igen. Jag har redan mer tankar på att medvetet gå ner mer i vikt, kommer på mig själv med att titta på bantningskurer och måltidsersättningar. Jag noterar tankarna utan att agera på dem, läser etiketterna, kikar på näringsinnehållet, jämför priser. Tack och lov är de dyra och jag är alldeles för smart för att gå på de där tankarna. Jag behöver inte gå ner i vikt och jag har inga avsikter att göra det heller. Jo, en del av mig vill, en del av mig vill alltid det, men jag tänker inte göra det.

Samtidigt är jag medveten om att om jag går ner mer så kommer motståndskraften, viljan att stå emot, den mörka medresenären att minska medan hennes röst blir allt starkare och högre. Så jag håller tummarna för att det inte ska dröja alltför länge innan jag får den där tiden på öppenpsyk och att jag behåller kontrollen och håller ihop mig själv tills dess. Och att jag kan tvinga mig att äta. Mer. För jag tänker inte gå in genom spegeln igen! Den resan har jag ingen som helst lust att göra om.

Jag vet att det är fullkomligt idiotiskt av mig att leka med elden, men jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna låta bli. Hur knäppt det än låter, så är det ungefär bara så jag vet hur jag kan ta hand om mig själv, hålla ihop mig utan att gå under av ångest och depression. Och även om panikattackerna på ett sätt får mig att känna att jag är sämre än någonsin tidigare, och trots utmattningen, den stora tröttheten, depressionen och allt det där, så är allt faktiskt tusen miljoner gånger bättre än förr. Jag kommer att ta mig genom det här också.

Fri(sk)het

16 måndag Maj 2011

Posted by in Fri(sk)het

≈ Lämna en kommentar

Ibland känner jag mig fortfarande liksom nyfrälst av fri(sk)het, och trots att det gått flera år nu sedan jag var aktivt anorektisk, eller till viss del styrd av de tankarna, så lägger jag märke till friskhetstecken. Och det gör mig alltid sådär pirrande glad och stolt – som ”jag har faktiskt kommit så här långt”.

Det kan handla om allt från att jag utan problem kan äta efterrätt närhelst jag vill, bli proppmätt för att jag tog den där andra biten urgod men mäktig banoffeepaj bara för att det var gott utan att sedan tänka att jag måste kompensera för det, att jag litar på vikten utan minsta känsla av att jag skulle behöva kontrollera den, eller att jag kan ha en dålig dag när jag tycker att jag ser tjock ut och veta att den tanken är falsk och därför kunna slå bort den. Jag tränar bara när jag vill och för att jag vill, och när nu min högt älskade och eftertraktade (och behövda!) endorfinkick tycks utebli vad jag än tränar, så tränar jag mindre. Den enda anledningen att träna utan kicken, att träna trots att jag inte känner för det, skulle vara viktnedgång – och gissa hur stolt jag är över att inte känna det. Jag behöver inte gå ner i vikt. Det här är kanske helt normala tankar för andra, men när man levt i ett kvarts sekel med jagande ätstörningstankar som ständig följeslagare är det helt obeskrivligt skönt att inse att ett friskt tänkande har blivit så naturligt för mig.

Men visst har jag en del små egenheter. Jag tycker ofta att det är urtrist att behöva äta flera gånger om dagen, varje dag, jag har nästan kroniskt dålig aptit (som inte direkt blivit bättre av depression och antidepp) och är ibland för trött för att äta. Ända sedan jag var bebis har mat inte varit särskilt viktigt för mig, men jag äter ändå för att jag behöver det. Även om jag ibland verkligen måste tvinga mig att komma ihåg det. Jag älskar sötsaker och tycker att de borde kunna utgöra en mycket större, självklar del av kostcirkeln, och tycker jättemycket om att laga och äta mat med andra även om det är urtrist ensam.

En del av mig kommer nog alltid att vilja gå ner ”bara lite”, men den delen är lättignorerad. Och jag har nog aldrig varit så nöjd med både mig och min kropp som nu, även om jag ibland kan tycka att jag nog tappat liiiite för mycket i vikt. Men jag är till och med nöjd med områden som jag alltid har avskytt förr! Det är ett så stort framsteg att jag saknar ord. Jag är förbluffad, helt enkelt. Och de där små egenheterna jag har är jag numera såpass van vid att jag känner att de inte handlar om ätstört tänkande, utan bara om ett normalt Lisa-stört tänkande.

Jag hoppas att jag får behålla den här underbara glädjen över mina fri(sk)hetstecken resten av livet!

Försäkringskassan – vad finns det att säga?

18 fredag Mar 2011

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Efter fyra veckors officiell sjukskrivning (med sjukintyg) ringer en handläggare och talar om att de inte kommer att godkänna de första veckorna, då jag inte hade intyg eftersom jag inte kom mig för att ringa vårdcentralen och sedan fick vänta några dagar och inte orkade tjata om att bakåtdatera intyget, och att jag inom kort kommer att få en bekräftelse om att de har tagit emot mitt ärende. Den kommer efter fem veckor och säger ungefär så mycket som att de har tagit emot handlingarna och ska behandla mitt ärende, samt räkna ut hur stor ersättning jag ska få. Trots att det var förifyllt på sjukförsäkran jag fyllde i vilken SGI som skulle användas för beräkning. Eventuell ersättning, bör jag tillägga, eftersom de inte tycks ha börjat behandla ärendet – mer än att jag inte har rätt till ersättning för hela tiden. Och så de där 7 karensdagarna som riksdagen lagt på oss egenföretagare.

Idag, en halv vecka senare, kom ett brev till: nu vill de ha ett nytt sjukintyg för tiden från efter den första månaden för att kunna behandla ärendet. Vad?! Kan de inte behandla den tid de har fått? Nu ligger visserligen intyget från förra veckan, på ytterligare 2 veckors halvtidssjukskrivning, i ett kuvert bredvid mig på skrivbordet, men ska det verkligen vara så att en sjukskrivning måste gå ut innan de behandlar ärendet och skickar ut pengar? Det är inte som att jag kommer att få särskilt mycket pengar heller; 50 % av min alltför låga inkomst, och så bara 80 % av det, blir typ väldigt lite. Men det känns mer och mer som att man måste ha en buffert för flera månader när man blir sjukskriven, eftersom det är den tid det tar innan man eventuellt får ersättning. Den bufferten hade jag en gång, men de senaste årens lågkonjunktur har effektivt eroderat den, och idag har jag inga marginaler.

Det där sociala skyddsnätet som fanns i folkhemmets Sverige när jag växte upp tycks inte finnas längre. Inte som egenföretagare i alla fall. Man ska vara frisk och rik för att ha det bra här. Minsta svaghet, eller ”särskilda behov”, innebär försämrad ekonomi och att man behöver stå på sig för de rättigheter som borde vara självklara. En chans att komma tillbaka i en takt som innebär att man bygger upp en långsiktigt hållbar situation finns det inte rum för. Jag misströstar över det samhälle som vuxit fram och börjar bli dyrt och heligt trött på att ständigt oroa mig för pengar och för när nästa totala energidipp kommer. Jag har inte kunnat arbeta heltid på flera år, men utan någon hjälp från staten eftersom jag inte räknat med att kunna få sjukskrivning ändå eftersom diagnos ”extrem trötthet” antagligen inte är hållbar. Tack vare att jag är min egen har jag ändå kunnat skapa ett arbetsliv som jag kan anpassa hyfsat helt på egen hand, men när konjunkturen blev sämre, villkoren försämrades så orkade jag inte jaga nya uppdrag i tillräcklig omfattning, parallellt med allt annat, och bufferten försvann bit för bit. Av såväl pengar som stresstålighet och energi. Men som egen verkar det inte finnas några alternativ, det är bara att bita ihop och köra.

Det här med människosyn

17 torsdag Mar 2011

Posted by in Aktuellt, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Mänskliga rättigheter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

I måndags uttryckte Charlotte Wachtmeister (m), kommunalråd i Svalöv, vid ett möte i kommunen:

”Att kostnaderna för barn med särskilda behov ökar beror bland annat på att det inte längre finns tvångssteriliseringar.” (HD 2011-03-16)

Wachtmeister uttrycker förvåning när Helsingborgs Dagblad (HD) frågar henne om uttalandet, och tycks tro att reaktionerna berodde inte på hennes åsikt utan på att Sverige har utfört tvångssteriliseringar. Hon förklarar sig på följande sätt:

– Vi hade en genomgång av ekonomin och det var en diskussion om varför kostnaderna för dessa barn ökar. En anledning är, om man tittar bakåt i vår lagstiftning, att vi inte längre tvångssteriliserar. Det ser jag som en möjlig anledning. (HD 2011-03-16)

Personligen tycker jag att hennes åsikt är skrämmande, framför allt om den är representativ för hennes människosyn. Det känns väldigt mycket som en syn på människor som indelade i över- och undermänniskor, önskvärda och icke önskvärda individer; ett resonemang som jag verkligen inte kan begripa. Men jag ställer mig också oerhört frågande till det underförstådda resonemanget om att det hade funnits färre barn med särskilda behov, och därmed lägre kostnader för kommunerna, om Sverige hade haft tvångssterilisering. Det fanns tre skäl till tvångssteriliseringar:

• eugeniska/rashygieniska skäl: risken att överföra oönskade arvsanlag, som sinnessjukdomar, begåvningsnedsättning, handikapp eller andra sjukdomar
• sociala skäl: personer som bedömdes vara olämpliga som föräldrar på grund av psykisk sjukdom, begåvningsnedsättning eller osocialt leverne
• medicinska skäl: graviditeten skulle kunna utgöra en fysisk eller psykisk risk för personen ifråga (läs: kvinnan)

Jag kan inte se hur något av dessa skäl skulle gälla någon av dem jag känner, eller känner till, som har barn med särskilda behov, eller som själva har särskilda behov. De skulle inte ha kommit på fråga när det gäller tvångssterilisering. Tror Wachtmeister att man ska kunna se i förväg vilka som kommer att få barn med t.ex. neuropsykiatriska diagnoser, funktionshinder eller CP-skador? Det finns inte ett 1:1-samband i ärftlighet eller levnadssätt. Var skulle vi dra gränsen – tvångssterilisera rökare? den som dricker för mycket? personer med en historia av psykisk ohälsa? personer med ett IQ under 100? under 80? kvinnor över en viss ålder? kvinnor som har för många sexuella partner?

Dessutom har jag ett problem med begreppet ”särskilda behov” som brukar användas för alla typer av funktionshinder – fysiska, psykiska, neuropsykiatriska och intellektuella. I de flesta fallen handlar det om personer som har fullkomligt normala behov, men som har olika förutsättningar för att få behoven tillgodosedda och därför kan behöva särskilda insatser för sina helt normala behov. För att få den hjälp som t.ex. skolbarn har rätt till för att få samma möjligheter att delta och utvecklas som andra, måste föräldrarna stå ut med att deras barn pekas ut som ”barn med särskilda behov” och extra kostnader. Det avvikande utmålas, som så ofta, som ett problem. Ett hinder. Jag vill inte att människor ska ses som problem och belastningar för samhället bara för att samhället är anpassat för en viss typ av normalitet. Kan vi inte vidga normalitetsbegreppet lite, så att fler får plats?

Jag vet inte om det är det enkla faktum att jag har levt och lever med psykisk ohälsa och vet hur det är att inte fungera helt normalt som gör att jag har den här människosynen, men jag skräms av synen på alla funktionshinder som stora problem och belastningar. Även när jag läste till sjukgymnast, en utbildning som jag hoppade av delvis för att jag inte kunde tåla den människosyn som fanns både på utbildningen och inom vården, reagerade jag mot att man lade fokus på hindret och missade allt som fungerade normalt. Periodvis har jag ett funktionshinder genom depression och ångest, trötthet och koncentrationsproblem, och jag har själv skapat strategier för att fungera ”normalt”. Kanske är jag därför en av dem som Wachtmeister skulle vilja tvångssterilisera för att förhindra att jag sätter barn med särskilda behov till världen. Fast det behövs inte, eftersom jag har valt bort barn. Men ändå: låt människor leva och vara sig själva!

Nästan som förr men ändå så långt ifrån

21 måndag Feb 2011

Posted by in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron, Om mig

≈ Lämna en kommentar

För ett par veckor sedan var jag och provade ut en bäckenkorsett för mina något överrörliga och därför ömmande bäckenfogar, och då tog naturligtvis ortopedteknikern mitt höftmått. Döm om min förvåning när det var detsamma som när jag var 20! Idag hade katterna dragit fram mitt måttband ur en låda och nyfiket och med en smula skräckblandad fascination bestämde jag mig för att kolla mina mått. Skräckblandad därför att det är ett bra tag sedan jag gjorde det och för att vissa gamla rädslor fortfarande kan flyga genom huvudet (typ: hur mycket större är jag nu?).

Än en gång: förvåning. Och lite misstro. För bortsett från att midjemåttet är lite större än när jag var 20 så är mina mått desamma. Och jag kan leva med lite mer runt midjan, för jag är ändå 17 år äldre och väger ett antal kilo mer. Inte för att jag vet hur många eftersom jag inte väger mig, men tillräckligt många för att det borde ha gjort skillnad. Sedan finns ju den stora skillnaden mot då: jag är frisk.

Det här är inget sätt att skryta, utan ren fascination. Jag minns när jag på vägen ut ur anorexin, när jag hade gått upp kanske 10 kilo, var förvånad över att det inte syntes mer. Kunde jag verkligen fortfarande vara smal när jag vägde det som jag då tyckte var ”så mycket”? Det ögonblicket var en stor ögonöppnare för mig, och sa mycket om hur skev kroppsuppfattning jag hade haft innan. För så smal som jag såg mig då, och så nöjd som jag var då, hade jag aldrig varit innan.

Idag väger jag mer än vid den aha-upplevelsen och har hittat en trygghet i att det går att vara frisk och smal. Sunt smal, inte mager. Det är en stor skillnad, men en skillnad som jag för 10 år sedan inte förstod. Och jag är faktiskt ännu nöjdare idag. Delvis för att jag är frisk och nöjd, vilket faktiskt tog några år, delvis av tacksamhet över att jag har en kropp som ändå stått ut med ganska mycket, som under alldeles för många år var alldeles för undernärd, hårt pressad och underviktig, som har gått ner och upp och ner och upp igen i en destruktiv viktbergochdalbana, fått sina sviter men ändå hämtat sig riktigt bra. Jag är i bättre form än någonsin, starkare och uthålligare och tydligen med bättre kondition också, jag trivs i min kropp på ett sätt som jag aldrig gjort och jag tycker att jag ser bättre ut än någonsin. Jag är faktiskt riktigt stolt över min kropp. Med alla dess små skavanker och brister. För den är min, den är fantastisk, den är kapabel till så mycket njutning och glädje som jag aldrig var i närheten av som anorektiker.

Det har hänt att jag haft en dålig dag och när jag kommer hem och byter om framför spegeln kunnat säga till mig själv att ”jag ser åtminstone jäkligt bra ut”, och menat det, och så har dagen blivit lite bättre. Det är nytt. Det är väldigt nytt till och med. Men trevligt. Hemskt trevligt. Och det känns på något sätt så otroligt skönt friskt och på väg mot ett tillstånd med bättre självkänsla och allmänt större … nöjdhet. Stolthet.

Så mina mått må vara nästan som förr, men jag har kommit så ofantligt långt sedan dess. Stolt!

Något har hänt

21 måndag Feb 2011

Posted by in Fri(sk)het, Ljusglimtar i tillvaron, Tillvarons små mysterier

≈ 1 kommentar

Ja, något har hänt med mitt tålamod. Det är liksom lite större och jag har lättare för att acceptera saker som de är.

Hur märkte jag detta? Jo, genom att jag kunde acceptera att ta det lugnt och inte riktigt göra något alls i flera dagar när jag fick influensa i onsdags. Delvis förknippar jag acceptansen och lugnet med att jag på tisdagen tillbringade en underbar dag på spa på Sankt Jörgen Park Resort och verkligen gick ner i varv och bara var. Vatten, värme och indisk oljemassage gjorde underverk med mitt inre! Efter det följde 3 timmar dansdrilling, Drilling from Hell, som var körsbäret på toppen av en urhärlig dag. OK, det kanske inte var mitt smartaste beslut att köra spa + träning när jag vaknade med ont i halsen och lite småkymig känsla i kroppen, men det kändes ju bra under tiden (famous last words). Kanske inte lika bra när jag framåt småtimmarna vaknade efter att ha däckat i soffan några timmar och hade feberfrossa…

Men: jag accepterade. Vad annars fanns det att göra? Efter att jag plikttroget (och lite galet) hade varit uppe, slutkollat och skickat iväg ett jobb på onsdag morgon, var det sängen som gällde. Lugnet från tisdagen var kvar och jag var märkligt harmonisk. Tillräckligt för att lägga märke till det själv. Jag tog inte automatiskt värk- och febernedsättande för att kunna hålla vanligt tempo, utan kände att kroppen behövde vila. Så det fick den. Time out från allt annat.

Två dagar senare när jag fortfarande hade feber, fortfarande värk i kroppen och fortfarande inte kunde tänka klarare än för att läsa deckare och med möda tota ihop enstaka inlägg, OCH missade en after work som jag verkligen ville gå på var det kanske sisådär med acceptansen. Tålamodet tröt i takt med de avbokade gympassen och allt mer spända musklerna (jag är inte gjord för att ligga still), och med upplevelsen av att jag må vara lugn, men jag kan inte meditera eller göra något vettigt tankearbete eftersom det surrar av halva tankar i huvudet. Men ändå: jag pushade mig inte över gränsen. Och det var ändå 2005 som jag senast hade rejäl influensa, så det var kanske dags. Acceptansen gick helt klart lättare än förr.

Ytterligare två dagar senare är jag groggy men feberfri, försöker samla tankar och energi och funderar över hur tålamodet kan förändras. Jag tänker verkligen inte på mig själv som en tålmodig person, blir lätt otålig, vill att saker ska hända NU och har en tendens att tröttna på saker som drar ut på tiden eller personer som blir för långrandiga, men har ändå gång på gång bevisat att jag ibland har ett ofantligt tålamod. Och om jag lär mig att bemästra acceptans i stället för att bli irriterad och stressad över saker som jag faktiskt inte rår över och inte kan forcera, så är mycket vunnet. Jag tror att jag är på väg dit, och det känns underligt att vara så här lugn, så här… tålmodig. Men det är skönt.

Depression eller naturlig reaktion?

07 måndag Feb 2011

Posted by in De stora frågorna, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Hur vet man om en rejäl dipp är en ingång i en depression eller en naturlig reaktion på en ohållbar situation, extrem trötthet och ett eller ett par smärtsamma minnen/trauman som kommit upp till ytan? Frågan är allvarligt menad: Hur vet man?
Handlar det om diagnostiska kriterier som inte är uppfyllda, eller om patientens berättelse och upplevelse av huruvida det finns problem som orsakar nedstämdheten kontra när man inte kan se någon tydlig anledning? Och ska både versionerna behandlas på samma sätt?

Min upplevelse av mina depressionsperioder är grådask, kyla, känslotomhet – en avsaknad av känslor som gjorde att jag kände mig allt annat än levande. Och till det ett antal av de vanliga diagnoskriterierna. Kan en naturlig stress-/trauma-/utmattningsreaktion skilja sig genom att det skulle kunna finnas ett mer normalt känsloliv, eller rent av väldigt starka och överväldigande känslor? Och de vanliga kriterierna.

Inom vården är de snabba att dra upp receptblocken och skriva ut antidepp, men betydligt sämre på att lyssna och erbjuda samtalsstöd för att ge patienter en chans att bearbeta sig genom och ur en jobbig situation. Det är väl mer kostnadseffektivt att skriva ett recept, låta patienten knapra piller som förhoppningsvis får henne/honom att må lite bättre och glömma problemet. För om det inte är en rent endogen depression så löser pillren i sig inget. Men hur väl fungerar det, och är det människoeffektivt om problemen ändå inte blir lösta? Om man bara dövar känslorna så att allt verkar vara bra på ytan?

Vore det inte humanare, mänskligare, mer lyckofrämjande och på lång sikt bättre för både individen och samhället att erbjuda samtal, lösningsorientering och faktiskt hjälp att ta sig genom och vidare? Helt oavsett om det handlar om trauman från barndom eller nutid, en stressig livssituation eller inlärd hjälplöshet måste det väl ändå vara bättre att lösa än att döva? Visst, det kan ta lite tid, för någon som är nere är inte alltid den kvickaste i att ändra sina tanke- och beteendemönster, men låt det ta lite tid då! Ett litet steg framåt är ändå ett steg framåt. Och ”lite tid” innebär inte tretton år på divanen innan man har pratar färdigt om barndomen, utan jag är helt och fullt för lösningsorientering – men med utrymme för att få prata ur sig trauman och känslor.

Vi lever i ett samhälle där lyssnandets konst är på utdöende, och där allt färre förstår det helande i att i trygghet och lugn och ro få prata, få sätta ord på, och bli hörd. Idag ska allt gå så fort, så fort, att många inte har tid att vara tillräckligt närvarande för att lyssna. Blir det inte då ännu viktigare med något slags samtalsstöd för den som har saker att bearbeta? I stället för en näve piller och kanske (om man har tur) ett återbesök om två månader.